Framme vid huset med två ingångar och det skymmer lite redan. Den som öppnar står en kort stund frågande, men sen “aah teatern”. Vi känner oss välkomna men inser att det, som ofta händer, skett. Den information vi givit i förväg har inte kommit fram till de berörda. 

Att smyga in i hemlighet i förväg var bara att glömma. E stod där rakt in och log glatt. Nåja, det går bra ändå. 

Ett litet rum och vi ordnar mörkläggning med hjälp av fyrkantiga kuddar. Kollar placering av våra saker och uttag. En tjock matta på golvet gör det svårt att rulla med hjulen.

Ut igen och sen redo framför dörren med vårt pick och pack och knackar på. E kommer fram och öppnar och i bakgrunden ser vi P hastigt gå fram och tillbaka. Tyvärr var D som också skulle varit med ute, så E blir ensam i den första gruppen.

Så bra att vi börjar med en glad låt och rullar omkring hit och dit med våra saker utanför rummet.

Ha, så himla kul att riva ner de fyrkantiga kuddarna! Finns det annat att kasta? Papper låter för lite. Kojan med tygerna går också att dra ner och då låter det så härligt! Mycket skratt  och riv blir det men till sist landar allt i lugnt fokus, i det nära taktila och stjärnhimlen lyser över våra huvuden. 

I grupp 2 sitter båda ungdomarna i rullstol. Vår tanke med mer rörelse blir än svårare att få fart på inne i det lilla rummet där vi ska landa. Sån tur att det fanns ytor utanför, där vi kunde köra runt med våra små möbler. 

Nu känns kojan ännu mindre. Att börja lugnt och stilla med taktila och ljudliga saker verkar rimligt men var inte så intressant. En av ungdomarna börjar slå en rytm mot sitt armstöd. Vi hänger på och det blir en lång sejour av rytmisk lek med ljud av olika karaktär. Ett gemensamt lyssnande.

Den andra ungdomen var i stället lyssnande i mötet med mjuka saker mot olika kroppsdelar. Att bli strykt och klappad på ett lugnt sätt. 

Samtidigt går P runt utanför och landar i en fåtölj en bit bort från det lilla rummet med kojan. Vi gå fram och tillbaka mellan rum och fåtölj och erbjuder olika möjligheter till kommunikation. 

En stark känsla av nyfikenhet och öppenhet från P:s sida. Att en bit dörrmatta kan vara så skön att få struken på handen och armen, att med sina fingertoppar känna på dess yta och lite vassa struktur. Att se in i ett långt mjukt tygrör och långt där borta är ett annat ansikte. Tygröret gungar och guppar och är lätt att påverka. Andra mjuka saker att hålla i och ha framför magen, en kontrast till behovet av att gå hastigt fram och tillbaka.

Till slut när popcorn kommer fram vet A att detta går bra att stoppa i mun och ingen säger nej. Så gott!

Tillbaka i hallen kommer E in efter en biltur. Det känns bra att hjälpa till och även en kram som tack.Och även P kommer en stund till hallen och studsar  som upplevs som glädje.

Kan vi inte komma varje vecka, undrar personal? Och en förälder som var där var också så glad.

Text: Lisbeth Hagerman

Foto: Meike Deppert