Här i vår processblogg kan ni följa arbetet med just formatet Hemma på Vintergatan. I detta inlägg berättar om vi våra inledande möten med två familjer och vårt interna sceniska förberedelsearbete! 

Flera familjer har visat intresse för att vara med och utveckla ett format för scenkonst som kan upplevas i hemmet. Än så länge har vi hunnit med att träffa två familjer för ett inledande möte hemma hos respektive familj. Ytterligare några familjer står på tur under hösten. Efter denna första inledande dialog med familjerna har vi bokat dag och tid för att få komma igen - denna gången med en det scenkonstformat som är i vardande och som vi över tid kommer att utveckla tillsammans med familjerna. Ungdomarnas i just dessa två familjer har vi träffat tidigare i skolans miljö. En ungdom för flera år sedan, den andra ungdomen under förra hösten. När vi hade vår scenkonstupplevelse Mellan oss emella på Brändan i Folkets Park såg vi till att bjuda in så många familjer som möjligt till de offentliga tillfällena och just dessa familjer nappade. Att ha en tidigare upplevelse av och relation till det vi gör i Kollaborativet, verkar vara mycket betydelsefullt för att familjerna ska våga bli nyfikna på och vilja vara med och utveckla formatet Hemma på Vintergatan. 

Syftet med dessa inledande hembesök är att lära känna familjerna lite mer, att berätta om projektet och dess övergripande syfte om att undanröja hinder långsiktigt såväl som att bygga tillit och relationer. Givetvis vill vi även ge familjerna en chans att känna efter om de verkligen vill medverka. Detta innan vi tillsammans ska börja utveckla ett format som i förlängningen ska kunna erbjudas och upplevas av fler familjer. 

Under våra besök försöker vi få kunskap om familjernas tidigare upplevelser av konst- och kulturupplevelser i samhällets offentliga rum. Vad brukar fungera för barnet? Vad kan upplevas som samhälleliga hinder? Familjernas delande av erfarenheter och reflektioner över hur samhällets offentliga platser och utbud av konst, kultur och skapande skulle kunna bli mer välkomnade och tillgängliga för just deras barn och ungdomar, utgör ovärderliga nycklar för att förändringar ska kunna ske på riktigt - åt rätt håll mot öppenhet, mångfald och tillvaratagande av människors olika sätt att vara i världen. 

Givetvis är vi högst nyfikna på de två ungdomar, som vi just i dessa två familjer visserligen tidigare träffat i skolans sammanhang men som vi nu får möjlighet att möta i hemmiljö med föräldrar och syskon. 

Finns några specifika intressen eller uttryck som barnet tycker om? Eller, något som barnet absolut inte tycker om? Vad tycker barnet om att göra hemma? Finns det speciella platser i hemmet som barnet tycker om och som dessutom skulle kunna passa som plats för iscensättning? Finns syskon som skulle vilja vara med? Eller kanske någon släkting? När på dagen skulle passa bäst för en upplevelse i hemmiljön utifrån barnets behov och rytm såväl som utifrån familjens rutiner? Dag i veckan; en lördag eller söndag eller eftermidddag/kväll efter skolan?

Det är under dessa två besök som vi också får ta del av vissa detaljer som vi tar med oss tillbaka i vårt förberedande arbete. Så som betydelsen av popcorn till alla familjemedlemmarna under de gemensamma filmkvällarna - även för den ungdom som själv inte är så intresserad av att äta popcorn. Sannolikt är det just värdet av det sociala tillsammansskapandet som skapar betydelse.  

Eller andra specifika erfarenheter som den andra familjen erfar: Såsom att vissa möbler, instrument, inredningsdetaljer går alldeles utmärkt att ha framme, 

även för deras ungdom som har en stor nyfikenhet och intresse för att undersöka hållfasthet och sönderdelning, sannolikt både utifrån den taktila upplevelsen såväl som den auditiva. Vad som kan stå framme och vad som behöver plockas undan i hemmet, beror helt enkelt på. 

Båda de ungdomar vi träffar vid dessa två möten känner enligt föräldrarna tydligt igen oss. Ungdomarna reagerar dock väldigt olika. För en ungdom kan det vara så att situationen upplevs som förbryllande. En förälder tolkar det som att ungdomen uppfattar det som att vi kommer från skolan vilket kanske upplevs som stressande. Det lilla bortstobjekt vi har med oss för igenkännligt blir för ungdomen viktigt att lämna tillbaka - det tillhör oss, inte hen. 

I den andra familjen visar ungdomen enligt föräldrarna en tydlig öppenhet, nyfikenhet och enormt accepterande inställning i mötet med oss, något som föräldrarna upplever som ganska ovanligt. 

Tillbaka i vår studio påbörjar vi nu ett utkast till vårt första besök. Vilken väg ska vi gå rent konceptuellt? 

Både de ungdomar vi nu träffat vet vi är intresserade av rörelse. Vi vill kunna hitta ett skeende där möjligheten finns att fånga uppmärksamhet och ringa in det blivande scenrummet genom rörelse, samtidigt som det behöver finnas möjligheter att skapa fokus, stillhet och vila i uppbyggnaden av ett litet rum och det helt nära mötet och undersökandet.  

På liknande sätt vill vi skapa förutsättningar för att både kunna komma och påbörja ett skeende med uppbyggnad av scenrummet tillsammans med barnet och möjligheten att bjuda in till ett rum som redan är iscensatt, ett magiskt universum redo att undersökas i de små detaljerna och skiftningarna. Möjligheterna till både de små och stora rörelserna behöver finnas där. 

I våra förberedelser har vi beslutat oss för att till detta första utkast till stor del välja material, objekt och möbler som på olika sätt relaterar till ett hem, men som kan förfrämligas genom en twist - genom ljussättningen, hur vi ställer upp objekten, med vilka material som kombineras ihop och hur vi förhåller oss och rör oss tillsammans med objekten och materialen. Utvalda möbler och objekt behöver även ha taktila, visuella och auditiva kvalitéer, d.v.s. kriterier i våra materialval som vi av erfarenhet vet har betydelse för de möjligheter som rummet öppnar upp för i ett gemensamt utforskande. 

Vi funderar på hur vi initialt möter vi familjen? Förbereda först - men sen faktiskt komma och plinga på dörren - och påbörja skeendet i det mötet och de objekt vi har med oss där utanför dörren. Om några dagar får vi möta ungdomarna igen på plats i deras hem!

Text: Ellen Spens