Så blev det äntligen dags för oss att besöka Rosengårdesbiblioteket med Vintergatans bibliotek , ett av fyra format inom projektet Nära dig och vintergatan.
En av oss i gruppen hade tidigare besökt biblioteket och mätt upp rummet, bekantat sig med hela miljön och atmosfären i biblioteket, samt träffat några ur bibliotekets personalgrupp. Detta initiala möte lade grunden för en god relation mellan oss och den plats vi besökte och det kändes väldigt välkomnande när vi började lassa in stora träbockar, ljud- och ljusteknik, stora bitar av gul spegelmatta, långa vita tygsjok, transparanta nät, 2 stora hängande bollar i block och talja och en mängd "borstflöten" m.m. (Kanske vi någon gång skapar en ordlista med förklaringar till begrepp självklara för oss men antagligen obegripliga för utomstående... blobben, chipset, ullkorven, ursula och tamarinden m.m. Listan kan göras lång och den byggs på och blir längre och längre i takt med att nya produktioner tas fram)
Ungefär en arbetsdag tar det för oss att bygga upp rummet. Så mycket som ska på plats, så mycket som ska stämma, kännas rätt i relation till just det specifika rummet. Vi gör ofta en ganska detaljerad beskrivning av konstruktionerna, hur resår skall fästas mot bockarna, var wire-mattorna skall ligga, hur högt vattenbollen skall hänga, vilken form av efterklang vi skall ha på kontaktmicken, hur ska just den specifika lampan riktas, i vilken riktning passar det bäst att vår uppblåsbara "blobb" riktas. Det visar sig gång på gång att de detaljerade förberedelserna och bestämmelserna vi gör, nästan alltid måste justeras mer eller mindre då vi väl kommer in i rummet. Varje plats vi besöker, varje rum, talar till oss på olika vis och visar oss vägen till hur vi skall möblera och skapa och gestalta just detta skeende i just detta rummet. Efter lite tekniktrassel och ett visst mått av stress blev vi till slut färdiga med riggandet ca 7 minuter innan biblioteket stängde.
Förväntansfullt mötte vi första gruppen med våra mycket ljudsvaga "chimes" i händerna, stillsamt spelande med små tunna borststrån. Det blir ett sätt att varsamt bjuda in till uppmärksamhet och lyssnande.
När besökarna sedan väl träder in i rummet, tillsammans med oss, startar det magiska. Även om vi har ett till vissa delar förberett förlopp, blir alla tillfällen olika, ibland i de små subtila detaljerna, ibland i stora och omvälvande skeenden. Vid ett tillfälle samlas vi fler och fler kring wiremattorna, undersöker dessa med nakna eller strumpförsedda tår, händer och kroppar. Följer dess snirkliga linjer, upplever den hårda strukturen i metallwiren. En röst påbörjar ett litet gnolande, flera röster ansluter, bildar en oförutsägbar och flyktig kör. En stund varar det, ingen vet i förväg hur länge stunden kommer vara, eller vartåt den leder vidare, eller ens om den leder vidare. I en annan grupp lägger deltagarna knappt märke till samma mattor. Så fortsätter stunderna, de förunderliga och unika tillfällena då någonting sker i mötet mellan alla oss som vid just det specifika tillfället befolkar rummet.. Något som inte är som vardagen, det är som något annat.
Glädjande kunde vi genom veckan notera att endast en av totalt 9 pass blev inställt, det var en av 2 offentliga pass, där ingen kom helt enkelt. Kommunikationen mellan oss, biblioteket och de anpassade skolorna och fritidspersonal, som kom och besökta oss visade sig fungera väldigt smidigt, då nästan alla grupper kom i tid, och ingen lämnade återbud! Vi fick under veckan besök av barn ur anpassad skola från närområdet, men även från andra delar av Malmö. Glädjande var det att höra att flera av besökarna, både barn, skol- och fritidspersonal, samt föräldrar kände till vår verksamhet och hade tidigare upplevt någon av våra andra produktioner.
Text: Herman Müntzing