Var tittar du? Vad ser du? Bollen av fiberoptik, så nära. För nära?
Ser du genom förstoringsglaset? Jag vrider och vänder.
Paraplyet närmar sig, rör sig försiktigt över huvudet. Glittrande med tunt prassel.
Där! De många små gröna prickarna. Nu händer nåt!
Halvslutna ögon öppnar sig långsamt. Öppnar sig till stora frågor.
En varm lysande påse mot knäna. Det mjuka vita sidentyget och ett svagt kluckande. Ljuset skiftar inuti. Påsen vill halka ner, hjälp upp upp, upp!
Nu öppnar sig ögon, ansiktet mjuknar och slappnar av. Du är här!
(Lisbeths anteckningar)
Vi anländer till klassen på Valdemarsro för att möta eleverna för första gången. Gläntar på klassrumsdörren. Ja, tiden är en annan här. Det uppfattar vi alla ganska direkt.
Vi ställer i ordning rummet för en fri golvyta och dukar upp våra olika material som kan komma till användning. Meike ljussätter rummet och programmerar för mjuka förändringar i ljuslandskapet. Ett stämningsskapande som påverkar oss alla som är i rummet, direkt eller indirekt, för den som inte tar del av visuella intryck.
Vi har förberett två olika förlopp. Det ena med fokus på ljus och visuella intryck. Det andra med fokus på det ljudliga genom auditiva intryck. Taktilitet och kroppens upplevelse av rörelse i relation till rummet försöker vi integrera på olika sätt i båda förloppen. Även växlingar mellan kallt och varmt, tungt och lätt.
Med förloppet som fokuserar på visuella intryck får vi möta två elever under veckan. Med det andra förloppet som fokuserar på auditiva intryck får vi möta en elev men under två olika dagar. Två elever är frånvarande under de dagar vi är på skolan.
Eleven rullas in i rummet av sin assistent. Vi visar placering mitt i rummet. Assistenten sätter sig bredvid eleven i sin rullstol. Vi påbörjar resan med toner från kalimba, långt ifrån och sedan långsamt i en rörelse mot eleven.
De pedagoger och assistenter som inte är med eleverna har samlats en bit bort i ena änden av klassrummet. Vi rör oss varsamt med objekten. Försöker undvika alla störande ljud och rörelser. En stund av gemensam kondenserad närvaro.
Framförallt är andningen som pedagogerna uppmärksammar: "Andningen är ju också ett språk!".
I förloppet med auditiva intryck är varsamheten än mer betydelsefull. Inget slask får finnas från vår sida. Eleven uppfattar allt! Kommer ljuden för nära för snabbt uttrycker eleven responsen som en häftig rörelse, som för att skydda sig.
Försiktigt närmande med svagt prassel. Ett leende. Så ökar prasslet och nu – rytm.
De mjuka trådarna studsar mot handen samtidigt med pingisbollarna mot golvet. Huvudet! Va, huvudet? Fniss, rytmen igen. Tyst högt skratt! Länge. (Lisbeths anteckningar)
Andra dagen som vi träffar samma elev kan vi ta ut svängarna lite. Vissa moment visar sig inte riktigt lika roliga som dagen innan medan andra moment kan utforskas en lång stund i en successiv uppbyggnad. De mjuka trådarna från ett draperi får röra sig mot elevens hur, först händerna. Pingisbollarna adderas. De studsar mot golvet i samma rörelserytm som trådarna. Eleven responderar tydligt med glädje och är helt med. Rörelserna kan bli större och ljudet växa. Trådarna kan söka sig till hjässan och elevens axlar. Eleven svarar mot sinnligheten och vi försöker utveckla denna dialog tillsammans med assistenten som känner eleven.
Vi avslutar med kalimban. Den gemensamma upplevelsen har givit oss flera ledtrådar hur vi kan arbeta vidare. Nu är vi även mycket nyfikna på den gemensamma reflektionen då alla pedagoger och assistenter är samlade!
Foto: Johan Danielsson
Text: Ellen Spens
Ögonblicksanteckningar: Lisbeth Hagerman