Det är söndag kväll och vi ska snart få möta H som kommer ta med oss på en sinnlig upplevelsekavalkad. 

Vi knackar på dörren och får veta att H just nu befinner sig i sitt rum men vet att vi ska komma. Föräldrarna har förberett så att det finns en tom yta i rummet som nästan är en del av familjens trädgård. Det är här H har sin favorithörna och det var också av den anledningen som vi initialt valde detta rum som spelplats. 

H möter oss. Vi kommer in med alla grejer. Vi ställer stegen på plats och byråerna. Chimsen av bestick ljudar för att sedan klinga ut. I tystnaden tar vi fram "piptrasorna". Ett moment av förväntan och förhöjd närvaro, inte minst från vår sida - ingen riktigt vet vad som ska hända nu. H står med ryggen mot oss i sin hörna och scannar lite avvaktande av rummet. De olika pipljuden kommer igång från oss från olika håll i rummet. H ger uttryck för att lyssna in och kommer successivt in i pipens olika försök till kommunikation. Ett tyst moment och därefter försöker vi med speldosan som skevt ljudar med sin resonans mot träbyrån. 

H rör sig diagonalt över hela rummet mot pappa som stoppar upp. Vi börjar lägga ut repen med borstarna, försöker få med oss H. Vi vet ju att hon gillar borsthår! H tar sig till golvet. Denna gången blir rullstolen lämnad kvar, trots att den annars brukar hjälpa för att hålla fokus. Kudden finns med som en trygghet. 

Långsamt initierar Lisbeth en rörelse med det mjuka blå garnet som dras upp från båda sidorna från en stickning. Vi formar tillsammans långsamt garnets rörelse genom rummet som för att ringa in rummet såväl som den gemensamma stunden. Därefter blir det fokus på reptrasslet med sin inbyggda ljusslinga som plockas ut ur en byrå. Och så flugsmällan med sina fransar som direkt blir en favorit. Dammvippan drar H själv fram ur byråns sida i en tydlig rörelse och uttryck för igenkänning sedan sist vid var på besök. Objekten och kropparna rör sig i en halvt gemensam rytm inom rummets mitt. 

H tittar uppmärksamt på ljus och ljusförändringar och hur dessa träffar objekt och kropparnas rörelser men det är framförallt ljuden som hon fångas av och som drar igång hennes egen rörelse och sång som får fylla hela sfären runt henne. Boink och vibrationer från pingisbollen som träffar lådans strängar, kammens höga frekvenser, skedarna, den lilla metallkedjan med sitt subtila ljud nära örat, äggdelaren med sina strängar hittar H med sin radar efter det ljudliga. Prasslande, rytmiskt milt bankande, klingande. På alla sätt tar H in, skapar och omskapar detta sinnliga universum med sina egna uttryck. Vi försöker bli med, hänga på i stundens energirörelser som öppnar upp sig under Hs ledning. Ett ömsesidigt och gemensamt blivande i denna stund, en dryg timme av sinnliga flöden.  

H flyttar sig mot stegen och möter Meike. De står på varsin sida om stegens öppning med bestickchimsen och stegens rum mellan kropparna. Damsugarslangen med sina känselspröt i borts drar Hs intresse till sig. Spröten håller sig kvar trots Hs tålmodiga undersökande av deras hållfasthet. 

Solen går långsamt gå ner. När de sista tonerna från kalimban klingat ut och lamporna slocknat har det blivit märkbart mörkare ute. Vi packar varsamt ihop alla grejer. Alla som var med är kvar, kanske med en märkbar känsla: Det hände något här!

Inför nästkommande tillfälle hos H pratar vi med föräldrarna om att filma, något som familjen är helt öppna inför. Vi kollar in rummet i källaren som en möjlighet att ge scenljuset större plats och magi, nu när det blir ljusare och ljusare utomhus. H glider förbi oss i hallen, verkar nöjd, in i sitt rum. 

Vi alla vuxna som är kvar är överens om betydelsen av att ta in världen genom sinnligheten. Alla borde få detta. Vi har så mycket att lära av H!  

Foto: Meike Deppert 

Text: Ellen Spens