Lusten att utforska. Att få utforska. Att ta tiden till det. Våra barn, majoriteten hittade verkligen något att uppehålla sig vid. Och vår dörr var så nära så under processen ställde de sig gärna där och pekade och ville in igen.
Just att de fick utforska det de ville och kände. Det kändes som om barnen fick äga den tiden i rummet.
En erfarenhet att ta med sig inför att upptäcka nya saker. Lite som en förberedelse inför annat nytt.
Våra barn trivdes så bra. De hade gärna varit längre i rummet. Vi fick alltid locka in dem tillbaka för de ville så gärna stanna. Det är ju en superpositiv grej.
En magiskt sagovärld när man såg tygerna, lamporna, ljuset.
Härom veckan hade vi utvärdering med Korrebäckens specialförskola om höstens samarbetsprocess. Vid mötet närvarande en av pedagogerna från var av förskolans fem avdelningar som vi kontinuerligt träffat för reflektion under processens gång. Därutöver deltog förskolans försteförskollärare Käthe Svensson, som också följt projektet.
I samtalet tog vi avstamp i frågan om vad pedagogerna tror att upplevelserna i rummet kan ha givit barnen och huruvida de tror att barnen känt sig delaktiga? Citaten ovan är några spontana reflektioner. De flesta verkar överens om att barnens erfarenheter i rummet har inspirerat till lek och skulle kunna bli minnen som de kommer ihåg som något speciellt, något som kanske bröt mot vardagen.
Vi upplevde det som att det var tillgängligt för alla och att det verkligen lyfte de barnen som annars kanske inte känner sig så delaktiga i vissa sammanhang eller miljöer. Väldigt inbjudande. Det passade våra barn. De tyckte det var väldigt roligt.
I fråga om vårt bemötande av barnen där vi sökt en annan kommunikation än det talade språket där, reflekterar en pedagog:
Jag tror att det var jättebra att ni inte sa någonting för vi säger så mycket annars. Hela tiden ska vi instruera. Det är något annat det här. Kunna utforska fritt utan att ”så här ska du göra här”. Ett bra sätt. Också för oss. Att tänka, kanske behöver inte jag hela tiden säga: ”Man ska göra så här” Låta barnen tänka och utforska själva.
Frågan vandrar vidare till vad den gemensamma processen givit dem som pedagoger? Vad de upplevt och tar med sig och om de känt sig delaktiga i processen?
En av pedagogerna framhåller att hon nästan önskat att hon haft rollen som barnet. Att det hade varit skönt att helt kunna släppa och gå in i att upptäcka och undersöka men att det inte alltid gått som vuxen och som pedagog, ofta med uppdraget att dokumentera och filma eller hjälpa något barn som behövde stöd.
Betydelsen av att som vuxen tillåta sig och skapa förutsättningar för att kunna vara närvarande på ett annat sätt, har också varit ett tema under det gemensamma reflektionerna under processens gång. En pedagog föreslår att en borde släppa in alla vuxna först att själva möta och upptäcka rummet – en idé som vi berört tidigare men som inte riktigt genomförts då det varit knappt med tid, inte minst för pedagogerna att lämna barngrupperna.
En annan pedagog lyfter fram värdet av reflektionstiden vi haft tillsammans för att känna delaktighet, en stund för dialog där pedagogerna också kunnat komma med förslag och önskemål utifrån deras kunskap om vad barnen tidigare visat intresse för. Ljud och rytmer, blev under processens gång ett sådant exempel från en av avdelningarna.
De pedagoger som inte varit med i reflektionssamtalen och som dessutom befunnit sig på byggnadens andra sida och därför inte naturligt passerat lekhallen har haft det svårare att hänga med i vad som pågår och även ibland känt sig osäkra på vad som förväntats av dem, något som vi tidigare diskuterat vid ett av reflektionstillfällena. Optimalt hade kanske varit att träffa alla pedagogerna vid några tillfällen både innan och under processens gång. Den möjligheten har vi inte haft.
En annan faktor som gör att förutsättningarna inte varit helt lika för de fem olika avdelningarna och kontakten med oss, är tiden på dagen. De tre avdelningarna som var belägna intill lekhallen ”där vi naturligt krockade i varandra” var också de avdelningarna vi träffade på förmiddagen. Avdelningarna på andra sidan byggnaden, med grupper för de äldre barnen, träffade vi istället efter lunch – en mindre fördelaktig tid på dagen då pedagogernas raster också ska pusslas in. Den pedagog som ansvarat för att barnsgrupperna med de äldre barnen ändå har kunnat komma framhåller att ”det har krävts mycket matematik för att få det att gå ihop”. Allra bäst hade kanske varit att vi träffat barngrupperna under två dagar istället för en, alla på förmiddagarna, om tid och resurser funnits för det. Då hade barnen också kunnat stanna lite längre i rummet, vilket några av pedagogerna tror hade kunnat vara en fördel. Ett annat förslag är att vi hade träffat de olika grupperna varannan vecka men då hade det å andra sidan gått lång tid mellan gångerna.
När vi reflekterar över och utvärderar de tidsliga ramarna kommer vi också in på frågan om hur förloppets rytm har fungerat veckovis? Vi har byggt upp rummen utifrån till stor del nya material/teman i början av varje vecka för att kunna möta barngrupperna på onsdagarna. Torsdagarna och fredagarna har rummet funnits tillgängligt för avdelningarna att själva fortsätta att undersöka rummet. Alltid har dock inte barngrupperna hunnit komma in i rummet. Om en skulle utveckla upplägget håller flera av pedagogerna med om att en idé skulle kunna vara att varje rumsliga iscensättning blir kvar i iallafall två veckor för att möjliggöra besök flera gånger och se barnens utforskande i process över tid; pröva igen och igen för att bara kanske ändra något litet. Samtidigt framhåller flera av pedagogerna att det varit fantastiskt att få möta så många olika rum och material.
Att processen fått pågå under så många veckor under hela hösten ser alla som mycket betydelsefullt. Det hade gärna fått pågå en termin till, ”eller för alltid”.
Vi samtalar om vad som behövs nu, intresset för att arbeta vidare, vad pedagogerna kan och vill göra själva tillsammans med barnen, vilka möjligheter som finns men även vad som begränsar eller kan upplevas som begränsningar?
En pedagog konstaterar:
Detta kräver tid, material och teknik. Det krävs mycket. Vi skulle vilja försöka. Det ger väldigt mycket för barnen. Det är mycket arbete bakom och kunskap om man lägger upp det med ljuset och allt.
En annan pedagog framhåller att det är ”lyxigt att inte behöva tänka på det runt omkring” och att det finns ett värde i att vi har kommit in utifrån.
I samtalet lyfts också betydelsen av att vi varit så många vuxna i rummet. Pedagogerna tar upp frågan om säkerhetsregler som de måste förhålla sig till när det t.ex. gäller att sätta upp tyger och att det kan bli en begränsning för dem när de själva vill skapa miljöer för barnen.
En diskussion växer fram om vilka möjligheter pedagogerna faktiskt har och vilka resurser som finns inom kommunen t.ex. för att tillgå material och teknik, resurser som alla kanske inte känner till. I samtalet öppnar sig också idéer om hur pedagogerna skulle kunna organisera arbetet på ett annat sätt samt använda de rum som redan finns på förskolan för att kunna skapa iscensättningar för utforskande men i ett mindre format. De konstaterar också att flera av materialen är lätta att tillgå såsom is, vatten, papper och tyger, även om en hel del inköp begränsas av de avtal som kommunen har med vissa företag. En kartläggning av material och behov planeras att planeras genomföras.
Vi pratar också om vad som skulle kunna underlätta för att föra arbetet vidare med förslag om en lista på de material och viss teknik som vi använt men också tankelinjer som kan inspirera till fortsatt undersökande. En pedagog framhåller betydelsen av att ge väldigt konkreta och handfasta förslag på upplägg att ta avstamp i; som början på nya processer. Detta är något som vi har som avsikt att arbeta fram, gärna med pedagogerna som referensgrupp, för att kunna inspirera och dela erfarenheterna med flera förskolor.
Vi återvänder till frågan om vad som kan begränsa eller upplevas som begränsningar med fokus på barnen. En pedagog reflekterar över att de ”ibland vet för mycket om barnen och har förutfattade meningar” och att det kan göra att en skapar aktiviteter som en tror ska kunna inkludera alla men att en då kanske tar bort något moment som förminskar upplevelsen. Att det kan finnas ett värde i att låta sig överraskas när barnen får möta något nytt som en i förstone inte trodde att barnen skulle klara. På det sättet har det varit en fördel att vi som kommer utifrån inte veta för mycket om barnen på förhand.
Avslutningsvis pratar vi om hur vi kan fortsätta samarbetet nu? Till att börja med vill vi från projektgruppens sida gärna bjuda in barnen och pedagogerna som ”prov-besökare” till det sceniska universum som vi är i gång med att skapa; den ”föreställnings-installation” och sinnliga upptäcktsresa som ska kunna nå många barn men som tar avstamp i allt det som vi tillsammans utforskat i rummen på Korrebäcken. Därför blir det varma avskedet med pedagogerna mer som en början på något nytt med en visshet om att mötas igen med barnen.