I lördags mötte en ny grupp teckenspråkiga barn och föräldrar upp för att laborera tillsammans med oss. De flesta hade varit med vid första tillfället och några var nya. Denna gång var upplägget lite annorlunda. Vi hade planerat ett gemensamt och lite mer styrt förlopp som förde oss genom tygtunnlar till fyra mörklagda rum, riggade för kroppens möte med olika visuella tekniker. Dagens fokus var att titta närmare på kroppen och särskilt de kroppsdelar som är aktiva i teckenspråket.
I det första rummet tittade vi närmare på kroppen genom ett USB-mikroskop.
Uppförstoringar av hud, hår, textilier och smycken visade sig som nya landskap som väckte lust till beröring.
I änden av den andra tunneln fanns en kub med hål i, en webbkamera och en projektionsyta. Här försökte vi filma ögon och munnar med olika uttryck.
Efter fikapausen provade vi att skapa koreografier med hjälp av en webbkamera som projicerade två spegelvända bilder med fördröjning, så att en mångdubbling och tunneleffekt uppstod.
Till sist leddes vi in i ett rum med UV-ljus, där händer och munnar blev extra synliga genom vita handskar och vitt smink. Här lekte vi med att spegla varandras handrörelser…
…och att koppla ihop en persons händer med en annan persons munrörelser.
Några av barnen orkade inte hela vägen och fick istället möjligheten att rita med utgångspunkt i händer i ett annat rum.
Avslutningsvis filosoferade vi lite tillsammans över hur teckenspråket fungerar. Bland annat runt frågor som: Kan en teckna utan händer eller med bara en hand? Vilka tecken då? Kan en teckna med fötterna? En tvåspråkig mamma berättade om en av fördelarna med teckenspråk – att kunna kommunicera inifrån med en som är ute genom ett stängt fönster. Finns det fler fördelar?
Lördagen ledde till många funderingar, t.ex: Hur gör vi för att skapa spännande möjligheter för alla i en grupp med så spridda åldrar och förmågor? Hur balanserar vi mellan att erbjuda en mötesplats och att samla in material till vår konstnärliga produktion? Hur skapar vi möjlighet för barnen att uttrycka sig ännu mera fritt?
Vi fylldes också av nya idéer. Vi blev bl.a. nyfikna på att tillsammans med barnen försöka utvecklat nytt konstnärligt uttryck; Handpoesi – en handkoreografi med utgångspunkt i tecken, som ett alternativ till direktöversatta sånger från talad svenska. Och skulle besökarna vid vårt framtida performativa laboratorium kunna möta och spegla workshopdeltagarnas händer som tecknar i UV-ljus i en filmad version?