Lördagen den 29:e april bjöd vi in till vårt näst sista samarbete med DHB Södra, i serien av lördagsworkshops som har varit en del av DHB Södras aktiviteter för familjer med teckenspråkiga barn och tillfällen för oss att samla in material och pröva idéer inför vår produktion av ett s.k. performativt laboratorium. Vid detta tillfälle var vi på scenen – en blackbox – på Teaterhuset Bastionen. Drygt 30 personer i olika åldrar hade anmält sig och vi hade besök av UR Lilla Aktuellt teckenspråk, vars reportage från workshopen visades i SVT veckan efter.
Förutom detta var själva upplägget också lite annorlunda i förhållande till de flesta av de tidigare tillfällena, då vi har erbjudit ett friare och mer individuellt utforskande i det/de rum vi byggt upp. Denna gång prövade vi att föra gruppen mer samlat igenom ett rumsligt förlopp som bjöd in till nya möten med material och tekniker som vi provat tidigare, men också med lite nya experiment. Parallellt med detta (och UR:s filmning) försökte vi filma några sekvenser med barnen som ska användas för att föra förloppet framåt i det performativa laboratoriet. Det var ganska utmanande för oss alla och vi är väldigt tacksamma för och lite överraskade över hur öppna och tillitsfulla alla deltagare är.
Deltagarna samlades först i foajén där det fanns vita kritor och två skivor målade med svart tavelfärg som barnen fyllde med hjärtan i väntan på att gå in i de iscensatta rummen.
Efter att Antonia och hennes fotograf från UR Lilla Aktuellt hade presenterat sig…
…blev deltagarna insläppta några åt gången för att inför vår kamera svara på Birgitta Ozolins frågor – ett material som är tänkt att ingå i det performativa laboratoriet. Det var en ganska utsatt situation som de flesta barnen modigt och öppet tog sig an. Efteråt fick de följa den röda tråden genom en livefilmad projicering av dem själva och in i en kub. Därinne kunde de sedan se när nästa person var på väg in.
I det efterhand ganska trånga utrymmet uppstod en lek med teckenspråk och skuggor.
När alla hade anlänt till den lilla kuben välkomnades de att gå igenom en springa i en annan av kubens väggar och in i ett större rum med ett stort tyg liggandes på golvet. Ett tyg som snart fick liv.
Efter en stund leddes de in i den lilla kuben igen genom en labyrint av tyg och projektioner.
I den lilla kuben visades nu en livefilmad projicering av Ellens handrörelser i salt på en av väggarna, ur vilket hennes ansikte trädde fram och deltagarna välkomnades på detta sätt in i ett nytt rum för att själva laborera med saltet, ljuset och projektioner.
I samma rum fanns också en plats där deltagarna kunde framkalla olika bilder från tidigare workshops på en skärm genom att ta i olika föremål på ett bord, ett test av en digital teknik kallad makey makey.
Till sist, innan fikastunden, förflyttade sig alla in till ett rum med UV-belysning, där Birgitta visade olika sätt att leka med tecken iklädd vita självlysande handskar och läppar. Efter Birgittas demonstration prövade flera av barnen att två och två improvisera fram olika berättelser.
Efter detta började alla bli ganska trötta av alla intryck och fikastunden var välkommen.
Efter fikapausen valde de flesta barnen att bli filmade när de presenterade olika material, också något som är tänkt att användas i det performativa laboratoriet. De som inte ville det kunde utforska rummen på egen hand.
Några av våra reflektioner efter detta workshop-tillfälle lät ungefär så här:
Det var en utmaning att det var en ganska stor grupp med många vuxna som skulle få plats i de olika rumsligheterna. Det var också en utmaning att hålla ihop och prova ett förlopp i kombination med att få producerat det filmade material vi vill ha till det performativa laboratoriet. Lilla Aktuellts filmning var även en komponent som tog plats och som vi och deltagarna skulle förhålla oss till.
Hur pratar vi med barnen och vad säger vi? Vilka slags frågor öppnar för meningsfulla och intressanta svar?
Vi ska tänka på att inte ge för många uppgifter samtidigt – det tar tid att ta in, förstå och sinnligt uppleva ett nytt rum och ett nytt material.
Hur öppnar vi upp för/skapar möjligheter för ”flyktvägar”, d.v.s. initiativ och uttryck som letar sig utanför de givna och planerade ramarna?
Tyget var en favorit – en visuellt spännande och kroppslig upplevelse. En poetisk och estetisk upplevelse som barnen skapar åt sig själva. Spännande när barnen börjar krypa under det och vandra mellan varandra. Hur kan vi utveckla och använda det i det performativa laboratoriet? Vad händer t.ex. om vi projicerar bilder av olika naturelement så som vatten och eld på? Hur skulle det påverka barnens aktioner?
Hur skapar vi en spännande dynamik i förloppet? Rumsavgränsningarna och ljuset – hur styr vi förloppet genom dessa?
Tar tekniken för mycket plats i förhållande till interaktionen och kommunikationen människorna emellan? Hur kan vår roll/närvaro i rummet användas och förhöjas? Hur ska deltagarna i det performativa laboratoriet ledas runt – av oss och/eller deltagarna från dessa workshops i filmad form?
Commenti