Med den kommande sceniska produktionen i åtanke, som i nuläget har fått namnet SPIRALENS MITT, har vi en idé om ett omslutande rum där alla ytor, linjer och punkter skulle kunna liknas vid ett instrument med taktila, visuella och auditiva öppningar att utforska och gå i dialog med. Vi tänker oss att alla som närvarar i detta rum är delar av detta instrument med möjligheter till olika grader och former för deltagande utifrån varierande sinnligt perceptiva förmågor. Till skillnad från den tidigare produktionen Jag är tid, jag är rum – En sinnlig upptäcktsresa, som har en rumslig och tidslig struktur utifrån en inbyggd sinnlig dramaturgi och dynamik som visserligen är flexibelt böjlig utifrån besökarnas möte med scenrummet, tänker vi oss här en högre grad av improvisation och möjligheter att laborera med olika förlopp utifrån besökarnas initiativ och skeenden som uppstår i stunden. Vi tänker oss alltså att varje tillfälle får sitt unika sceniska kompositionsförlopp i mötet med besökarna. Ett riskfyllt och svårt uppdrag med höga krav på oss medverkande att behålla en öppenhet för det sköra och osäkrat oväntade. Men samtidigt har vi en idé om att våra val av scenrummets form liksom urval av material som delar av detta gemensamma rumsliga instrument kan inbegripa en viss styrning med begränsningar så väl som möjligheter för vad som kan uppstå liksom för hur dynamik och fokus ska kunna förändras, förflyttas och regleras i en balans mellan aktivitet och vila och olika sinnligt språkande uttryck. Avgörande blir också vårt förhållningssätt, något som vi avser fördjupa undersökandet av inom denna process tillsammans med Mellanhedsskolans elever och pedagoger.
De sex tillfällen som vi träffar de olika elevgrupperna, har vi lagt upp inom tre fokusområden med utgångspunkt i taktila, auditiva och visuella uttryck. Dessa går givetvis delvis i varandra med rörelse och interaktionen mellan kroppen och rummet som gemensam nämnare.
Helena Dahlberg skriver i sin bok Vad är kött? – Kroppen och människan i Merleau-Pontys filosofi följande:
Det är kroppen som i Merleau-Pontys filosofi skapar rum, inte på grund av att den är en allomfattande helhet utan genom att vara en helhet som relaterar till allt men som samtidigt skiljer sig från sig själv, som alltså har en öppning i sig själv. Kroppen är den helhet som, för att tala med Merleau-Ponty, låter också motsättningarna få plats. Också det som inte passar in finns i förhållande till kroppen. Kroppen erbjuder hålrum för resonans, rum där ekon kan höras. (2013, s. 276)
Vi frågar oss hur vi i valet av material, iscensättning av rummet och förhållningssätt, kan söka förutsättningar för upplevelsen av kroppens resonans, eko, förlängning och kanske förvrängning av kroppen i rörelsen ut i rummet och tillbaka? Ett expanderande av kroppen? Upplevelsen av ett tillsammansskapande mellan kroppen och rummet? Hur ljuden resonerar i kroppen, liksom hur kroppen rörelse eller röst resonerar mot materialen och tillsammans skapar rum? Hur kroppen formar sig efter materialen/objekten i en gemensam rörelse, i dialog? Hur kroppen och rummet blir till en bild i visuellt tillsammansskap? Upplevelsen av att vara mitt i? Mitt i kännandet, hörandet eller seendet?
Dahlberg fortsätter:
Att förstå kroppen som rörelse innebär att både förstå att den har en början och ett förväntat slut. Att se innebär att befinna sig mitt i ett seende, och att höra att upptäcka att jag redan hör. Varseblivningen är, som Merleau-Ponty beskriver den i Phénoménologie de la perception, en rörelse vars början och slut befinner sig utanför mig, och som jag alltså inte sätter igång, utan befinner mig mitt uppe i. Kroppen är på så vis något som rör sig på ett omedelbart sätt från fråga till svar, eller snarare: från svar till fråga. (2013, s. 276f)
Vidare frågar vi oss hur även vi genom vårt förhållningssätt i handling också kan skapa förutsättningar för mellanmänsklig interaktion tillsammans med materialen i ett gemensamt rumsskapande? Att se men också vara sedd av den andre tillsammans med rummet? Att höra men också bli hörd av den andre i det gemensamma undersökandet av materialets möjligheter till auditiv resonans eller eko? Att känna men också bli känd av den andre genom den taktila upplevelsen i rörelse? Att fokusera just rörelsen mellan dessa erfarandeperspektiv? Mellan fråga och svar?
Till vårt första tillfälle har vi valt att lägga fokus på kommunikation och upplevelse genom auditiva uttryck. Vårt val motiveras av att alla elever i just detta sammanhang synes ha tillgång till hörsel. En annan tanke från vår sida är att söka en kommunikation som tar sig till uttryck utan att avkräva fysisk kontakt eller ögonkontakt mellan oss och eleverna, i det fall det skulle upplevas som allt för påträngande. Men givetvis hoppas vi på en kommunikation som kan bjuda in till rörelse eller det direkta visuella mötet mellan oss och de elever som har tillgång till syn.
Efter olika ljudliga laborationer fastnar vi för wellpapp samt några kartongaktiga emballageblock i olika former och storlekar med förmåga att alstra ljud i mötet med kroppens skrapande rörelser. Wellpappen har vi stora kvantiteter av vilket gör att vi kan variera storleken på bitarna, något som starkt påverkar materialets möjligheter. Små oregelbundna bitar kan undersökas taktilt med fingrarnas krafsande, raspande eller knäppande såväl som bitar mot varandra. Längre, smala bitar kan rullas ut och som taktila och ljudliga linjer i rörelse länka samman kontakten mellan mänskliga kroppar eller andra material. Halvstora bitar kan läggas runt kroppen eller huvudet som en sjal av well-papp för nära vibrationer och ljudande. De allra största bitarna kan skapa rum för flera personer där röster såväl om skrapande och rispande rörelser inifrån eller utifrån upplevs med wellpappens resonans. De stora bitarna kan också läggas som ett tak över flera deltagare och i rörelse vibrera i ett mullrande.
Som tillägg väljer vi olika borstar av varierande material liksom hårdheter, former och storlekar som kan avprövas enskilt eller tillsammans med wellpappen.
I vårt sökande efter en rumslig inramning behöver vi förhålla oss till att vi på kort tid behöver kunna bygga eftersom vi inte kan få tillgång till klassrummet förrän på morgonen samma dag som vi träffar eleverna. Riggandet behöver gå ganska snabbt och vara så enkelt som möjligt. Vi förbereder därför även mörkläggningsmöjligheterna.
Den rulle av wellpapp i höjd på 1 m låter vi ringla stående för ett omslutande rum med visuellt lugn runt den cirkelformade gummimattan som projektets scenograf Marta Cicionesi målat i grå, brun, röda toner och som vi lånat från en av hennes tidigare produktioner. Ljusdesigner Casper Wijlhuizen förbereder varmt ljus snett uppifrån från två stativ samt ljus punktvis bakom wellpappen som formerar sig runt golvet och mattans rundning och skapar ett inramat fokus mot mitten.
Liksom inom tidigare processförlopp har vi bestämt oss för att inte prata för att lämna plats för tystnad, materialens och kropparnas ljud samt annan kommunikation, andra sinnesintryck.
Vi hämtar eleverna från korridoren med ljudandet från en klinga med ljus ton. När alla tagit plats i rummet går en av oss runt i cirkeln med ljudandet av en mörkare ton från en metallskål vars vibrationer känns i luften när den kommer nära. Dessa objekt har projektets musiker Herman Müntzing tagit med sig från sin samling av ljudliga objekt till våra förberedande laborationer inför detta första möte.
När tonen klingat ut börjar vi plocka fram de första materialdelarna. Varsamma rörelser i ett lyssnande mot materialets ljudande i rörelsen så väl som uppmärksammandet av elevernas närvaro, kommunikation och fokusriktningar.
Under den tid vi sedan har i rummet tillsammans med eleverna tillför vi successivt variationer av wellpappen i olika storlekar för fördjupat undersökande och det gemensamma rummet blir till en yta där olika rumsligheter kan uppstå tillsammans med materialen för att sedan försvinna i rörelse. Sist kommer borstarna fram för en avrunding. Därefter plockar vi varsamt undan för att återkomma till den mörkare metallskålens ljudande som avslutning.
På den del av skolan som kallas Rosendal kommunicerar de allra flesta eleverna på andra sätt än genom verbal kommunikation, även om några själva förstår tal. Flera av eleverna är rullstolsburna, några kan sitta på golvet på en kudde, andra behöver sitta kvar i sin rullstol. De flesta eleverna är seende, några kan uppfatta ljusskiftningar medan andra är helt blinda.
Trots att detta är första tillfället som vi träffar eleverna på skolan, har alla elever i de fyra olika grupperna modet att komma in i klassrummet, som är iscensatt till oigenkännlighet och något helt annat än vad de är vana vid.
Några elever vill undersöka allt som erbjuds medan någon annan uppehåller sig vid samma längre stunder. Flera av eleverna ger sig verkligen hän åt de ljudliga och taktila sensationerna både från wellpappen och borstarna, eller materialens möte med varandra. En elev tar tag i en av våra händer mellan sin egen hand och wellpappen i ett fokuserat utforskande. En annan drar in en annan av oss mot sitt eget huvud under en stor bit wellpapp som skapar ett gemensamt rum runt rullstolen och de mänskliga kropparna. Några av eleverna hittar gemensamma rörelselekar i interaktionen med materialen.
I de fyra grupperna gestaltas skeendena på lite olika sätt beroende på hur eleverna formerar sig, hur många de är, deras olika rörliga förmågor, intressen och initiativ liksom hur olika pedagoger deltar på olika sätt. Vi försöker följa så väl som bjuda in.
Tillsammans med eleverna på Rosendal förstår vi också mer och mer materiens möjligheter och dynamik vilket gör att vi kan förtydliga upplägget inför det kommande mötet med elevgrupperna på Svaneholm, vilka vi träffar en annan dag.
På Svaneholm har de flesta eleverna tillgång till tal. Många uttrycker också att de känner igen oss från föreställningen. Några undrar vad vi heter eller varför vi inte pratar i rummet. Här möter vi eleverna i lite större grupper och en längre stund. Det är fler kroppar i rummet samtidigt, större rörelser och markant högre ljudnivåer med materialen i rörelse. Flera elever hjälper varandra med att uppleva materialen som ett rum runt huvud eller ett omslutande rum där fler kan krypa ihop tillsammans med wellpappen runt sig.
När materialen är undanplockade öppnar sig en tystnad. En utandning. Pedagogerna har uttryckt att de tror att eleverna kan komma att vilja säga något efter, att det kan vara viktigt att få möjligheten att uttrycka sig. I båda grupperna trevar samtalet en aning och eleverna deltar på lite olika sätt med varierande fokus. Samtidigt ser vi en fin möjlighet att få lära känna eleverna lite och att få ett namn på var och en liksom att de får veta vad vi heter. Vi är givetvis mycket nyfikna på elevernas upplevelse, vilka ord som kan komma ur denna gemensamma erfarenhet, samtidigt som vi inte vill forcera fram något. Någon elev gör tummen upp. En annan säger att det var lite läskigt. Måhända i betydelsen spännande? Vi försöker bekräfta genom att framhålla elevens mod att ändå stanna, trots att detta var något nytt och lite främmande.
I vårt reflekterande samtal tillsammans med alla de ansvariga pedagogerna för varje klass, är det just modet hos eleverna som framförallt har blivit tydligt för dem. Att våga gå in och vara kvar, pröva, utforska. Att erfara sig själv som modig.
Fotodokumentation: Casper Wijlhuizen
Referenslitteratur:
Dahlberg, Helena (2013) Vad är kött? Kroppen och människan i Merleau-Pontys filosofi, Glänta produktion.