Varmt mot kallt, vasst mot runt, hårt mot mjukt, tungt mot lätt. Skarpa ljud mot svagare släpande ljudlandskap. Kontraster utifrån taktila såväl som auditiva kvalitéer står i fokus i urvalet av material inför vårt tredje möte med eleverna på Mellanhedsskolans grundsärskola. Ull, stenar och ekollon i varierande kvantiteter av ytor, former, tyngder, temperaturer och antal.
Formen liknar de tidigare tillfällena i mötet med eleverna på skolan på så sätt att vi hämtar eleverna med den klingande tonen i korridoren utanför rummet. Därefter bjuds eleverna in genom att passera ett ulltyg under vilket Chiara Pellizzer sytt på mindre bitar av ulltyg i olika riktningar som stryker sig mot barnens ansikten i rörelsen in mot rummet under ulltyget som vi håller upp som en tunnel . Förutom ullens textur mot huden ger den ifrån sig en påtaglig lukt. Casper Wijlhuizen har ljussatt ”ulltunneln” med varmt ljus uppifrån och blått kallt ljus snett från sidan.
Den cirkelformade mattan är den samma som tidigare men denna gång har vi lagt ett virat tjockt sammetstyg i mattans kant för att rama in rummet. Bakom tyget använder vi oss åter av wellpappen för att enkelt kunna avgränsa rummet utan att hänga något från taket, bl.a. för att traversen denna gången behöver hållas fri för den elev som kan använda en ståväst fäst och rörlig i traversen. Wellpappen är belyst punktvis bakifrån med blått ljus. Varmt ljus strålar in mot cirkelns mittpunkt ner snett uppifrån.
När eleverna har funnit en plats i rummet tar Herman Müntzing åter fram metallskålen som ger en mörkare ton i en cirkelrörelse runt eleverna. Därefter drar Lisbeth Hagerman och jag Ellen Spens fram ett slags filtpaket i en släpande rörelse över mattan. Paketet är tungt. I mitten avtäcker vi stenarna som Chiara halvt sytt in i ull. Några med snöre runt sig. Två med rött garn. Casper dokumenterar i foto och rörlig bild rummets skeenden i interaktionen med eleverna.
Varsamt känner vi på stenarna, vänder upp någon sten så att inte bara ullsidan är synlig och kännbar utan också den steniga öppningen. Successivt inom den tid vi har tillsammans med eleverna i rummet presenterar vi de olika materialen; kuddar av ull med ekollon respektive makadam, vilka kan läggas på axlarna eller över huvudet med helt olika ljudliga kvalitéer och tyngd, stora ullvantar vars insidors ytor försätts med påklistrade ekollon för en ganska märklig taktil upplevelse, stora metallfat med ekollon, makadam och grovkornig sand samt två mindre fat, lättare att flytta liksom användas så att materialet blir tillgängligt för alla oberoende av höjd. Några ekollon och några stenar har vi valt att måla röda utifrån en intention att skapa förutsättningar för ögats rörelse mellan de röda färgpunkterna, liksom utifrån vår nyfikenhet inför elevernas färgliga intresse. Stunden avslutas med ljudet från metallskålen som får vandra i rummet varpå vi åter lyfter ullpassagen för utgång. Mellan grupperna spritas händer och material och rummet vädras ut.
Vår överordnade intention i mötet med eleverna är av undersöka och skapa bästa förutsättningar för var och en att uppleva sig själv på nya sätt, uppleva hur kroppens rörelser förstärks, resonerar, ger ett eko i rummet, auditivt, taktilt och visuellt. Att genom mötet med materielen på så sätt fokusera varseblivningsprocessen – blivandet med rummet. Det är utifrån denna intention som vi iscensätter rummet och väljer material. I vårt förberedelsearbete frågar vi oss: Hur tillgängliga är materialen? Vilka möjligheter har materialen i fråga om perceptiv resonans utifrån de olika sinnena? En ytterligare intention från vår sida är att skapa förutsättningar för eleverna att uppleva att deras val och göranden, deras rörelser, får betydelse i rummet och att de känner sig delaktiga som medskapare av rummets skeenden här och nu. Vi vill med andra ord att eleverna, genom vårt förhållningssätt, märker av att deras närvaro och handlingar får betydelse. Med denna intention frågar vi oss: Hur kan vi genom vårt förhållningssätt bekräfta elevernas signaler och kommunikation? Hur kan vi med materialen erbjuda en gemensam kommunikationsyta? Hur kan vi skapa bästa förutsättningar för en upplevelse av ett gemensamt kroppsligt framskrivande av rummets skeenden?
Våra intentioner och vårt sökande i mötet med eleverna handlar således både om att i förberedelsen av rummet och valen av material skapa bästa förutsättningar för att var och ens egna rörelse och perception av rummet, förstärks och resonerar ut i rummet genom kontakten/intraaktionen med materialen, och om hur vi i interaktionen i det direkta mötet med eleverna förhåller oss, med materialen som vår gemensamma kontaktyta för kommunikation. För vår del behöver vi också både ha fokus på mötet med var och en och ett övergripande fokus på hela rummets rörelse och dynamik, vilket givetvis också kräver ett lyssnande och tillit oss emellan inom projektgruppen, då det är vi som har ett överordnat ansvar för rummet.
Materialen och den ordning vi väljer att presenterar dem kan här sägas utgöra vår gemensamma struktur, må hända att jämföra med ett manuskript. Till detta förhåller vi oss på lite olika sätt beroende på vilken grupp och vilka elever vi möter. Rummets skeenden och interaktioner utvecklar sig också på väldigt olika sätt beroende av elevernas olika förmågor och intressen liksom den dynamik som uppstår mellan eleverna, oss och materialen. Perceptionen/varseblivandet/rörelsen kan här sägas vara skeendets narrativ, ett berättande som endast kan skapas i stunden. Någon överordnad berättelse som vi vill förmedla finns inte. Skeendet/berättandet är här i sitt uttryck beroende av elevernas närvaro. Det är med dessa intentioner och möjligheter till sinnligt språkande dialoger, vi söker konturer till en scenisk form. I detta ligger givetvis också frågeställningar som rör etablerandet av koder och sceniska kontrakt, något som vi denna vecka samtalar med Ylva Gislén om. Hon gör nedslag i projektets processer utifrån perspektiv på konstnärlig forskning. Ylva är med oss när vi träffar alla fyra grupperna på Rosendal på tisdagen och de två grupperna på Svaneholm på torsdagen.
I mötet med eleverna i rummet är det tydligt hur de nu känner igen formen. Påtagligt är också den förväntan och det fokus som de bär med sig in i rummet, något som tydligt förstärkts från de tidigare gångerna.
Till skillnad från spiralerna från förra tillfället som i sig själva bebor en rörelse vilken kan resonera mot andra kroppar och objekt och på så sätt sträckas ut i hela rummets rörelse, är det i detta fallet med stenarna, ekollonen, gruset och sanden, framförallt materialens ljudliga konstraster och kvalitéer som skapar rymt, dynamik och andning i rummet.
För varje tillfälle med eleverna får vi större kännedom om materialens repertoar och vilka möjligheter och skeenden som kan öppna sig. Med den kunskapen och kroppsliga erfarenheten kan vi också tydligare välja när vi kan vara öppna för att i möjligaste mån följa elevernas initiativ och när det kan vara en idé att försöka avleda genom att förflytta fokus eller samla in materialen innan nästa plockas fram.
Inför mötet med eleverna på Rosendal har vi reflekterat över att det i några av grupperna är väldigt få elever i förhållande till oss vuxna i rummet. Den dag vi är på Rosendal får vi på morgonen veta att det i en av grupperna endast kommer att vara en elev som deltar. Innan mötet med eleven kommer vi därför överens om att försöka hålla oss tillbaka för att undvika att vi alla tre närmar oss henne med olika material och något skilda intentioner. Istället vill vi söka hitta den gemensamma rörelsen.
I mötet med eleven blir vår upplevelse att vi faktiskt lyckas samlas i ett gemensamt fokus som tre kroppar i en gemensam rörelse, vilka tillsammans bekräftar elevens rörelse, fokus, undersökande och kommunikationsskapande. Lisbeth häller ekollonen över elevens rygg, en rytm skapas då de rullar ner på golvet. Vi andra stannar upp, för att därefter som gemensam kropp åter samla ihop ekollonen. Detta upprepas många gånger och etablerar på så sätt en dynamik och gemensam andning med materialen. Ylva berättar senare att eleven, som i detta skeende hade ansiktet bortvänt från oss andra, riktat blicken mot henne och efter att ekollonen stillat i sitt rullande, yttrat: ”Tack”. Detta är något som vi inte märkte i stunden. Tidigare har vi aldrig hört eleven säga något.
En av de elever som främst orienterar sig auditivt utan tillgång till syn eller ljusförändringar, vill gärna släppa stenarna mot golvet för att undersöka dess tyngd och ljudliga duns i kontakten mot golvytan. Eleven ber om en ny sten som läggs i handen varpå hon upprepar att släppa stenen, gång på gång. Pedagogen hjälper eleven genom syntolkning, såväl som hjälper oss att tolka elevens signaler.
Vid detta tillfälle prövar en av eleverna att använda ståvästen hängd från traversen och det visar sig att hon då kan delta på ett helt annat sätt. Tidigare har vi haft svårt att läsa av eleven, denna gången är eleven tydlig med vad hon vill. Pedagogen kommer efteråt in och är helt överväldigad över att ha fått se eleven på detta sätt.
Ullvantarna iklädda ekollon på insidan väcker tydligt intresse hos vissa elever men inte alls hos alla. Den taktila sensationen tyckts kunna försätta några elever i ett uppstannande där de visar att de vill bli kvar länge.
På Svaneholm är förutsättningarna andra då grupperna är betydligt större med 8-9 elever och det därför kan skapas betydligt fler interaktioner också mellan eleverna. Dynamiken utvecklar sig väldigt olika i de två grupperna, trots att antalet kroppar i rummet är ungefär det samma, likaså elevernas rörlighet. I den första gruppen uppstår kortare stunder, som vi upplever, angränsar till kaos, dock med ett stort intresse och engagemang från elevernas sida. I den andra gruppen brer ett ett lugn ut sig över mattan, i en gemensam meditation genom intraaktion med materialen. Många elever lägger sig till och med ner.
Den trånga ytan tvingar också fram en annan rörelse mellan oss inom projektgruppen genom det begränsande rörelseutrymmet när så många kroppar ska dela på utrymmet. Detta leder oss till en samarbetsrörelse mellan oss då materialen behöver transporteras över rummets ytor. Vi plockar successivt bort material som använts såväl som fördelar nytt material så det kan tillgängliggöras för alla. Eleverna är enormt receptiva i denna rörelse och hjälper gärna till att exempelvis lägga tillbaka de stora stenarna på det filttyg som de drogs in på och låta dem försvinna in under det stora sammetstyget.
En gemenskapskänsla skapas runt de stora faten med ekollon, makadam och grovkornig sand. Faten är dock lite för små för att alla ska få plats runt ett och samma. Därför söker vi placera ut de mindre faten först, för att sprida ut de gemensamma fokuspunkterna.
I rummet rör sig några elever runt för att i kontakten med materialen se till att alla är med. Lekar utvecklas och transformeras. Två elever håller upp ett av de små faten över någon annans huvud och låter den grovkorniga sanden liksom ekollonen studsa mot de små metallfaten. En annan elev kastar själv småsten som landar på metallfatet över hans eget huvud. En av pedagogerna assisterar med att hålla fatet. Denna handling upprepas en lång stund. Någon stannar länge med fötter på det stora metallfatet och upprepar ekollonens rörelse över ben och fötter och nedrullning mot fatet.
En elev som i rummet börjar prata ganska högt, får en tillsägelse, inte av oss eller pedagogerna, utan av en annan elev. Etablerandet av en norm som bygger på det sinnligt språkande, ett annat tempo, ett annat fokus, än vad vi kanske är vana vid, tyckts råda i rummet. Detta är möjligtvis också en tydlig kontrast till hur kommunikationen brukar gestaltas i en skolkontext.
Denna gången är det elevgruppernas pedagoger som leder samtalet med eleverna efter att stunden med materialen i rummet klingat ut. Hur kändes det? Något eleverna tyckte om? För oss upplevs det bra att kunna dela den stunden med eleverna där de får uttrycka sig om de vill, men utan att det är vi som leder eller uppfattas fiska efter svar på något som är svårt att verbalisera.
Något som Ylva Gislén reflekterar över i vårt samtal med henne, är hur elevernas unicitet framkommer så mycket tydligare inom detta mer intima rumsliga format med färre elever. Detta jämfört med processen förra hösten på Korrebäckens specialförskola där vi dels arbetade i ett betydligt större rumsligt format, dels behövde förhålla oss till ganska stora grupper med upp till tolv barn samtidigt. Över lag kan vi nog också säga att vårt fokus har förskjutits något från att främst skapa förutsättningar för det rumsliga undersökandet, till att lägga än mer vikt och betydelse vid vårt förhållningssätt i interaktion med eleverna.
En annan fråga som vi berör i samtalet är den om konstnärlig kvalitét, en fråga som vi i vårt arbete stundtals behöver förhålla oss till och argumentera för, inte minst då ansökningar ska formuleras. Hur ska en se på denna fråga? Hur förskjuts även vedertagna föreställningar om vad som kan sägas vara kvalitativt mätbart inom denna kontext sett utifrån den målgrupp vi arbetar mot och de syften vi har med projektet? Jonna Bornemark argumenterar i sin bok De omätbaras renässans för ”kvalitet som en sensibilitet för vad som är viktigt i situationen.” (2018, s. 247). I detta sammanhang skulle därför kvalitét kunna sägas handla om i vilken utsträckning vi inom projektets sceniska produktioner, i detta skede av projektet med fokus mot SPIRALENS MITT, lyckas etablera en scenisk form som just tar utgångspunkt i olika förmågor, sinnliga tillgångar och kroppar? Huruvida vi kan skapa ett rum där andra koder såväl som normer för kommunikation råder, liksom möjligheter till parallella tempi och fokus samt tillgänglighet att uppleva och delta på olika sätt? En skulle kunna se det som att det är detta lyssnande för stunden som vi nu utforskar i mötet med och tillsammans med eleverna i detta processförlopp på skolan, genom de rörelser och perceptioner som materialen skapar förutsättningar för. Med en intention om att med projektet även nå ut brett i samhället, frågar vi oss därutöver, huruvida vi i den kommande sceniska produktionen SPIRALENS MITT faktiskt kan förmå etablera ett rum där besökare som annars i många fall definieras utanför den talade normen och/eller med normbrytande kroppar och perceptiva förmågor, faktiskt kan bli förebilder för ALLA? Med den intentionen är det vi som bär ett ansvar genom de konstnärliga valen för rummets iscensättning, liksom förhållningssätt i rummets nu. Våra erfarenheter från detta projektet liksom vårt tidigare projekt …när vi lyser för varandra… säger oss att detta faktiskt kan vara möjligt. Det är också därför, sett med vår intention att söka skapa förutsättningar för perspektivförskjutningar av föreställningar som vi tar för givna inom bredare existentiella eller samhälleliga frågeställningar, som vi ser det som extra intressant med besökargrupper till de sceniska produktionerna som är blandade. Besökare med olika kroppar, funktionaliteter, språk och åldrar som kan mötas inom en scenisk kontext där andra koder och normer kan etableras och bekräftas. Detta är givetvis inget som kan säkerställas. Likväl är en konstnärlig upplevelse som förmår nå alla något vi strävar efter, just genom rummets sinnliga tillgänglighet såväl som sensibiliteten för ögonblicket. Ansvaret från vår sida att både känna rummet som instrument genom materialens potentialer men också behålla öppenheten för det vi inte känner, det som sträcker sig bortom vår horisont av vetande i mötet med den andre och som del av hela rummets rörelse. Det är utifrån dessa frågeställningar vi söker efter ”konstnärlig kvalitet”, svår att mäta och begreppsliggöra i ord men nog så tydlig i de stunder något av detta uppstår. Vi letar efter förutsättningarna. Vår erfarenhet så väl som levande förhoppning är att det är där konstens förändringspotential står att finna.
Parallellt med våra direkta möten med eleverna inom dessa visioner, reflektioner och filosofiska utsvävningar, har vi digital kontakt med Marta Cicionesi som fortsätter pröva olika scenografiska modellidéer till ett scenrum där dessa visioner ska kunna utforskas. Rum där förbindelsen mellan livet på jorden som kropp i rörelse och himlens öppning mot stjärnorna ska kunna göras kännbar.
Foto- och filmdokumentation: Casper Wijlhuizen
Referenslitteratur:
Bornemark, Jonna (2018) Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Volante.
Comments