Igår inledde vi vårt samarbete med teckenspråkiga deltagare och deras lärare på Mo Gård Folkhögskola i Åkarp. Vårt möte började med att alla tecknande sitt namn och persontecken. Därefter berättade vi om projektets syfte och bakgrund samt varför vi gärna vill samarbeta med just dem. Vi visade också några bilder och filmklipp för att förmedla en tydligare blid av hur vi inom projektet arbetar med rum och material i dialog med kropp och språk.
Frågan riktades därefter till deltagarna: Vilka erfarenheter och vilka frågor tycker de själva är viktiga att lyfta i dagens samhälle? Vilka drömmar, tankar och idéer har de om framtiden? Vilken kunskap behöver nå ut bland hörande?
Deltagarna diskuterade i par i ca tio min för att sedan presentera för varandra vad de pratat om. Birgitta Ozolins, från projektet, ledde detta samtal. Eftersom hon kände många av deltagarna sedan tidigare kunde hon på ett fantastiskt sätt förmedla trygghet, uppmuntran och identifikation. Alla deltagare valde att berätta om sina egna erfarenheter, ofta mycket personliga. Rummet blev en plats för delade av livsberättelser – en magisk stund. Eftersom många av deltagarna har annat nationellt teckenspråk som modersmål och håller på att lära sig svenskt teckenspråk, blev det också ett gemensamt kommunicerande där alla deltagare, tolkar, lärare och projektmedarbetare hjälptes åt för att var och ens berättelse skulle kunna förmedlas till alla i rummet.
Många deltagare vittnade om ensamhet under uppväxttiden, svårigheter och missförstånd under skoltiden, våld och förtryck, omvärldens försök att göra om dem till hörande för att passa in, det första mötet med teckenspråk, mötet med Sverige samt krockar mellan den hörande och den teckenspråkiga världen. Viktigt för deltagarna var också att lyfta fram upplevelsen av den starka gemenskapen inom den teckenspråkiga världen – en gemenskap som inte känner nationsgränserna.
Vi blev alla otroligt tagna och berörda och kände starkare än någonsin hur viktigt det är att dessa livsberättelser och erfarenheter som deltagarna bär med sig, når ut i resten av samhället! Nu återstår arbetet inför de kommande träffarna att tillsammans med deltagarna hitta former för att kunna förmedla berättelserna. Eftersom vi träffade deltagarna för första gången dokumenterade vi inte med foto eller film vid detta tillfälle. Deltagarn måste också själva ta ställning till om och på vilket sätt var och en vill medverka i projektet.
Vi känner djup tacksamhet till och stor respekt för dessa tolv modiga, generösa och starka deltagare som delade med sig av sina erfarenheter och sin kunskap.
コメント