I torsdags hade vi vårt andra möte med deltagarna på Mo Gård. Efter första mötet och de oerhört rika och angelägna livsberättelser som deltagarna delade med sig av, var vår målsättning inför denna träff att skapa bästa förutsättningar för att kunna dokumentera berättelserna. Dana och Isac satte ljus och förberedde tyger, skärmar samt mätte ut markeringar på golvet för att få bästa ljus i och avstånd till filmkameran. Emilia var beredd med penna och papper för att i enskildhet träffa de deltagare som inte ville vara med på film. Charlotte gjorde sig klar för att med kameran dokumentera detta tillfälle som en del av hela projektprocessen.
Några deltagare var nya. Därför inledde vi även denna gång med att återkoppla till syftet med samarbetet. Alla presenterade sig med namn och persontecken. Sedan följde en inbjudan till denna mycket märkliga situation att ställa sig upp på angiven plats och med starkt ljus på kroppen förmedla sin berättelse. Liksom förra gången blev Birgittas närvaro och energi enormt betydelsefull för att sprida upplevelsen av trygghet, engagemang och identifikation. Hon placerade sig en bit framför den deltagare som skulle filmas för att kunna ta emot berättelsen och i stunden ge respons till varje del.
Efter en lite trevande start tog en av deltagaran mod till sig och ställde sig i ljuset och påbörjande sin berättelse. Sen följde fler och fler. Efter pausen kom det nya deltagare. Berättelserna blev längre och längre, rikare och rikare. Kameran rullade.
Flera deltagare vittnade om erfarenheter av att växa upp som ensam döv i en familj med bara hörande där ingen någonsin träffat en döv person, upplevelser av den första kontakten med teckenspråk och vilka motstridiga känslor det mötet kan väcka, flykten till och mötet med Sverige samt konsekvenser av oralismen som norm, såsom att berövas rätten att undervisa döva barn på teckenspråk.
Projektmedarbetare, tolkar och lärare på Mo Gård tog med full koncentration del av deltagarns berättelser. Det gjorde givetvis också de andra deltagarna, vilka stundtals ställde sig upp för att hjälpa varandra att översätta från arabiskt teckenspråk till svenskt teckenspråk. En synlig och kännbar ström av kommunikation gestaltade sig i rummet – intentioner att förstå och att göra sig förstådd.
Många nyanser och perspektiv ryms i deltagarnas berättelserna – inte minst för att spegla och uppmärksamma den okunskap om svenskt teckenspråk och dövas historia i Sverige som fortfarande dominerar bland de allra flesta hörande.
Den sista halvtimmen öppnade vi upp för frågor om framtiden. Vilka är deltagarnas drömmar och tankar om framtiden? Hur kan samhället förändras för att göra det bättre och mer jämlikt för döva? Det blev direkt en stark respons från deltagarna med många idéer, vilket också visar på ett tydligt behov att synliggöra sig själva samt betydelsen av att frågan ställs till målgruppen – de som har kunskapen, erfarenheterna och idéer som kan göra skillnad! Vi hoppas att deltagarna ska kunna genomföra flera av de konkreta idéer som de själva presenterade.
Än en gång vill vi tacka deltagarna för deras mod, öppenhet och delande av kunskap! Vi ser mycket fram emot nästa tillfälle!
Vi vill givetvis också rikta vår tacksamhet till lärarna från Mo Gård som var med, Jenny Karlsson och Inger Bång, för deras pepp och uppmuntran till deltagarna och för att de tagit emot projektet och därmed gjort ett samarbete möjligt.
Comments