Göra i Röra!
Det är första gången vi har Röra! i en black-box. Svart bakgrund och svart golv. Det gör att vissa material svävar i en ändlös rymd. Färgarna i rummet blir starkare. Rummet känns mer hemlighetsfullt. Ingen vet riktigt var det börjar och slutar. En grupp besökare med pratglada barn håller ihop. De håller sig till största del i mitten av rummet, i sitt lilla universum. Förutom ett barn med hörselkåpor som rör sig längs utkanten tillsammans med sin pedagog. Upptäcker allt som hänger, färgskiftningar, rörelser, disko-kulan som börjar snurrar i ett visst moment. Ljus som reflekteras i alla riktningar och snurrar. Ett kort leende av "utkantaren", en försiktigt rotation, blicken uppåt. Sen tillbaka till ett tryggt hörn. Fortsätter observera allt och alla, i sitt lilla universum. // Meike
Under hösten har vi haft vår utställning RÖRA! uppe både i vår egen lokal under gallerihelgen och efterföljande veckor samt på på Barbacka kulturhus i Kristianstad under höstlovet. Under dessa perioder har vi tagit oss tid att utveckla ett förlopp i utställningsrummet där vi också finns med som scenaktörer och kan interagera med besökarna. Vi har kallat denna scenkonstupplevelse Göra i Röra! Både i våra lokaler och på Barbacka har vi prövat Göra i Röra! i mötet med tre väldigt olika elevgrupper samt i mötet med offentlig publik.
Mellan våra två perioder med RÖRA! under hösten har två av Kollaborativets scenografer Astrid Hemer Nordenhake och Anna-Majje Wik tillfört rummet olika mattor i anslutning till några av utställningens större objekt som kan undersökas med kroppen. Detta för att göra det mer inbjudande och spännande att inta de olika golvytorna, något som verkligen hjälp i mötet med barnen.
Nytt är dessutom att Kollaborativets kostym- och textilkonstnär Chiara Pellizzer har sytt upp helt fantastiska kostymer till oss att bära i utställningsrummet. Detta förhöjer stark vår upplevelse av att vara i rummet och skapar en mer sömlös överlappning mellan våra kroppar i rummet till utställningens alla objekt och material att interagera med.
RÖRA! är en utställning där vi iscensatt dokumentation i form av foto, film och ljud från en samskapande konstnärlig process med elever och pedagoger på Valdemarso anpassade gymnasieskola i Malmö. Bildmaterialet är redigerat i två olika filmloopar och finns projicerade i två delar av rummet. Dessa är dessutom synkat med ett ljudspår samt rummets föränderliga ljussättning. Tillsammans skapar detta kompositionen av rummets gemensamma loop på dryga 30 min. När utställningsrummet står för sig självt utan vår närvaro är det denna loop som upprepar sig från öppning till stängning och besökarna kan komma och gå som de önskar. När vi nu finns med i rummet behöver vi förutom att möta och följa besökarna i deras utforskande av rummet, även förhålla oss till denna loop som utgör rummets iscensättning. Vår intention är att besökarna både upplever, prövar och utforskar rummets material och objekt såväl som upptäcker de ungdomar som syns, hörs, skapar närvaro och stämning i rummet genom projektioner och ljudlandskap. När vi finns i rummet behöver vi med andra ord hitta ett förhållningssätt som kan förstärka det språk som rummet redan erbjuder.
Förutom att uppmärksamma själva rummet väljer vi att lägga till vissa moment. Det första av dessa är att möta besökarna till Göra i Röra! utanför scenrummet. Detta är ett sätt för oss att skapa en första kontakt och kanske en gemensam känsla av ett vi som snart ska gå in i rummet. Med oss har vi några enkla material som finns till hands i rummet för att trä i ett nät som hänger från taket ner i golvet. Metallaktigt material med viss auditiva egenskaper, en strimla av wellpapp som kan ljuda och skapa små vibrationssensationer när en drar med fingret mot pappret, mjukare garn- och tygremsor.
Med min garnstump i hand möter jag och vi deltagarna. Ett slags vantförsedda klor dyker upp framför mig. Jag drar garnet mellan dess fingerklor. Det blir accepterat, håller kvar och tar emot med ett litet murrljud. // Lisbeth
En initial idé om att hitta ett gemensamt förlopp som förhåller sig till rummets loop, släpper vi successivt i mötet med de olika grupperna som kommit till Göra i Röra! Rummet talar ett annat språk, det bjuder in till det fria där allt syns och allt pågår samtidigt. Det fria utforskandet där var och en erbjuds att dras till det som spontant väcker nyfikenhet, behövs för att tillsammans kunna landa i rummet. Även om vi kan välja att inledningsvis uppmärksamma vissa delar av rummet, förstår vi att vi inte kan styra besökarna.
En pojke i rullstol håller i ena änden av ett tyg fyllt med prasslande material med tyngd. Jag håller i andra änden och skakar den. Han ler. Skakar tillbaka. Jag lägger den i hans knä och händer och skakar rytmiskt. Han skrattar till och vi skakar i takt med varandra. Våra ögon möts och han fäster blicken i min. En innerlig blick av nyfikenhet och värme. // Tuva
Under mösskanten kikar en finurlig blick fram. Vi rullar det stora vattenflödet mellan oss. Så småningom slår jag på sidohålen och en dov ton ljuder. Ett leende brister ut under mösskanten. Vi bankar tillsammans på vattenflödet. Det blir högre och högre. Så börjar armarna flyga upp och ropen kommer ut. Energin har höjts och vi är riktigt igång. Tillsammans. // Lisbeth
Det är först efter att alla har fått tid att landa i rummet som vi kan samlas i ett gemensamt moment. Detta blir blobben, en liten blobb, som vi drar fram och tillsammans blåser upp, ackompanjerade av loopens ljud- och bildlandskap.
De två syskonen i Blobbens tyg som hela tiden böljar, omfamnar, täcker deras kroppar. Ömsom är de tätt intill varandra ömsom en kvar och den andra kastar sig in i tyget. Vi vuxna andas häftigt in när barnet landar hårt på golvet som överraskar mitt i det mjuka molnet. Men barnet verkar knappt märka det. // Lisbeth
Vi har alla nyss samlat oss runt ”blobben” som nu förlorat sin luft, blivit vinden, stormen, vågorna på havet, ett täcke och till sist rullats ihop som en fluffig boll i en av barnens knä. Under oss är mattbitar av skoborst. En pojke upptäcker texturen och drar med fingertopparna över de mjukt taggiga borsten. Vi sluter upp med honom. Vi lyssnar försiktigt till ljudet och sensationen under våra fingrar. Vi borstar snabbt. Vi borstar i olika rytmer. En annan pojke börjar klappa i händerna. Några av oss klappar med honom. Några slår rytmiskt i golvet. Vi tjoar, sjunger, hejar och firar. Hela rummet fylls av ljuden av beröring mot olika ytor som skapar rytm, röster (och skratt) som ljudar i samspel, och kroppar som gungar och rör sig i takt med musiken vi skapar. // Tuva
Efter att blobben har försvunnit bort vänds uppmärksamheten åter åt olika håll utifrån besökarnas nyfikenhet. Vi kan följa dem eller föreslå en annan plats ett annat skeende genom vår riktade uppmärksamhet, våra rörelser, vårt förnimmande. Kanske hakar någon på. Kanske prövar vi något annat. Kanske placerar sig någon från oss vid det hängande nätet och de materialbitar som vi initialt mötte besökarna med utanför - metallen, strimlorna av well-papp och garn- och tygstumparna. Kanske uppstår någon form av kommunikation innan vi märker att loopen hunnit en bra bit in på nästa varm och vi behöver hitta ett avslut för denna gången.
Han tittar nyfiket när jag lägger mig på den grå skoborsten och lyfter upp de tunga sandfyllda ormarna över min mage och bröstkorg. Jag visar att jag vilar med tyngden på kroppen och låtsas lekfullt snarka. Han lägger sig också på skoborsten och lyfter upp olika delar sandorm över sina ben och sin mage. Jag hjälper honom och klappar lite grann på ormarna. Vi låter våra rörelser förlängas med subtila abstrakta ljud. Han kravlar sig ur sandormarnas omfamning, men sträcker sig genast efter nya tunga ormar. Virar dom om sig i en ny position på golvet. Vilar. Kravlar sig ur. Finner nya och täcker sin kropp med dom i en ny position. Kravlar sig ur. Finner nya. Nu har han rullat nästan alla om sig sittandes så att bara hans huvud syns. Kravlar sig ur. Nya. Och så fortsätter det. En dialog av tyngd, vila, stöd, beröring, tryck, omfamning, gravitation, att ge efter, rörelse, frihet, motstånd, begränsning, ljudande och lek. // Tuva
En pojke har upprepat samma ord kontinuerligt sen han kom in i rummet. Vi är två tredjedelar in i förloppet och jag har lindat Drak-Ullas ena lösa arm runt honom; en lång bläckfiskliknande arm gjord av skumgummi omsluten av sammet. Han ligger inlindad lugnt på golvet och jag klappar försiktigt på Drak-Ullas ytor, som i sin tur möter ytorna av hans kropp. Jag klappar rytmiskt på hans rygg, axel, skuldra, arm - genom textilen - som en påhittad morsekod eller beröringsspråk. Han tystnar. Lyssnar. Ansiktsuttrycket ändras beroende på var och hur jag klappar. Han tänker. // Tuva
Vi möts på var sin sida om nätet. Den långsamt skiftande ljussättningen skapar en lugn men ändå föränderlig atmosfär. Nätets grova maskor gör det lätt att hänga upp trådar, tygremsor och tunna flärpar av aluminium, wellpapp och grov dörrmatta i plast. Jag trär igenom från min sida och flickan på andra sidan tar emot, och trär sedan tillbaks till mig igen. Befriade från orden och dess effekt av att beskriva, styra och förklara, låter vi intuition, impuls och händernas spontana rörelser leda oss framåt. Det känns på ett mjukt och luddigt vis som någon form av arbete som behöver utföras. Odefinierat och föränderligt. Så byggs det på. Tråd för tråd, en remsa här, en remsa där. Vid något tillfälle söker sig ett pekfinger lekfullt genom nätets maskor, som för att sniffa lite på luften på andra sidan. Så möter den ett annat finger för en kort sekund, retirerar sedan igen. Trygghet skapad genom nätet som delar av rummet i ett där och ett här. Genom den porösa genomskinliga vägg, sker kommunikationen via små trådar som vävs samman. // Herman
Foto: Johan Danielsson och Meike Deppert
Ögonblicksanteckningar: Meike Deppert, Lisbeth Hagerman, Tuva Hildebrand, Herman Müntzing
Text: Ellen Spens