Då våra seminarier inom projektet Jag är rum, Jag är tid är inställda under denna vår, publicerar vi nu telefonmöten med de forskare som medverkar med olika filosofiska/teoretiska perspektiv inom projektets processer. Först ut är Helena Dahlberg, idéhistoriker och filosof, verksam vid Institutionen för vård och hälsa vid Göteborgs universitet.
Ellen: Kan du använda dig av Merleau-Pontys perspektiv i dessa coronatider? Helena: Det har jag inte tänkt på men han finns nog med som en grundläggande del. Relevant är ju vår relation till det som vi inte vet, icke-vetandet. Det märks tydligt i nuläget hur svårt vi har att hantera det vi inte vet. Ellen: I vår sceniska produktion och även i processen med Korrebäcken har vi ju reflekterat och arbetat kring rörelsen mellan olika sinnesupplevelser. Hur formulerar sig Merleau-Ponty kring detta? Helena: Merleau-Ponty väver in det i den filosofiska diskussionen, i frågan hur vi fungerar som människor, hur vi som kroppsliga varelser förhåller oss till världen genom varseblivningen. Han är inte bara intresserad av sinnesupplevelserna i sig. Istället är hans fokus en allmän erfarenhet av det sinnliga, den processen. Det är inte så att vi är ett objekt som finns i världen som tar emot signaler som vi tolkar. Varseblivningen är mer passiv. Vi tillhör världen, vi ger oss till världen. Han för ett resonemang om födsel och död. Jag kan inte säga att jag varseblir min födelse. Jag finns inte till före jag föds. Inte heller är jag till efter min död. Men jag är inte samma person, varje varseblivning är en födsel och en död i en mening, jag är inte till som samma person. Merleau-Ponty har detta resonemang på flera ställen. Det handlar absolut inte om att lösa upp personen. Men vi omskapas i vår varseblivning. Merleau-Ponty påpekar det fundamentala i den processen. I det kommer han också in på sambandet och förhållandet mellan olika sinnen. Han har ett resonemang kring det synestetiska, att höra färger t.ex. Merleau-Ponty menar att det är egentligen det normala men att vi lär oss att vi hör bara ljud och ser bara synintryck. Så frågar han sig: Hur hänger de olika sinnena samman? Vi kan ju skilja känseln, seende, hörsel. Han menar att det beror på att de har gemensam grund, annars skulle vi inte kunna skilja dem heller. Men hur hänger syn och hörsel ihop? Merleau-Ponty menar då att en kan förstå det på samma sätt som de olika ögonens bilder hänger ihop. Det är inte för att vi intellektuellt resonerar oss fram till något. Vanligtvis har vi ju två ögon men ser bara en värld. Så hur blir intrycken till en värld? Varför ser vi ett objekt och inte två? För Merleau-Ponty är det viktigt att visa att detta inte är en tankeakt. Objektet finns för våra ögon som ett objekt. Han tänker sig att det finns en funktionalitet, vi förhåller oss till världen, till olika objekt som en funktion. Kroppen är en fråga till världen, det vi ser är ett svar på det. Men det vi ser är också en process. Vi ser inte alla sidor. Det finns också dolda sidor som förändras i vår varseblivning. Så kan vi förstå relationen mellan syn och hörsel, de förhåller sig på samma sätt som de olika bilderna förhåller sig till varandra. De förhåller sig till varandra som ett organ. Kroppen är ett system som förhåller sig funktionellt till världen. Det är inte så märkligt att vi kan se en tung sak som sjunker genom sanden, vi kan se att det är en tung sak. Det handlar om hur kroppen förhåller sig till världen, som kroppsliga. I hela boken, Phenomenology of Perception vänder han sig emot intellektualism och empirism. De synsätten utgår från att det är en tankeakt att se, att det finns objekt som påverkar sinnena. Merleau-Ponty visar att det inte stämmer. Vi kan inte förstå seendet på det sättet. Det är något viktigt som saknas. De synsätten grundar sig i samma fördom genom att de utgår från att världen är på ett visst sätt. Ellen: För oss har det varit viktigt att tänka i rörelsen emellan sinnena, även om de är sammankopplade, för att försöka urskilja vilket sinnesintryck som dominerar. För oss blir det betydelsefullt om en ska försöka skapa en upplevelse för alla med olika förmågor, för att alla ska kunna känna sig delaktiga. På så sätt har vi försökt komponera utifrån olika sinnen och rörelsen dem emellan, med språket som verktyg för att kategorisera mellan oss i projektgruppen. Samtidigt finns det ju hela tiden kopplingar mellan sinnena. Men vi har frågat oss: Vad är det fokus på här? Vad är det som samlar ett fokus? Vad är det vi gör? Vad blir rörelsen mellan olika fokuspunkter? Nu är ju föreställningsförloppet som ett mer komponerat förlopp i tid och i rum än i processen på Korrebäcken, även om vi också försöker hitta strukturer som kan innehålla improvisation i kontakten med besökarna och deras kontakt med rummet och med varandra. Jag tänker på det du säger om Merleau-Ponty, hur två bilder blir till en och hur de reflekterar varandra och det vi försöker fånga med språket men att vi kanske förenklar och riskerar att tappa något på vägen. Samtidigt vill vi ju tillgängliggöra dessa frågor även språkligt, genom att leka med språket, t. ex. genom frågor: Hur kan vi lyssna med huden? Vad händer med förståelsen eller upplevelsen när en leker med de språkliga kategorierna, i det växelspelet? Jag tänker på det även inför vår kommande deltagarprocess i höst med särskolan… relationen mellan det kodade språket och det varseblivande och vilka frågor som kommer upp, eller vilka nya frågor som kan ställas? På samma sätt som du pratar om sinnesintrycken och hur de refererar till varandra, hur de även refererar till det språkligt kodade och sen tillbaka. Hur kan en röra runt i det genom att ställa frågan på ett annat sätt? Föreställningsupplevelsen är ju väldigt oformulerad i ord. Men om en sen ska ta det ett steg vidare med frågan om vad som också kommer språkligt ur detta? Jag funderar på hur vi kan ta med oss den tanken i den kommande processen. Jag har en annan fråga. Merleau-Ponty har ju en syn på deltagande, att delta med sin perception, genom sin kroppsliga perception. Om en jämför detta med skapande. Hur skulle du säga Merleau-Ponty definierar skapande? Jag funderar på vad skapande kan sägas vara i detta sammanhang? Helena: För Merleau-Ponty är ju språket också en öppning, det behöver inte vara en annan del av den mänskliga tillvaron. En kan använda språket för att leka med det, ge en upplevelse. När vi läser ord som röd, varm, kallt, finns också ett svar från vår kropp. Även när vi ser ett ord som vi inte hinner läsa, förbereder sig kroppen. Språket är en del av varseblivningen. Merleau-Ponty ser det inte som så att språket bara kommer och lägger sig utanför, som ett extra lager. Ni har ju olika projekt Merleau-Ponty och Kollaborativet. Merleau-Ponty vill beskriva ontologiskt. Varseblivningen – ett grundläggande projekt. Han vill beskriva hur människan vanligtvis fungerar. Han använder avvikelser för att visa på det som vi annars inte tänker på, det som vi tar för givet. Ni fokuserar på skilda sinnen, som en kroppslig reflektion. Skapandet….vårt grundläggande förhållandet till världen kan också betraktas som ett skapande. Merleau-Ponty har skrivit flera texter om målningar, bildkonst. Han ser det inte som en speciell aktivitet som en kan beskriva för sig. Han väver ihop med det skapande som är i varseblivningen. Vi skapar världen hela tiden. Vi förhåller oss till världen, till våra vanor, vi kan inte vara öppna för alla möjligheter hela tiden, vi hoppar över mycket i vår varseblivning. Men det fiinns också en öppning i varje varseblivning. Vi kan också fokusera på den, vara i tillblivelsen, såsom konst uppstår. Vi upptäcker något på nytt. Merleau-Ponty skriver om Cezanne, hur han beskriver verkligheten med måleri, hur tingen finns för oss. Ellen: Deltagande och delaktighet – i relation till skapande – jag tänker att det kanske behövs en ny förståelse för vad det kan handla om. Att närma sig, eller pröva, Merleau-Pontys förståelse för att förstå det på nytt. Om en ska dra det till det mest grundläggande, vad är det då? Det är lätt att hamna i att det ska bli en produkt… att det igen handlar om att förstå i ett processperspektiv. Vi är väldigt otränande att förstå det på det sättet, vi vill ofta att en ska kunna ta med sig något sen, ha något att hålla i. Jag tänker att det är intressant i detta sammanhanget, att förstå begreppen på nya sätt, för att frigöra, hitta en annan förståelse. När vi arbetar deltagarorienterat, vad är det vi vill ska uppstå? Säkert finns också omedvetna önskningar? Delaktighet och skapande, som något som kan ske hela tiden som en öppning på nytt, en förändringsprocess. Det finns ju också något smärtsamt i det som omskapas, att något också försvinner i den rörelsen. Helena: Deltagande och skapande? Ser ni någon skillnad? Ellen: Kanske har vi gjort någon slags åtskillnad i att uppleva och ge sig till världen men att också skapa något eget i det, som en fördjupning av upplevandet, något som kräver mer tid. Att det finns någon liten åtskillnad i perspektiv men också mycket som är likt. Helena: Jag tänker att hur en deltar som människa i en grupp, där kan en göra en skillnad mellan att delta och att engagera sig som skapande. Men Merleau-Pontys perspektiv är istället hur den vanliga varseblivningen är skapande. Visserligen kan den vara mer skapande. Han inriktar sig inte så mycket på vad som händer när en blir skapande, det är inte hans huvudsakliga intresse. Det är ju andra fenomenologer som inriktat sig på det. Husserl t.ex. pratar om den fenomenologiska och den naturliga inställningen, för att just komma åt detta med att kunna se världen på nytt, det som en vanligtvis tar för givet. Merleau-Ponty skriver om det också, det finns närvarande, men han tematiserar det inte så mycket. Hur använder ni den skillnaden i begreppen deltagande och skapande? Ellen: Det skapande begreppet har vi kanske använt för en högre grad av aktivt görande, om en ska göra en sådan åtskillnad. Det skapande handlar om frågan om vad barnen vill göra? Röra, flytta, riva sönder? Om en ska gradera… en direkt uppfattbar aktivitet. Medan om en pratar om deltagande och perception, då finns en risk att den aktiviteten som kanske är lika aktiv, för det specifika barnet förbises. I tillfället på Korrebäcken med med temat färger, då blev det tydligt med den subtila rörelsen, att ögat följer ljusets skiftningar, det som en kanske först inte uppmärksammar, om en tänker utifrån ett vuxenperspektiv där en försöker förstå vad som händer. Samma sak då vi försöker komponera ett förlopp, vad är det fokus på här? Här, bara ta in och uppleva, nästa steg, ge möjlighet att gå loss på pappret, eller låta händernas rörelse gå dialog i kontakten med vattnet med kontaktmikrofonens eko. En åtskillnad, kanske som ett verktyg för att se möjligheter att delta på olika sätt och försöka skapa de olika förutsättningarna. Helena: Jag tänker utifrån skillnaden, vad Merleau-Ponty skriver om filosofiskt och vad ni gör som konstnärskollektiv. Merleau-Ponty säger inte så mycket om hur ni ska göra rent praktiskt. För honom är det ett filosofiskt projekt om människan och världen. Det är viktigt hur ni förhåller er till filosofi, att det är inspirerande för hur varseblivningen fungerar, hur människan förhåller sig till världen och till varandra. Ni kan undersöka det med era verktyg, skillnaden mellan deltagande och skapande och samtidigt vara medvetna genom Merleau-Pontys filosofi; att varje varseblivning är också och skapande i sin grund. Men att en också kan göra skillnad att vara deltagande på ett mer passivt eller aktivt sätt som skapande. Jag tänker också att ni kan fokusera på känsel eller, syn eller ljud och samtidigt ha det i bakgrunden att alla sinnesintryck ingår i kroppens förhållande till världen som en helhet, kroppen är flera organ men också ett organ som förhåller sig till världen. Det är både ert ansvar och er kunskap som skapande konstnärer, hur ni undersöker detta och vad ni inspireras av. Ellen: Ja, vi hämtar inspiration, det är ju väldigt fritt tolkat, och inte för att komma till någon “Merleau-Pontysk-metod”. En annan sak, vi har ju tänkt en del på detta med betydelsen av förberedelse för att gå in i den undersökande processen, att skapa de förutsättningarna både vad gäller förhållningssätt och vad som erbjuds i rummet. Vad ser du som viktigt för att uppstannanden ska kunna ske? Helena: Jag tänker att det handlar mycket om att ni skapade ett speciellt rum på Korrebäcken där det var möjligt att vara i uppstannandet, det vi ofta tar för givet, en möjlighet för barnen att undersöka vad det handlar om att röra vid isen, eller hur det låter om en gör så här. Men att också lägga vikt vid övergångar från den ena till den andra – inte bara att en är fascinerad av olika häftiga saker, utan också en öppning där en kan vända sig mot sig själv, titta på sig själv i sin egen rörelse – att båda riktningarna finns. Min egen hand men också riktningen tillbaka. Ellen: Ja, det är mycket så vi försökt att jobba nu i den sceniska produktionen, att det ska finnas ett eko, båda riktningarna, i den mån det går, eller i den mån vi tycker att vi hittat något intressant. Nu har vi varit mycket i det ordlösa. Men jag tänker, inför kommande deltagarprocess med särskolan, att det kan bli intressant att utforska det vidare i relation till språket, hur det språkliga får betydelse för det upplevda, hur det språkliga blir en aktör i den processen. Ja, frågan om hur en kan använda språket för att skapa förutsättningar också i den förberedelsen? Hur en kan se på språket i den förberedande processen? En fråga om vad språket gör i barnens undersökande, även i relation till de vuxna och deras förhållningssätt och ansvar i den processen. Helena: Jag skulle säga utifrån Merleau-Ponty att han vänder språket mot sig själv för att upptäcka det som redan är men som vi inte tänker på. En kan upptäcka sin egen hand, att det är en ständig process att upptäcka sin egen hand i en rörelse. En kan vända rörelsen mot sin andra pol, vända rörelsen mot handen. Är det min hand? Vi kan göra den upptäckten hela tiden. Så gör Merleau-Ponty även med språket, t.ex. med begreppet kött och kiasm. Han ifrågasätter språket. Kött, vad är det för ord, begrepp? Han skriver inte så men hans språkanvändning gör det, som ett frågandet. Vad är det som finns i orden som vi tar för givna. När en gör det blir det ett öppnande, ett undersökande av vad som finns i vårt språk? Det är det som kan sägas vara den fenomenologiska rörelsen: En tittar på det som vi tagit för givet.
Referenslitteratur: Dahlberg, Helena (2013) Vad är kött? Kroppen och människan i Merleau-Pontys filosofi. Glänta produktion. Merleau-Ponty, Maurice (2012) (1945) Phenomenology of Perception. Routledge.
Comments