top of page

Inlägg

Lördagsworkshop med DHB #1 – papper

I lördags inledde vi en serie träffar med teckenspråkiga barn och deras vuxna anhöriga i samarbete med DHB Södra (förening för döva och hörselskadade barn och barn med språkstörning). Dessa träffar har flera syften; dels att erbjuda en mötesplats genom en gemensam aktivitet för teckenspråkiga familjer och dels att samla in material till det performativa laboratoriet som vi ska producera nästa höst inom projektet …när vi lyser för varandra…

I förhållande till det performativa laboratoriet önskar vi att träffarna ska sätta igång kreativa processer som tar avstamp i svenskt teckenspråk och som alstrar berättelser och uttryck av olika slag, vilka kan utgöra beståndsdelar till formen och innehållet i det performativa laboratoriet. Berättelser som vi genom den konstnärliga form vi kallar ett performativt laboratorium, kan förmedla vidare till de grundskolebarn som vi kommer rikta laboratoriet till. Vi föreställer oss laboratoriet som en korsning mellan föreställning, utställning och verkstad/ateljé. Ett flöde i tid och rum som öppnar upp för besökarnas möte med berättelser från deltagarna i våra researchprocesser och eget laborerande med rum och material. Det performativa laboratoriet utgör även en mötesplats och delad upplevelse för döva, hörselskadade och hörande på de döva- och hörselskadades premisser.

I den första träffen, som pågick mellan kl.13 och 16 i Danscentrums Syds studios här i Malmö, möttes gruppen på ca. 30 personer av ett rum där golvet och en del av väggarna var täckta av papper. I rummet stod tre kuber i olika storlekar som var belysta på olika sätt och också  klädda i papp. I det hörn där väggarna var pappersklädda hängde olika handformer utklippta i papper från taket som skapade skuggor på väggen.

Efter lite inledande samtal och presentationer leddes gruppen in i rummet med hjälp av en lång papp-slinga.


Sedan var det fritt fram för göranden och upplevelser.

Efter en fikapaus delades deltagarna in i grupper och fick laborera med olika saker på fyra olika platser i rummet som alla till sist fick ta del av.

Reflektioner

Det var mycket som var annorlunda i förhållande till våra besök på förskolan Uroxen bl.a.; tiden – tre timmar i stället för 40 minuter, gruppens konstitution – att gruppen inte var en grupp på förhand med gemensamma ledare (pedagogerna) utan en blandning av föräldrar och barn, rummet – ett rum som inte är någons revir utan nytt för alla, syftet – barn och föräldrar är där lika mycket för att socialisera som att uppleva och skapa något.

Vi upplevde en blandning av stora yviga skeenden och små fokuserade göranden och diskuterade efteråt bl.a. omkring hur vi kan skapa fokus och samtidigt tillåta det rörliga, hur vi kan hålla fast i planen och samtidigt tillåta det som sker att ske. Hur håller vi balansen mellan ett tillåtande rum och ett hänsynstagande rum? Vilka normer är det som gäller när det gäller beteende och dynamik och hur kan vi öppna upp för andra sätt att se på det? Och vilka erfarenheter är relevanta för upplägget i det performativa laboratoriet?

Det uppstod hur som  helst många väldigt inspirerande situationer, alltifrån rörelsemönster och sätt att använda och förhålla sig till pappret till intressanta diskussioner.


Bl.a. uppstod en diskussion mellan Birgitta Ozolins (teckenspråksaktivist och deltagare i projektgruppen) och fyra barn i skolåldern omkring sagofigurer och deras identitet. Diskussionen föddes ur teckningar av prinsessor och kungar via genus till huruvida Snövit, Rödluvan m.fl. antingen var hörande, hörselskadade eller döva. Det konstaterades bl.a. att Snövit var hörande medan Rödluvan var döv. Vilka normer gäller fiktiva figurer i vår gemensamma kulturtradition? Ett spår väl värt att forska vidare i.

Comments


bottom of page