Det är utvärderingarna och reflektionernas tid… Här följer ett sammanfattande utdrag från vårt utvärderande samtal med pedagogerna på Mellanhedsskolans grundsärskola. Flera nivåer av samarbetsprocessen berörs i samtalet; den interaktiva formen där kroppen och sinnenas kommunikation med rummet i mötet med olika material såväl som öppenheten för vad som kan hända utifrån elevernas initiativ, processens struktur i mötet mellan skolans verksamhet och oss från projektgruppen och vilka kunskaper och erfarenheter som synliggörs genom och inom detta samarbete, liksom de mer vidare frågeställningar som rör målgruppen med förutsättningar för delaktighet, språk och kommunikation, normer och värden.
Mötet hölls 15 mars, d.v.s. tre månader efter att vi avslutat höstens samarbetsprocess med dem och några veckor innan de tillsammans med eleverna tog del av Spiralens mitt på Malmö Konsthall.
Den allra största fördelen med detta är att det ska bli en föreställning och att våra barn kan vara med på sina villkor interaktivt, och ha möjlighet att gå till Malmö Konsthall med sina föräldrar. Det är den allra, största vinningen! För hur mycket finns det i vårt samhälle som våra barn kan delta i? Inte mycket.
Detta uttrycker en av pedagogerna från träningsklasserna spontant då vi påbörjar samtalet. Hon poängterar även vikten av att aktiviteter liknande denna erbjuds långsiktigt. Erfarenheter som pedagogerna bär med sig är just att det vid några få tillfällen faktiskt har skapats spännande projekt där både de, deras elever och kulturaktörer har lagt ner mycket arbete, men att alla de gemensamma erfarenheter och relationskapande processer snabbt avstannat i takt med att projektet tagit slut. En av de frågeställningar som blir betydelsefull under samtalets gång är därför just hur erfarenheter och kunskaper om det stora behov som finns bland skolans elevmålgrupp när det kommer till att delta i kultur- och samhällslivet, kan spridas till olika instanser.
Samarbetets potentialer, möjligheter till spridning av erfarenheter liksom spår och fortsättningsprocesser är något vi återkommer till vid flera tillfällen under samtalets gång.
I reflektionerna kring processens innehåll och hur en skulle kunna försöka sätta ord på vad eleverna tillsammans med pedagogerna har upplevt verkar begreppet utforskande vara det som ligger närmast.
Utforskande på alla möjliga nivåer, i en miljö som skapats för olika sinnen; att väcka med ljus, ljud, känsel. Ett utforskande för hela kroppen på var och ens nivå. Någon vill titta på, någon vill göra, någon vill ta sönder. Eleverna kan vara med efter egen förmåga.
En av pedagogerna uttrycker det som betydelsefullt att de tillsammans först fick ta del av föreställningen Jag är tid, jag är rum – En sinnlig upptäcktsresa då elever och pedagoger kom till oss i våra lokaler på Karavan. Detta blev som en förberedelse både för dem och för eleverna. Både i form av att de fick träffa oss men också som ett lärande att känna och pröva, att allt är OK, bortom prestation.
En annan av pedagogerna poängterar just hur ovanligt det är inom skolans värld att en får göra som en vill.
I skolans värld är mycket rätt eller fel. Här är det bortsuddat – alla gör alltid rätt. Allt är såsom jag vill göra. Den ena gjorde si och den andra så. Båda gjorde rätt. Jag tror det är väldigt få ställen där man kan få göra så. Jag kan få göra som jag vill. Allt är rätt! Några elever tyckte nog att det var svårt i början.
Bland de elever som kommunicerar verbalt tror pedagogerna att denna typ av arbete har öppnat för erfarenheter att få med sig kompisarna utan att prata, att kommunicera på ett annat sätt. Pedagogerna har följt hur eleverna efteråt pratat mycket om vad de varit med om. De tycker sig se att eleverna fått med sig mycket och att de också uppmärksammar saker omkring dem i rummet på ett annat sätt. En av pedagogerna ger ett tydligt exempel, då hon kommit bärande på kartonger över skolgården och en elev ropat: “Det där kan jag! Det har jag jobbat med!” Hon understryker att elevens uttryck var med glädje och stolthet och med andemeningen; “Kartonger är inget skit!”.
När vi pratar om samarbetsprocessens innehåll berörs de möjligheter som öppnas när aktörer kommer utifrån, vilket då också medför att pedagogernas positioner förskjuts. Vanligtvis är det eleverna som frågar lärarna som förväntas ha svar. Denna gången visste inte heller pedagogerna, vilket ledde till att elever och pedagoger kunde delta mer jämbördigt, från samma sida.
Det är sällsynt att få vara med från andra sidan. Vi kan lämna över ansvaret till dem som kommer för att kunna vara närmare eleverna i upplevelsen. Vi får byta perspektiv. Vi står inte för upplägget. Det skapar andra förutsättningar för att uppleva tillsammans. Vi kan samspela med eleverna på ett annat sätt. Det känns väldigt skönt.
När ingen visste mer än någon annan kan alla ta initiativ och inspirera varandra på ett annat sätt.
En pedagog belyser risken av överbeskydda eleverna. När det t.ex. gäller elever med autism ska pedagogerna arbeta med att förbereda. I den här processen har förberedelsemomentet snarare handlat om att visa en bild med oss från projektgruppen; “…och så kommer dem…” Pedagogen formulerar det som en slags förberedelse för att en inte kommer att veta vad som ska ske, med en tillit till att inte veta. Hon fortsätter:
Detta är lite som livet i sig är. I skolan är allt väldigt förberett. Livet är inte förberett. Det är alltid förändringar. Bussen kommer för sent, tåget byter plattform, du ska hit istället för dit. Det kan man aldrig förbereda sig på. Det är jätteviktigt att man tränar sådana här saker. Det är bra att göra det i en organiserad form i skolan.”
En annan pedagog uttrycker med viss förundran:
Detta visar hur mycket vi underskattar eleverna! Vi ska alltid förbereda eleverna. Och i det här sammanhanget vet inte vi heller. Och det fungerar ändå!
Samtidigt understryker flera av pedagogerna hur svårt det kan vara med övergångar och att det varit en hjälp att t.ex. titta på bilder från gången innan i elevernas arbetsböcker som en förberedelse för vad som väntar.
Från vårt perspektiv delger vi att detta har varit en utmaning även för oss att lämna det så pass öppet i mötet med eleverna. Väldigt lärorikt och i en process där även vi blivit tryggare och friare under tidens gång. Vi har vetat ungefär hur vi skulle börja och har haft en idé om hur vi skulle kunna avsluta. Allt däremellan har lämnats till icke-vetandet, till det som kan uppstå. I samtalet reflekterar vi över betydelsen av att söka rätt nivå på icke-vetandet och hur viktigt det är att miljön upplevs som trygg.
Men i detta framkommer också de andra förutsättningar denna interaktiva form öppnar upp för, med andra möjligheter till deltagande som inte kan uppnås på samma sätt inom en mer traditionell scen- och salongsform. En pedagog understryker betydelsen av kommunikationen i mötet:
Hade vi gått på en teaterföreställning hade ni stått på scenen. Den interaktiva aspekten är helt avgörande.
När det handlar om att få vara med och påverka och att känna sig delaktig, tror pedagogerna att det varit betydelsefullt att det varit en process med många tillfällen.
Våra elever väntar gärna. Här fick de lov att vara aktiva, något som byggdes på efter hand. Delaktigheten växte med tiden.
En annan pedagog menar att vissa elever som tidigare varit försiktiga, verkligen vågat ta för sig. De ser hur elevernas mod vuxit efterhand, att de mognat och blivit modigare och inte upplevt det som skrämmande utan istället som väldigt roligt.
En pedagog belyser att trots att tillfällena har iscensatts på plats på skolan, har processen visat att eleverna kan särskilja på olika sammanhang och att det kan vara olika regler som gäller. Tydligaste exemplet var i arbetet med stenarna. Det fanns en farhåga att eleverna skulle undersöka dem på ett riskabelt sätt även fortsättningsvis: “…Hoppas hon inte gör det sen….Men det blev inte så i verkligheten.” Något som återigen visar på möjligheterna att för pedagogerna uppmärksamma sidor hos eleverna som de inte kände till.
Hon uppmärksammar vidare vikten av att öppna upp skolan för att samarbeta på olika sätt där det kan komma in personer som kan tänka mer fritt och inte i första ledet är uppfyllda av att tänka utifrån skollagen, kursplaner eller andra bestämmelser. Det behöver inte bara vara kulturaktörer utan kan även vara personer från idrottsvärlden eller andra verksamheter. När samarbeten mestadels sker pedagoger och elever emellan finns en risk att det kan bli lite fyrkantigt, menar pedagogen, och mycket fokus på att som ansvarig för elevernas lärande och utveckling, göra rätt. Att öppna för andra samarbeten kan skapa bättre förutsättningar för pedagogerna att se nya sidor hos eleverna. Dessutom kan det vara viktigt att en del elever som kommer från lite överbeskyddande hemmiljöer får en chans att skaffa sig denna typ av erfarenheter inom skolan som organiserad form.
De utbyten mellan oss och pedagogerna som processens reflektionsmöten inbegripit har varit avgörande för oss att få så mycket kunskap som möjligt om hur vi behöver anpassa rummet för att förbättra förutsättningarna för elevernas delaktighet så att det kan fungera på bästa sätt rent praktiskt. Tydligaste exemplen är anpassningen att bygga rummet så att traverser med stå-väst ska kunna användas. Även att de elever i rullstol som kan komma ner på golvet får utrymmet och tid att göra det. Pedagogerna framhåller att dessa omständigheter markant förbättrat förutsättningarna för några av eleverna att delta på ett mer aktivt sätt. För vissa elever är det också helt avgörande att pedagogerna finns där som deras “tolkar”, både för att tydliggöra vad som händer i rummet men även för att inför oss tolka elevens uttryck. Denna kommunikation där pedagogerna finns där som en mellanhand, är bland flera av de icke-verbala eleverna en förutsättning för att våga vara delaktiga och ta för sig.
Men reflektionsmötena har också starkt bidragit till pedagogernas upplevelse av delaktighet. Om de vuxna vet lite mer om uppläggens intention blir det också lättare att inte vara snabb med att säga nej, menar en pedagog. Det i sig kan leda till vidare reflektion i andra sammanhang om det verkligen är nödvändigt att bemöta med ett nej.
Inom denna frågeställning kring pedagogernas upplevelse av delaktighet framkommer även den problematik som vi tidigare mött inom andra samarbetsprocesser; att vi inom reflektionsmötena inte träffar alla vuxna som är nära barnen på de organiserad reflektionsmötena. I samtalet diskuterar vi hur en exempelvis skulle kunna hitta lösningar där reflektionerna varannan gång skulle kunna ske med elevassistenterna och varannan gång med pedagogerna. Men denna diskussion visar också hur svårt det är att få loss tid för reflektion inom skolans vardag. Pedagogerna framhåller hur tidsutrymmet är mycket begränsat och ännu mer stramt för elevassistenterna och fritidspedagogerna, vilka ofta träffar eleverna ännu mer än pedagogerna.
Att se den egna verksamhetens behov, förutsättningar och möjligheter från ett sidoperspektiv, tydliggörs även i samtalen inom denna process, något som vi även erfarit i tidigare samarbeten (tidigare blogginlägg från 19 juni 2020 och 4 februari 2020).
Förutom det mycket begränsade utrymme tidsmässigt som pedagoger och elevassistenter har till reflektions- och mötestider, visar processen också skolans lokalmässiga behov. En förutsättning för att kunna genomföra höstens samarbetsprocess har varit att en av grupperna bland träningsklasserna flyttat ur sitt klassrum under en heldag vid de tillfällen då vi har kommit för att bygga och möta alla elevgrupper. Detta har varit mycket påfrestande för just dessa elever och därmed även för deras pedagoger och elevassistenter. Flera av pedagogerna uttrycker ett behov av ett gemensamt rum i form av en ateljé eller ett rörelserum där saker kan vara stående och inte direkt behöver flyttas undan för klassrumsundervisning.
En annan reflektion från pedagogerna är att det i de olika rum vi byggt upp alltid funnits något ”hörn” eller utrymme där det finns möjlighet att gömma eller avskärma sig lite. Pedagogen har lagt märke till att flera av eleverna, framförallt dem med autism, har sökt och hittat dessa utrymmen. Inom den ganska opersonliga skolmiljö framkommer behovet av platser som kan erbjuda den reträtten. Framförallt är det utrymmen med mjuka material som saknas, så att eleverna kan känna sig lite omfamnade, menar pedagogen.
En annan pedagog lyfter fram de möjligheter som finns att leda och skapa fokus med ljuset, och tar ljussättningen till Jag är tid, jag är rum – En sinnlig upptäcktsresa, som exempel. Hon menar att detta perspektiv på ljuset, för att lyfta fram kontraster och skapa fokus, skulle kunna hjälpa eleverna även i skolmiljön. I skolan saknas ofta det lite mörka och avskalade.
En frågeställning som vi ofrånkomligt tar upp är på vilket sätt pandemiläget påverkan förutsättningarna för samarbetsprocessen. När det gäller föräldrarnas delaktighet är detta tydligt, även om flera har följt projektet genom elevernas böcker och på projektets blogg. Hade det inte varit för pandemin hade vi kunnat delta på föräldramöten för den direkta kontakten med vårdnadshavare. Vi pratar därutöver om vinningen med att eleverna ska kunna komma till Konsthallen med sin familj men också att det kan finnas olika barriärer som gör att en del familjer nog inte kommer att gå dit.
Uppmärksamhet från grundskoleförvaltningen och och lokalpress som skolan varit i kontakt med har även den uteblivit, sannolikt i takt med att smittspridningen eskalerade, då det i början av hösten uttrycktes ett intresse att besöka projektets process på skolan. Och vissa i skolans personal har valt att inte delta vid alla tillfällen, speciellt om de befunnit sig i riskgrupp, då de bedömt det som att vi kommer för mycket utifrån. Samtidigt är alla överens om att det inte hade gått att genomföra processen bärandes munskydd, då ansiktets kommunikation är helt avgörande i mötet med eleverna. Att från skolans sida besluta om processen som en del av skolans interna verksamhet och del av undervisningen gjorde det möjligt att slutföra samarbetet, något vi alla är väldigt tacksamma för.
I slutskedet av samtalet kommer vi åter in på frågorna om vilka spår processen lämnar. I några av klasserna har arbetet fortgått. En gång i månaden är det dags för “Jag är tid, jag är rum” med svarta tyger, fläkt, papp och såpbubblor. Eleverna är med och bygger upp. Allt sker utifrån var och ens förutsättningar.
Flera ger också idéer till hur dessa erfarenheter kan spridas genom nätverksträffar och fortbildningsdagar för lärare. Pedagogerna tydliggör vikten av att själva få vara med och uppleva och vara aktiva i sådana sammanhang.
Andra idéer handlar om att göra denna typ av rum tillgängliga i Malmö, dels året runt så att klasserna kan åka till, förutsatt att möjligheterna att boka transportmedel förbättras, dels på sommaren för allmänheten i form av ett stort tält som kan byggas upp på olika platser. Pedagogernas reflektioner och idéer tyder sammantaget på att behovet är enormt när det gäller aktiviteter för och förutsättningar för deltagande bland deras elever.
Referenser: