Vi gör ett tredje besök på det korttidsboende som varit med i hela utvecklingsprocessen av formatet Besök på Vintergatan.

Allt är uppbyggt och på plats i rummet. Barnen är ute och bjuds in. Vi börjar försiktigt med lite chimesljud men de båda kommer, överraskande nog, direkt och snabbt in och börjar undersöka våra saker. Den ena blir genast intresserad av tråddraperierna och den andra fastnar för våra pipdjur insydda i handdukar. Att låta draperierna dra över armarna. Fram och ta armarna bakom draperiet och sen backa och låta det dras över armen om och om igen.

Pipdjuret vad är det? Hur ser det ut? Tyget måste av av av. Det sitter hårt men till slut lyckas det. Först med den ena, sen med den andra. Sen kan man leka och leka med djuret, det ena och det andra. Vi låter andra saker möta djuret, en mjuk garntråd, en bit prasselpapper som den omsluts av. Var vill djuret krypa in? Under lampskärmen kanske. En speldosa spelar tillsammans med pipdjuret. Skönt i soffan som man kan återkomma till och drömma sig bort till utanför. Det vita tyget hjälper drömmen. Garntråden får koppla ihop oss härinne. Hen drömmer sig ut.

En dammvippa med mjuka fjädrar, chimes gjorda av kanelstänger kan också dras över armen. Silen som öppnas och stängs är också skön. Där, en lucka med glittrande ljus inuti och en matta mjuk på ena sidan och vass på andra. Finns det en hemlighet därinne? Nu vill hen till sitt rum, till den egna mjuka matta. Flugsmällan med tråddraperiet får följa med. Vi stryker flugsmällan mot fötterna som stryker sig mot den mjuka mattan i det egna rummet. Både och. Länge.

Tillbaka till vårt uppbyggda rum och det långa tråddraperiet. Gå fram, ta om, backa och låta det dra över armarna, om och om igen.

Vänta stopp! Mattan ska vara utrullad! Tyget för fönstret, det stora svarta mjuka tyget ska inte vikas ihop! Allt ska vara kvar! Hen lindar in sig i tyget och lägger sig i rummets leksakshög och ylar. Kommer ni tillbaka undrar en vuxen.

Text: Lisbeth Hagerman

Foto: Meike Deppert