Vi besöker en kollovistelse vid Vombsjön där vi för första gången får träffa fem barn och deras pedagoger!

Vi kommer till en stor öppen tallskog med lite gungor och annat på en höjd ovanför sjön. Ett mycket litet rum fullt med lysande plastsaker av olika slag. Vi tömmer rummet och drar ner gardinen så vårt ljus ska synas bättre. Glad hälsning från ett av barnen och nyfikna blickar från några andra. Planen som var en grupp på förmiddagen och en på eftermiddagen var ändrad och vi skulle ta emot en i taget. I slutändan landade vi med ett slags drop in, vilket funkade bra men lite trångt ibland.

Ett av barnen kom in korta stunder då och då och prövade och undersökte, än det ena än det andra. Ett annat kom in med helt fokus på sin padda nära kroppen, och stod där en stund utan att vilja bli störd. Vi blev ändå glada över att hen kom in alls. Det tredje barnet kom in efter ett långt tag. Hen var intresserad av det taktila en stund. Kände med händerna på olika saker vi erbjöd. Sen var det klart.

Så var det två barn som kom in i olika omgångar och var där länge länge. Den ena var intresserad av ljud av olika slag som prassel och pipdjuren i handdukarna. Hen tyckte också om ljuset och lamporna, att täcka för och ta bort och göra eller upptäcka hemliga gömmor. Förstoringsglasen var också roliga. En person full av skratt och som hade nära till busiga lekar. Den andra pratade nästan hela tiden, bestämde vad vi skulle göra och hur vi skulle göra olika saker. Men vi kunde också initiera saker som hen tog upp som t ex lägga saker på huvudet. Ett stort intresse för fotboll, hejarop och knytnäve mot knytnäve genomsyrade också stunden med denna person. Kasta saker var roligt, tokiga saker som en lampskärm över huvudet var också uppskattat. Sitta, stå, långt upp och långt ner och hen ville inte sluta.

Vid ett av tillfällena då vi var lite fler i rummet kastades silkespapper upp i luften, turades om att hålla det uppe. Sen kom den vita sidentyget då alla hjälptes att att lyfta och få det att sväva med ljuset skiftade i olika färger. En stund av ett tillsammansskap.

Det är så roligt när personalen är med på vår resa i rummet och sen undrar om vi kan komma tillbaka. Då känns det som att vi har ett gemensamt mål. Att alla inblandade får tillfälle till nya upplevelser och blir inspirerade av vad vi människor kan hitta på tillsammans. Det behöver inte vara så svårt och krångligt.

Text: Lisbeth Hagerman

Foto: Meike Deppert/Ellen Spens