Här följer ett samtal med Ylva Gislén som gjort flera nedslag i vår process med Korrebäckens specialförskola men också hann ta del den sceniska produktionen under premiärhelgen, innan coronautbrottet blev kännbart i Sverige.
Ylva Gislén är skribent och översättare, oavlönad docent i konstnärlig gestaltning vid Lunds universitets konstnärliga fakultet samt f.d. föreståndare för den nationella Konstnärliga forskarskolan (2010-2015).
Ellen: Hur upplevde du föreställningsförloppet under premiärhelgen? Något som du reagerade på? Ylva: Främsta reaktionen är väldigt positiv, att ni hittat en dramaturgi i rummet. Växlingen mellan titta, lyssna, ganska passivt och sen gå in och göra något. Det ger ett verktyg att moderera aktiviteten i gruppen. Där hade ni hittat en rörelse och tempoväxling. Det jag tyckte inte funkade, var början, rummet i början, det är något svårt med den lokalen. Man sätter sig ner som en förväntar sig se något, en förväntan om en vanlig föreställning för att rummet är så. Det första rummet är inte så gästvänligt. Ellen: Vad hade kunnat göra det mer gästvänligt? Hur hade vi kunnat skapa en annan förväntan, tror du? Ylva: Sprida ut publiken mer med sittplatser i hela rummet, en cafésittning. Vet ju hur det är med förutsättningar. Tänker på det barnet som jag såg reagerade, hon tyckte det var obehagligt att gå in i rummet för att det var en massa folk. En hamnar själv på en scen när en går in i foajérummet. Det var kanske därför jag blev uppmärksam på det. Entrén blir som en sceningång. Det är något med upptakten, eftersom det inte börjar när ni kommer in, det börjar ju innan dess. Vad har du själv tänkt? Ellen: Det som vi tänkt över, såsom förloppet är nu, är att det är två olika saker att ha offentlig publik med många vuxna och barngrupper från förskola och särskola. Vi har haft Korrebäcken som provbesökare. De är ju vana att förhålla sig till rummet på ett väldigt fritt sätt. Så vår fråga har varit hur vi kan skapa förutsättningar för att barnen inte springer till platser som de inte ska vara på just då. De är ju vana att ta sig runt. Vi hade även en annan förskola som provpublik, också ganska dynamisk grupp med äldre barn. Efter det la vi om vissa saker inför premiären. Jag tror att det kommer bli att vi lägger om igen och också bearbetar den information som går ut till pedagogerna innan. Sen är det vissa konkreta saker som vi ska jobba mer med för att justera, t.ex. ljudsensorerna i bågarna. I nuläget har vi förstås haft många tankar kring corona och smittspridningen i rummet. Detta är ju ett format som är omöjligt just nu. Men överlag efter premiärhelgen var vi överraskade över hur mycket som funkade, som utgångsskiss, men att vi över tid vill hitta ännu fler nyanser i skiftningarna. Vid isen och kontaktmikrofonerna t.ex., var det lite olika hur mycke grupperna hittade. Först är det fokus på isen och den taktila upplevelsen, sen det ljudligt undersökande. En diskussion för oss är hur mycket vi ska hjälpa till och när isåfall, om en vill att alla grupper ska få den upplevelsen. Ylva: Det är ju också en sådan sak som en kan fundera på och som är en spännande grej med det sinnligt utforskande och idén med dramaturgi, att det också finns sådant som är bortom kontroll, eller att det händer som en inte visste, att det finns vissa möjligheter i rummet som faktiskt inte kommer att utforskas. Det handlar nog mycket om att hitta ett förhållningssätt till just det. Här tror jag att en kan tänka mer som en jazzmusiker än som en scenkonstperson. Tidsbaserade konstnärer har ofta en önskan om att alla ska göra som det är tänkt och en tanke om att en inte ska missa något för då kanske en inte förstår det som kommer efter. Men en kan ju också tänka på rummet som en jazzimprovisation; hur förhåller man sig som en ansvarig aktör i rummet till det, att det kan dra i väg? Hur härbärgerar man hela den rymden? Hur svarar man på det oväntade? Kan man låta något gå ut i ett ganska vilt solo och sen plocka tillbaka det utan att det blir: “Ni får inte göra detta för vi vill hellre att ni ska vara där”. Att försöka hitta det tillåtande. Att söka ett förhållningssätt där. Ellen: Jag håller med, min inställning är att det ska kunna tillåtas bli verkligen olika och att det inte är någon fara om det som vi tänkt ska upptäckas inte upptäcks. Men vissa saker tror jag att vi ganska enkelt skulle kunna styra det till att det upptäckts utan att det blir ett förevisande från oss hur en ska göra. Att vi har en sådan överenskommelse internt hur länge vi kan dra något innan det är dags att gå vidare. Det är något som vi måste arbeta vidare med och vår inställning är att denna flexibiliteten ska finnas. Det är ju en stor del av konceptet. Ylva: Det är lätt att hamna i det, av välvilja och känsla av ansvar som värdar, när en vet hur fantastiskt något kan vara. Hitta ett förhållningssätt där en öppnar upp. Inte för att jag säger att ni inte gör det. Ni hanterar det ju alltid. Men jag tycker det är spännande med den gränsdragningen, det är intressant utifrån den rumsliga dramaturgin eftersom du inte kan styra förloppet på samma sätt som du kan framför någon som sitter still. Barnen kommer att ta egna och andra vägar. Hur erbjuder du ett temporalt förlopp men tillåter dessa utvikningar med gummibandet, den flexibiliteten…? Ellen: I processen med Korrebäcken har ju detta varit en fråga som vi diskuterat mycket internt och som är svår. Där har en tanke varit att om vi styr så går vi miste om en massa information, kunskap om vad barnen intresserar sig för. Nu är formatet lite ett annat, vi har andra intentioner och vi försöker återta lite av vår makt att styra samtidigt som vi vill behålla gummibandet. Men en skulle ju kunna se det på liknande sätt även i detta föreställningsformat; att vi går miste om något om vi styr för mycket, även om vi här försöker skapa förutsättningar för en upplevelse både över tid och genom den rumsliga resan. Ylva: Jag tycker verkligen att ni hittat något i den växlingen. En enkel självklar rörelse i rummet. Enkla självklara lösningarna är väldigt bra. Växlingen mellan möjligheter, lyssna och göra. Det är många saker som ni prickat superfint i vad ni erbjuder, i ett tänk kring rytm i rummet. Det är mer något på mikronivå kring hur en förhåller sig i rummet. Jag tänker på hur tränade improvisationsmusiker hanterar det som avviker. Jag tror att det är det ni måste komma till i lyssnandet samtidigt som ni har den stora bågen. Här finns inget dramaturgisk knep. Jag tror istället att det handlar om era kroppar och samspelet mellan er. Och det är något som måste övas, att ni behöver göra det och prata om det, göra det och prata om det. Ellen: Ja, jag tänker att det är ett format som kräver träning med många olika publikgrupper för att hitta de små skiftningarna och som kan ha en öppenhet för varje grupp av besökare.
Ellen: I processen på Korrebäcken och dialogen med pedagogerna har vi berört frågan om möjligheter till maktförskjutningar inom den här typen av rum. Jag minns också att du nämnde det i ett scenkonstnärligt perspektiv tidigare. Skulle du vilja utveckla de tankarna lite? Ylva: Pedagoger har ett sätt att förstå vad makten är, i förskolesammanhang. Där är maktfrågan så mycket i förhållande till inlärning, hantering av vardagssituationer och vad barnen har för makt i det. För mig ser frågan om makt lite annorlunda ut när den går in i en konstnärlig upplevelse. Den formuleras lite annorlunda. Det är ett undantagstillstånd. Lite som i berättande; mönstret mellan oss förskjuts ganska dramatiskt. Om någon säger: “Nu ska jag berätta en historia.” Då får den personen mycket längre talutrymme. Normalt regleras det vi säger av maktstrukturer men också någon slags jämlikhet; om någon har ordet för länge reagerar vi. Men om någon säger att den ska berätta en historia då ger vi den personen mycket mer talutrymme. Vad som är sant och inte sant blir inte lika relevant längre, en vill veta poängen och intentionen. Det konstnärliga förloppet påminner mer om en sådan situation. Det är något med att reglerna är lite förskjutna. Det är en lek. Frågan om makt för mig ser därför lite annorlunda ut. En tar makten som skådespelare eller konstnär av lite andra skäl än en pedagog på förskola, det är inte alltid möjligt att jämföra. Som pedagog är det viktigt att barnen får utrymme att säga till, det är det sättet som en resonerar om makt. Men när du ska skapa det här undantagstillståndet gör du ju det med löftet att jag ska ge dig en upplevelse du annars inte får. Det är utifrån det perspektivet som en behöver resonera kring makt i sådana rum. En kommer inte undan att ta den makten. Det är så enkelt som det du berättar om att alla inte upptäcker kontaktmikrofonerna. Ska jag då ta mig den makten att visa det och hålla kvar dig därför att du då får något som du annars inte skulle få? Det är inte samma som om jag säger: “Sitt still för att jag vill inte att du stör de andra.” Bevekelsegrunden är en annan. Ellen: Intressant med skillnaden. Olika betydelse beroende på vilket perspektiv en talar om… Ylva: Jag tänker på vissa scenkonstnärer, som verkligen balanser på gränsen för vad en kan göra och går över gränser för det kontraktet när en överlämnar sin kropp åt skådespelarna. Jag överlåter mig åt er och sen går de över den gränsen. Så det är ju inte oskyldigt. Ni etablerar ett kontrakt: “Om ni följer oss kommer ni få vara med om något.” Och här vill ni också skapa ett utrymme för att det kan hända lite olika saker. Ni hittar en balansgång men sen ser jag att det på mikronivå finns en liten osäkerhet: Är det ok att göra så här, får en sväva ut här, kan jag stanna kvar här? Det som inte handlar om den övergripande strukturen, utan istället om mikronivån i samspelet mellan er och i samspelet med deltagarna. Jag tror att en kan komma åt den mikrobalansen i att ta makten och hålla värdskapet och låta rummet ha sin alldeles egna dynamik från gång till gång. Ellen: Jag håller med om att det är det vi måste hitta tillsammans med publikgrupperna. Ylva: Ni skulle kunna göra och pröva själva, utmana varandra och bli säkrare på att läsa varandras kroppsspråk. Ni har ju också olika typer av skolning, som dansare, performer/scenkonstskolning och musiker… Ellen: Vi har improviserat en hel del men en kan alltid göra det mer tillsammans. Vi har ju mycket att göra även om vi behöver ställa in och lägga om alla planer.
Ellen: Delaktighet är ju ett av våra främsta övergripande syften, både i processen på Korrebäcken och i det sceniska förloppet. Har du några reflektioner kring det? Jag tänker på möjligheter att delta utifrån olika kroppars förutsättningar och förmågor. Det kanske är omöjligt att helt uppfylla det? Men det vi pratade om tidigare som rörde flexibilitet och möjligheten att det kan ta olika vägar. Också att söka ingångar genom sinnena. Ylva: Jag tror att det igen är växlingen mellan olika sinnen och växlingen i rytm som är nyckeln till det. Den är så självklar att den inte syns, om en skapar ett sådant här rum där det är möjligt att använda många olika sinnen med olika typer av förhållningssätt från aktivitet till att bara följa med och titta på. Jag tänker på det folkskygga barnet, som hade svårt att vara i sådana situationer, men som när det var lite nedsläckt hittade ett sätt att vara aktiv och som också visade sig kunna vara väldigt kontaktsökande. Bara genom att erbjuda en större palett än vad en gör i vanliga fall så öppnar en för en annan möjlighet till delaktighet. Det sätter också allt det där som en gör som vuxen fysiskt kapabel person, det som en tar så för givet att en vet hur en ska bete sig i olika situationer, i spel. Jag som vuxen och kapabel måste också förhålla mig på ett annat sätt, till det ni gör. Det är så enkelt och självklart att ni nästan inte ens ser det. I det ögonblicket en plockar in flera sinnen, plockar in en större bredd i tempo, ändras förutsättningarna för alla att vara där. Då skapas också andra förutsättningar för deltagande. Ellen: Det är det vi vill förstås. Jag kan också känna att i den egna processen att jag personligen i initialskedet måste tänka: Vilka sinnen aktiveras nu, hur kan en delta på olika sätt? Att vara systematisk, för att inte hamna i att… oj, nu har vi arbetar utifrån det auditiva lite för länge… Med vilket sinne vi bjuder in som det första, har vi diskuterat ganska mycket, för att utestänga så få som möjligt. Det taktila verkar vara det som är mest tillgängligt. Från det tidigare projektet har vi ju en uppmärksamhet på ljud och försöker hitta sätt så att en döv person inte ska behöva känna att: “Det här är inte för mig.” Ylva: Jag tänker också att ni använder ljuden i bågarna på ett sätt så att en kan en uppfatta vibrationerna mot huden. Upplevelsen bygger inte på att en har en fullt fungerande hörsel. Jag kan ju ändå tycka om, få en upplevelse av att lägga kinden mot bågen och isen, så även om jag inte hör har jag ett utbyte av den situationen. Jag kan vara del av en grupp. Ni täcker in väldigt fint. Men en graviterar mot olika saker för att en har olika skolning. Är man musiker, graviterar man åt det. Det är så lätt att göra det så det är nog viktigt att behålla systematiken i det. Ellen: Också det att vara systematiskt i tänkandet, så att en inte hamnar i att en som besökare ska göra något som är för svårt; att det krävs en intellektuell förståelse. Det är diskussioner som vi haft ganska mycket, även om vi inte arbetar med ett narrativ på det sättet. Vi vill ju inte utestänga. Ylva: Där tror jag att ni hittat det övergripande. Blåsandet av luft, som ni gjorde i det första rummet, det var uppbyggt som om en ska lyssna. Där skulle ni kunna bjuda in mer till det taktila genom vad som finns i rummet från början. Det är det som jag tror att ni ska fila på, där ni inte riktigt fått in den inbjudan som ni strävade efter. Men annars ligger resten i finliret. Det kommer att komma barn, och även vuxna, som är unika, på ett sätt som ni inte mött tidigare. Och hur fångar man upp det, hur kan en anpassa rörelsen och utrymmet till de specifika behoven i en grupp?