Ett barn sitter på ett stort papper mitt på golvet. Hon rör sig med hela kroppen mot pappret som resonerar kroppens rörelse genom papprets motstånd; dess tjocklek och stora yta i förhållande till kroppen. Upplevelsen av rörelsen tycks förstärkas av papprets ljud av att sättas i rörelse. Ljud och rörelse går i varandra. Barnets ansikte riktas upp mot det ljus som strålar mot papprets och kroppens ytor.
Flera barn är upptagna av längre remsor av papper på golvet. Pappersbitar av kalkeringspapper och mönsterpapper med krispiga kvalitéer. Papper som dessutom har en viss glans och transparens mot ljuset. Barnen hittar sätt att färdas tillsamman med papprets frasanden mot kroppen – i kontakten med pappret förstärks kroppens rörelser.
Stora ytor av styvare papper som kan formas mer oregelbundet, bjuder in barnen att skapa ett rum över kroppen. Ett rum att omslutas av för att mötas inom eller stanna upp i för sig själv tillsammans med papprets avgränsning mot resten av det stora rummets dynamik. Eller, röra sig under i en tydlig riktning, på väg.
Papper av räfflad kartong kan lätt ställas upp rullad runt kroppen – en annan möjlighet att genom pappret uppleva kroppens rymd. Det räfflade pappret öppet mot golvet i längder bjuder dessutom in barnen att följa pappret och känna räfflorna under fötterna, trycka sig mot med händerna eller rulla över med hela kroppen. En taktil upplevelse som lämnar visuella spår i pappret.
Lumppapper som har kvar en ihoprullning i former, vill rulla sig runt kroppen på golvet, vill hålla kroppen i sin rullning.
Förra veckan träffade vi alla barnen och deras pedagoger på Korrebäckens förskola under en hel dag för att tillsammans utforska kroppens möte med papper av olika kvalitéer och storlekar inom ett papperslandskap. Vi mötte varje barngrupp på respektive avdelning. Barnen var samlade. Vi kom tysta, en av oss med ett stort oregelbundet format papper i famnen i vilket låg många små papper av olika sort. En annan av oss tog upp en pappersbit, vecklade ut, knölade till eller lät det singla ner. Varje barn fick en egen liten bit, i handen, framför sig, eller liggande på del av kroppen. Även pedagogerna fick varsin pappersgåva. Ett försök till en första kontakt. Ett delande av papper som fick ta tid. Därefter ljudade ett litet slaginstrument med hög frekvens och lång resonans. Vi påbörjade vägen in i pappersrummet.
Barnens första möte med pappret och oss ute på avdelningarna.
Fem olika grupper – alla med olika dynamiker och olikheter. Lekar som snabbt utvecklas när flera barn hakar på varandra; alltifrån att hoppa över pappersbitar för att inte nudda golv, att trycka in så mycket papper som möjligt i den befintliga koja under trappan i rummets mitt, att blåsa på papper för att utforska hur det flyger. Eller, att gömma sig mellan rummets gardiner och mörkläggningen med markväv – något som flera barn i en av grupperna tydligt fångades mest av.
Men framförallt framkommer barnens förmågor att på olika sätt uppleva pappret i nuet. Att med sina kroppar, bli tillsammans med pappret. Detta är något som en av förskolans förste förskollärare finner mest intressant i relation till de vuxnas agerande. ”Barnen tar sig an och utforskar här och nu men vuxna som ska ställa om, vara i nuet, utan att veta och planera har svårare! Detta ska bli intressant att reflektera kring!”.
Att både vara i nuet med pappret i kontakten med ett barn eller flera och samtidigt ha tillit till allt det andra i rummets rörelse som en då måste släppa – ett fokus omgivet av viss osäkerhet. Den frågan vill även vi i projektgruppen gärna utforska närmare och hitta olika förhållningssätt till. Nästa vecka får vi möjlighet att reflektera tillsammans med pedagogerna.
Så konstaterar vi även att vi vuxna inom gruppen har olika sätt att ge fokus, olika sätt gå in i pappret. Någon har lättare med de mindre bitarna, att hålla nära ansikte och ögon, att studera papprets struktur och rörelse. För en annan är det de stora bitarna, som bjuder in till de yvigare rörelserna, vilka ligger närmast. En tredje söker längre kontakt genom pappret med ett barn i taget – barn som kanske inte vågat ta sig fram till pappret.
För oss blir frågan om hur vi på olika sätt kan förmå få kontakt med barnen, mest relevant i nuläget. Hur kan vi nå? Hur kan vi bjuda in på bästa sätt? Vilka möjligheter skapar de olika papperskvalitéerna? Kanske speglar frågan det mänskliga i att vilja vara i kontakt? Vi tycker oss se denna sökan tydligt hos de flesta av barnen men bland vissa barn är responsen svårare för oss att avläsa. Därför blir frågan än mer starkare i oss själva – allas vår längtan till kontakt.
Efter dagen är vi trötta men glada över beslutet att koncentrera detta tillfälle till bara papper. Barnen har lärt oss mycket om papprets möjligheter som har betydelse för oss inför nästa gång vi träffar dem. Papper som material lämnar vi dock för ett tag.
Del av lekhallen i papper, här helt utan scenbelysning.
Comments