Åter hämtar vi barnen på deras avdelningar. Ljudet av rinnande ris i platsrör klädda med röd sammet. Rören har en egen rundning i sin form och vill något eget i sin rörelse. Risinstrumenten behöver därför följsamhet i vår rörelse för att de ska ge ifrån sig ljud, för att riset ska vilja rinna. Barnen vill gärna känna, pröva, lyssna. Vi behöver dock samtidigt hålla i rörets öppningar för att hindra riset från att rinna ut på golvet.
Vägen går genom lekhallen. När barnen gör entré hörs uttryck som ”Waaaoouw”. Uttryck för förväntat förundran? Minnen av tidigare erfarande av rummet? För denna vecka är lekhallen mer en passage, visserligen vilande i scenbelysning. Bord och andra större pjäser står uppställda för att lämna plats i det rum som vi är på väg mot i lekhallens ena hörn. Ett tvättrum som inte längre används. Centrerat i mitten ett kvadratiskt tvättkar, ca 30 cm nedsänkning för vatten, breda kanter. Bottnen är täckt av spegelplats. Över karet vilar en plexiglasskiva med träkanter. Runt om spegelfolie som vi försökt klistra som en reflekterande ram. Röd belysning kontrasterar mot UV-färgen. Vid ena hörnet står en spegel på hjul uppställd riktad för att fånga reflektionen av karet när en är placerad i skjutdörrens öppning. Spegeln är dock lika mycket ett stopp för rörelse runt i rummet som plats och väg för den teknik som hör till iscensättningen. Förbindelsen mellan kontaktmikrofonen klistrad under plexiglasskivan och högtalare samt kabel för UV-ljuset i karet.
Med rummets begränsade yta har vi försökt skapa förutsättningar för närhet och ett gemensamt riktat fokus. Barnen söker en plats runt tvättkarets kvadratiska form, att sitta eller stå. I försök att skapa en tydlig taktil förbindelse i kontaktytan med jorden har vi placerat kuddar med bovete runt om på golv, bänk och barnstolar.
Till varje grupp har vi förberett ett förlopp, även om det finns en viss variation i utförandet. Ris som hälls ut från de röda risinstrumenten, först i våra händer, därefter i barnens. Vi fyller på från små vita örngott som för sammanhanget fungerar som rispåsar. En ansenlig mängd ris över plexiglasytan men fortfarande är speglarna under fullt synliga.
En variation är att vi från en strutformad tygpåse häller ris mot glaset i cirkelrörelser, linjer och som rispunkter från mer hoppigt ryckiga rörelser. Därefter ris över barnens händer. Var och en.
Risets kontakt med plexiglasytan förstärks av kontaktmikrofonen. Ett gemensamt ljudlandskap av rymd och viss hypnotisk karaktär.
Riset känns vid mot ytan. Några barn stundtals i ett mer förstrött rörande och formande av risets banor. Andra mer upptagna av möjligheter att samla och trycka händerna mot riset.
Risets igenkänning som just ris, gör att flera av barnen vill smaka de hårda riskornen. Något barn lägger ansiktet ner i riset för helt gå upp i riset. Några av de yngsta barnen vill lägga sig på plexiglasskivan för att fullt ut omfamna riset, något som denna konstruktion inte helt håller för, även om inget farligt kan hända.
Efter en stund introducerar vi den första orange pingisbollen. Ett försök att åter samlas kring ett gemensamt fokus. Ett brott i ljudbilden med en mänsklig nynnande röst. Bollen studsar och flera barn fångar upp rytmen med händerna mot ytan. I några grupper utvecklas bollen rörelse till ett blåsande mellan varandra. Fler bollar introduceras.
I en av grupperna söker sig två barn bort från den gemensamma rumsliga inramningen ut i lekhallen. Med risinstrumenten lockas de tillbaka när de själva från varsitt håll, från var sin ände, kan undersöka risets färd genom röret, som rinnande kommunikation.
Som avslutning söker vi samla ris och bollar i mitten av plexiglasskivan, något som givetvis går helt emot tillgängliggörandet av kontakten med riset. Det blir en kort stund där rörelserna går i motsatta riktningar. Vårt samlande mot mitten och barnens samlande av riset mot sig.
Ett gemensamt fokus skapar andra förutsättningar och krav på komposition och styrning av rörelsen när inte samma tydliga frihet att själv välja, eller låta sig fångas av det i rummet som attraherar. Men även i det nära och gemensamma hittar barnen möjligheter till egna fokus – möjligheter till parallella utforskanden genom de olika sinnesintrycken som tydligt samverkar. Att gå in i det egna för att sedan åter hämta i det kollektiva varandet.
Inför den fortsatta processen behöver vi åter stanna vid de frågeställningar som bär projektet. Skapande av förutsättningar för delaktighet? Närvaro? Gemenskap? Förflyttningar av relationer till rummet, till varandra och inom oss?
Comments