Vatten som droppar, rinner, bubblar! Varmt vatten. Kallt vatten. Is!
Aldrig har barnen varit så fokuserade i rummet som denna stund i undersökandet av vattenlandskapet. En förundran över mötet med vattnet och prövanden av de sensationer som vattnet i dess olika former och rörelser har att ge. Vatten som ett material som kroppen känner. Eller, kroppen som en del av vattnet.
Vi hämtade barnen med en klotformad skål med varmt vatten. Vi började försiktigt pensla vatten på våra egna händer. Ganska snart sträckte något barn fram en hand för att beröras av vattnet och penseln över handrygg, handflata eller över naglarna. De få barn som var osäkra på om de ville eller vågade, var tydliga och avvaktade.
I rummet samlades vi runt isen. Tre hängande isklumpar i linje. Vatten infruset runt snören och metalltrådar som sakta droppade ner i en metallränna. En kontaktmikrofon mot rännans kant som tog upp droppljudet så väl som isklumparnas rörelse mot hela metallkonstruktionen som höll isen samt barnens rörelser mot rännan och vattnet i den. Ficklampor som lyste upp isklumparna som punkter. Sidoljus som reflekterade vattnets rörelse i rännan mot ett vitt tyg. I takt med att isen smälte gjorde sig också de snören och metalltrådar som isen frusits in runt, synliga och kännbara. Små öglor som hittades av barnens händer. Perfekt för en tumme och ett pekfinger att haka fast i för att sätta isen i rörelse. Några barn stannande vid isen hela den stund som de var inne i rummet.
De flesta av barnen sökte sig dock vidare till de andra vattenöar som rummet hade att erbjuda. En plexiglasskiva uppställd i sidlinje med möjlighet att droppa varmt vatten från flaskor mot skivan eller direkt i det metallkar som det stod i. Att droppa eller hälla vatten på de egna eller på varandras fötter, med eller utan strumpor. Ett barn satte sig i karet och lät sig bli hälld över fötter och ben. Ett annat barn tog av sig byxor och blöja för att fritt kunna gå i vattnet, känna vattnet. Några barn fångades även av det ljud som uppkom av vattnet mot plexilgaset och handens gnidande.
I en annan del av rummet stod två skålar uppdukade mot en vitt fondtyg belysta med ficklampor. Vid den ena skålen transparenta slangar att blåsa vattnet, något som blev till en succeúpplevelse då barnen fann denna möjlighet. I den andra skålen, ett metallklot som snurrade fritt i vattnet mot handens rörelser och som barnen gärna valde att släppa ner i skålen så att vattnet stänkte runt om.
Den del av rummet som det tog längst tid för barnen att upptäcka var avgränsad med vita tyger. I mitten en vattenskål med sand i, lampa underifrån och en webbkamera som fångade vattnet och sanden, vattenytan, händerna i vattnet. För några barn var det svårt att nå ned till sanden med händerna. Lättare blev det med penslar som kunde röra sanden i skålen och de skiftningar som uppstod när ljuset filtrerades genom sanden. De äldre barnen blev också engagerade i den projicerade bilden, hur bilden, vattnet och händernas rörelse hängde ihop, liksom de direkta skuggor som deras kroppar skapade mot projektionsytan.
I rörelsen mellan de olika vattenöarna, utforskande några av barnen systematiskt vattnets olika temperaturer. De äldre barnen ropade till sig varandra mellan stationerna för att delge sina upptäckter.
Rummet fylldes av barnens upptagenhet av vattnet i dess olika former såväl som obekymmer om att bli blöta. Det senare, de blöta kläderna, var något som skönt nog även pedagogerna tog med ro. Och, ja, det blev mer vatten på golvet än vi hade föreställt oss. Förskolans badhanddukar fick läggas runt vattenöarna.
Vid detta tillfälle hade vi också besök av Helena Dahlberg. Det blev ett kort men intensivt samtal, då Helena var tvungen att passa ett tåg tillbaka till Göteborg. Ett samtal som behöver följas upp. Det som hon framförallt påtalade var hur detta rum tycktes skapa ett annat utrymme än det som barnen var vana vid, med andra regler – ett rum där barnen verkligen tar sig friheter att utforska, att vara i sitt undersökande genom att röra, känna, lyssna.
Samtalet gav oss en möjlighet att reflektera över processen och de val och erfarenheter vi hittills gjort tillsammans med barnen på Korrebäcken. Helena frågade oss bl.a. om hur vi tänker kring förbindelserna, rörelsen emellan ? Vid detta tillfälle i vattenlandskapet, framkom vattenöarna som separerade fokuspunkter – en konsekvens av hur vatten är i sin flytande form, att det behöver samlas på en plats. Något som också förstärktes av den ganska begränsade belysningen mellan stationerna. I några av de tidigare rummen, såsom i pappers- såväl som tyglandskapet, har rörelsen i hela rummet varit mer flytande. Förbindelserna emellan, flowet och rummets dramaturgi är dock något som vi de kommande gångerna kommer att fokusera tydligare, för att pröva förlopp och söka en styrning av fokus i rörelsen genom rummet.
Sedan sist har vi också haft möjligheten att igen reflektera tillsammans med pedagogerna. De berättande att de för sig själva prövat begränsningen att inte prata, som en möjlighet att öppna för ett annat lyssnande, liksom hur de använt rummen då vi inte varit där. Exempelvis hur de tagit med sig byggmaterial från avdelningen och placerat inom den tidigare iscensättningen av ris .
Byggmaterial i färgad transparent plast som kan sättas ihop med magneter, placerade inom den iscensättning som barnen tidigare mötte med riset.
I reflektionen över spår och hur upplevelserna leds vidare, berättade en pedagog från avdelningen med de allra yngsta barnen, att stunden i vattenrummet fortsatt inne på avdelningen i en uppsluppen rörelse och glädjegemenskap där alla barnen tillsammans slängde av sig de blöta kläderna.
コメント