Produktionen av föreställningen är i full gång. De senaste besöken på förskolan Motetten har fått en ny inriktning. Nu filmar vi material som ska användas i föreställningen. I går filmade vi när barnen balanserar på ”den röda tråden”, när de skapar en skog i ett spegelrör och vi testade att filma när barnen gör djurtecken. Missionen är att skaffa råmaterial som ska bearbetas och användas som projektioner.

Vi stötte på flera utmaningar.
Det är för det första inte okomplicerat att gå från ett utforskande till produktion, det skiftet är inte helt lätt att få med barnen på. De tycker att det är väldigt spännande varje gång vi kommer – att det ska bli ”teater”, som våra besök kallas. Och de vet aldrig vad som väntar dem, eftersom vi själva inte riktigt vet det förrän eftermiddagen före. Det är väldigt olika vid varje tillfälle, men har fram till förra veckan varit ganska fritt fram för barnen att utforska inom de ramar vi satt upp. Vi har inte varit ute efter något särskilt resultat, utan velat se vad som uppstår i mötet mellan barnen och den situation och det material vi har förberett. Men nu vet vi vad vill åt och vi vill att barnen ska göra det. Vi pratade lite om detta efteråt i termer av tydlighet, både för oss själva och inför barnen. Att göra ett tydligt val och stå för att nu vet vi vad vi är ute efter, att vi har en bild av vad vi vill att barnen ska göra och sedan kommunicera det tydligt. Be dem om hjälp helt enkelt. Vi pratade också om att det kanske är en bra idé att förklara och visa vad materialet ska användas till. Vad som är skillnaden mellan denna filmning och den dokumentära som vi gjort hela tiden. Det är en kommunikativ och pedagogisk utmaning.
En annan utmaning som kanske hör ihop med ovanstående är vår väldigt kollektiva process. Det är mer komplicerat när beslut ska förankras i hela gruppen, när många olika kreativa hjärnor och temperament ska samverka och komma överens. Svårigheten ställs på sin spets när många konstnärliga beslut ska tas i stunden och även när pedagogisk improvisation krävs. Vi har alltid varit mellan 4 och 7 personer under våra sessioner med Motetten.
En mer konkret utmaning var att filma tecken för djur. Planen var att filma händer isolerade mot en svart bakgrund. Men svårigheten för barnen enligt pedagogerna var att koppla bort resten av kroppen – att särskilja händerna från resten av kroppen.
På Underverket arbetar Astrid samtidigt på högtryck med att bygga scenografi. Vi bygger ett rum i rummet, en kub som påminner om de kuber som finns ute på många förskolor som arbetar Reggio Emilia-inspirerat som barnen kan experimentera i.

