Vårt sjätte besök på Motetten var en liten workshop som handlade om ljud som vibrationer. Barnen fick skapa och uppleva vibrationer i olika material genom känseln och visuellt.
I och med vårt sjätte besök avslutade vi det vi har valt att kalla fas 1. Vi tittade igenom vår dokumentation och reflekterade över vad vi upptäckt och upplevt på förskolan. Vad har uppstått i mötena mellan oss, barnen och materialen? Hur pekar det framåt? Hur ska vi gå vidare i mötet med barnen och vad av det som har uppstått har scenisk potential? Vi har fått positiv feedback från både barnen och pedagogerna. Enligt pedagogerna ser barnen med iver fram emot våra besök som de kallar teater. Pedagogerna berättar också att de upplever en del av barnen på nya sätt – de blir annorlunda i den miljö vi skapar under våra besök. Vi lämnar alltid kvar något för de att arbeta vidare med efter att vi har varit där. Våra besök har hittills varat i max 45 minuter och barnen har presenterats för helt nya material, som de inte riktigt hinner utforska utan bara introduceras till.
Under fas 1 har vi mer eller mindre förutsättningslöst undersökt olika material och vad som uppstår i mötet mellan dem och barnen. Det har också varit en fas då vi försökt att nå en gemensam förståelse för vart vi är på väg och hur vägen dit skulle kunna se ut. Det är ett komplext projekt vi har gett oss ut i och en kreativ process i ordets rätta bemärkelse – vi försöker skapa något som inte finns. Vi befinner oss på okänd mark utan karta men med kompass. Vår riktning, vårt huvudsyfte är att synliggöra svenskt teckenspråk och undersöka dess potential som scenspråk med ett postdramatiskt perspektiv (se Postdramatiskt på teaterscenen). Men vi vill också hitta nya former för mötet mellan förskolor/skolor och scenkonsten. Projektet är långsiktigt och har många spår och bottnar. Det har sin utgångspunkt i Ellens personliga erfarenheter som hörande förälder till ett barn med hörselnedsättning och alla vi andra håller på att integrera projektet i oss själva och hitta vår egen ingång till det. Vi har alla ett samhällsengagemang och ett intresse för normkritik, men för de flesta av oss är teckenspråket ett nytt språk och dövkulturen en ny kultur att stifta bekantskap med. Projektet har också en ambition utöver ett vanligt scenkonstprojekt. Utöver det konstnärliga spåret finns ett språkvetenskapligt och ett pedagogiskt. Vi ska inte bara göra en föreställning, vi dokumenterar också vår process nogsamt. Dokumentationen ska användas för att visa vår process, men den används också aktivt för att driva den kreativa processen framåt. Vi kallar det därför för kreativ dokumentation inspirerat av det man kallar pedagogisk dokumentation i Reggio Emilias kommunala förskolor i Italien. Förutom att vara ett kreativt verktyg för oss internt ska den presenteras i samband med det seminarium vi ska arrangera till våren, i syftet att vara en del av ett större samtal om teckenspråk och dövkultur. Då kopplas det vetenskapliga spåret på med bl.a. Språkrådet och Malmö Högskola. Det är många trådar som ska vävas samman och många perspektiv att hålla koll på. Det är inte lätt, men det är mycket spännande! Och det känns som om båten är sjösatt och flyter – Hurra!!
#ReggioEmiliainspriation #dokumentation #Underverket #ljud #föreställning #vibrationer #Kollaborativet #Motetten #postdramatiskteater #utforskandeprocesser #Dövkultur #postdramatiskscenkonst #kreativdokumentation #pedagogiskdokumentation #scenkonst #närvilyserförvarandra #teckenspråk #ReggioEmilia #FörskolanMotetten #kulturiförskolan #kreativprocess #Språkrådet
Comments