Näst sista tillfället på Uroxen fick barnen möta ett rum som hälsades med utropet: Titta disco!
Byggstenarna bestod av ljus och speglar av olika slag. I en hörna hängde ett stycke spegelplast i taket med spegelytan vänt nedåt mot golvet. En yogamatta var placerad under för möjligheten att ligga på och spegla sig uppåt. I en annan stod en golvfläkt som svagt gav rörelse åt spegelkulorna som hängde i taket.
I en tredje hörna hängde böjbar spegelplast och i den fjärde stod en vit kub gjord av samma spegelplast med speglytorna på insidan. Inuti kuben låg ledljus som ändrade färg och det hängde bollar och fjädrar som barnen med nöd och näppe kunde nå genom hålen.
Mitt på golvet projicerades färgcirklar och ovaler som långsamt ändrade färg och form. I dem låg spegelplastbitar som gav reflexer på väggen.
Barnen kom in åtta åt gången avdelningsvis i tre omgångar och fick vara i rummet ca. 30 min per omgång.
Spegelkuben blev en slags havets botten med skatter att fiska upp. Fjädrarna hade ett högt värde, det fanns inte så många av dem och de räknades i poäng i en av alla de berättelse som uppstod. Svårigheten att få tag i dem verkade öka värdet.
Dessa skatter förflyttades i en berättelse till fläckarna och fick lite extra magi av ljusväxlingarna som gjorde att de ändrade färg. Skatten skulle vaktas på ett speciellt sätt med ben och armar. En association av oss var datorspel, där du kan försöker fånga något i en ”level” som du kan ta med och få användning av i nästa.
Spegelbitarna inbjöd till samlande…
…och formande.
Spegelhörnan blev en plats för stora och livliga rörelser, möten med sig själv på olika sätt och i olika utformningar och möten med andra.
Återigen uppstod den där klubb-känslan med många olika slags berättelser i olika rumsligheter och i olika tempi samtidigt. En del berättelser förflyttade sig också mellan de olika rumsligheterna och transformerades i förhållande till rumsligheternas kvaliteter och möjligheter. Det upplevdes som ett rum som verkade vara känsligt för gruppdynamik – ett rum som bjöd in till olika samarbetsprojekt som också innebar sociala samspel med olika roller och hierarkier. Vad kan vi göra för att skapa förutsättningar att bryta dem? Eller skapa plats för att inta nya roller och samspel än de invanda? Pedagogernas förslag är att blanda avdelningarna, vilket de inte gjort denna gång. Vad kan vi tänka annorlunda med rummet? Kan vi förhålla oss på andra sätt? På vilket sätt påverkar de små objekten och det samlande som de verkar trigga? Hur hade de social lekarna sett ut om sådan material inte fanns i rummet? De små sakerna gav också en rörelse i rummet genom att de gick att flytta mellan olika platser. De fungerade liksom som en förbindelse mellan rumsligheterna. Återigen upplever vi dock att barnen med normbrytande funktionaliteter upptäcker andra saker i rummet än de som verkar uppta de flesta andra. De verkar röra sig utanför de kollektiva begären. Ett av de barnen la sig på golvet och upptäckte på så sätt sin spegelbild i spegelkulorna i taket, vilket inget annat barn verkade göra.
En annan reflektion som återkommer är betydelsen av de vuxnas närvaro och blickar, blickarnas karkatär och varifrån de kommer påverkar laddningen i rummet – om de uttrycker frånvaro/pausläge eller nyfiket deltagande. Erik berättar han denna gång testade ett lite mer aktivt förhållningssätt utan att vara förevisande. Han liksom matade processer som barnen själva satt igång och bröt sådana han upplevde inte längre hade med rummet och materialet att göra genom att inspirera till nya fokus.
Elin mötte de tre barnen med autism på avdelningen igen. Relationen till dem har vuxit trots att det har gått lite tid sedan sist. De förhöll sig koncentrerade och nära Elin. Assistenterna var mer deltagande observatörer – mer i bakgrunden. Elin hade med sig spegelbitar, färgade sjalar och fingerlampor. De lade bl.a. ett långt mönster av de små spegelbitarna och räknade högt. En stor bit användes för att se sig själv och andra med. Barnet som undersökte den tittade på sig själv, Elin och sin bror genom att vinkla den på olika sätt. Det blev ett mindre direkt sätt att se på andra. Han lyste också på sig själv med fingerlamporna – på öronen, hakan osv. Elin berättar om en känsla av att vara tillsammans i materialet och en kommunikation bortom ord.
Commentaires