Knackningar, klinganden, skrapanden, ekon. Ljud som rullar fram tillsammans med kroppen. Ljud som skapar rymd runt om i sin resonans. Auditiva återkopplingar och förstärkningar av kroppens rörelse i och mot rummet.
Vi hämtar barnen genom att uppmärksamma de ljud som våra kroppar själva kan generera i form av klappar, andetag, hummanden. Vi prövar att spela på golv, bord och väggar. När barnen sedan gör entré i rummet synes de redan vara på väg i frågorna: Vilka ljud kan kroppen skapa tillsammans med rummet? Hur svarar rummets ljud mot den egna rörelsen? Små och stora rörelser, små och stora ljud? Vad finns att pröva i detta ljudliga landskap?
Barnen låter sig röras av ljudens vibrationer direkt mot huden i ett nära lyssnande av resonansen från naglar som rispar eller vispar som skrapar mot en enorm metallskiva upphängd i en ställning. Eller, slår själva på en gonggong, lyssnar, känner in styrkan och väntar ut den egna rörelsens ljudliga förlängning i rummet.
Några barn vill gärna krypa in i en tunna, som för att omslutas av ett rum i rörelse och eko. Två barn lägger sig över en mindre tunna med grus i, för att tillsammans rulla fram ljudet. Fram och tillbaka. Ett barn vill bära ljudet av en plinga med sig och behåller instrumentet i handen som en följeslagare i utforskandet av hela rummets olika möjligheter. Ett annat barn upptäcker de målade elrörens potentiella ljudligheter, vilka av oss mer var tänkta som rumsavdelare. Hen får de höga rören att slå mot varandra, högt ovanför kroppen, med ljudet vidare i riktning uppåt mot rymden.
Ett dräneringsrör har blivit ett instrument som barnen gärna sitter på och skrapar fram ljuden. Eller, väger röret från sida till sida för att låta dess innehåll av torkade ärtor vandra neråt åtföljt av ljuset från en ficklampa. Ett tunnare rör blir till ett kostyminstrument när barnen kliver i rörets snurrningar och behåller det runt midjan i ett prövande av kostyminstrumentet i dans.
I rummet samlas barnen också kring gemensamma fokuspunkter. Flera olika mindre objekt liksom den egna rösten undersöks mot en mikrofon, centralt placerad i rummet. Så utforskas även trappans resonans förstärkt av kontaktmikrofoner med ekoeffekt.
Slutligen försöker vi med toner från våra röster samla barnen i riktning mot en av de delade vattendunkarna. Mänskliga röster som går över i inspelade hjärtslag förstärkta av vibrationshögtalare och dunkens resonans. Att luta huvudet mot slagen. Eller klättra mot vibrationerna.
Sinnesintrycken i ljudlandskapet är starka, något som även vi känner av efter att vi mött alla barnen i de olika grupperna. I det dokumenterade materialet ljuder också ett barns gråt när rummet upplevs som skrämmande och främmande, liksom flera barns besvikelse i ljudliga protester då de blir tvungna att lämna rummet och röra sig tillbaka till avdelningarna.
