#Kroksbäck - Andra veckan med eleverna

Vi är tillbaka på skolan för att åter träffa eleverna! Med våra tidigare erfarenheter har vi valt ut en rad nya material som vi önskar undersöka tillsammans med eleverna. Rörelse och gemensam upplevelse av rörelse står fortfarande i fokus tillsammans med visuella och auditiva sinnesintryck.

Remsor av wellpapp, ett långt böjligt rör, ett tjockt rör fyllt med tamarindkärnor, träkulor, böjda ståltrådsbitar som stoppar upp innehållet som rinner när det vänds sida till sida mellan de igentäppta öppningarna, bag in box påsar som vi tidigare prövat men med nytt innehåll, flytande med blåfärgat vatten så väl som vitfärgat vatten så väl som med småbitar av färgade plastbitar som rör sig i påsens luftrum, "chips" - ett transparent tyg uppspänt i en cirkulär metallkonstruktion, en koj-formation från ett inomhustält. Med oss har vi även en ny slags sladdlös lampa som kan skifta färg och som kan tåla att sittas på eller kanske kastas. Även en"rymdlampa" från tidigare process med eleverna på Valdemarsro.

Inför detta tillfälle har vi ställt upp vissa riktlinjer för oss själva, så som att vi försöker hålla oss till att presentera ett material i taget i rummet och att det är en av oss som är mer aktiv i kontakten med eleven. Vilket material av några få som vi lagt upp, eller vem som blir den som initialt förhåller sig till eleven, tänker vi visar sig utifrån elevens intresse. Vår intention är både att följa men också bjuda in. En balansgång.

Därutöver försöker vi anlägga en intention om ett förloppsskapande - ett gemensamt rumsligt berättande här och nu i stunden. Vi har med oss calimborna som vi tidigare använt i andra sammanhang för att skapa förutsättningar för auditivt rumsskapande, något som kan signalera en början på något och vidare återkomma som ett slut. Däremellan tänker vi oss ett undersökande av ett eller två av de material vi har med oss, beroende på vad eleven visar sig fästa sin uppmärksamhet, bli upptagen av och något som vi kan haka vid.

När vi väl kommer till skolan och möter eleverna blir givetvis ingenting som vi har tänkt oss. Det är precis som det ska vara!

Vid detta tillfälle är fyra av eleverna på plats. En av eleverna har vi tidigare inte träffat. Från pedagogerna får vi till oss att vi först kommer att träffa den elev som annars inte vill lämna klassrummet men som sedan sist börjat vistas både i korridoren och i utomhusmiljön, något som tidigare inte varit möjligt.

Det är där i korridoren vi möter eleven. Samtidigt kommer en annan elev som rör sig helt fritt mellan de olika utrymmena och med full energi går in i vårt iscensatta rum. Dörren står ju öppen och rummet lockar med iscensatt ljus, uppdukade material och flera från oss. Denna elev har redan etablerat intresse för att vi ska komma och har en förväntan som omöjligen kan eller bör stoppas! Direkt får vi dela upp oss i vårt fokus där en av oss stannar i rummet och övriga söker kontakt med eleven i korridoren. Är det möjligt att hen vill komma in i rummet? Eller, bättre att låta det som uppstår ta plats i korridoren? Inte vilja för mycket, inte pusha för mycket, inte stressa för mycket?

Eleven i korridoren har en bit plast i handen som vi senare får veta kommer från en lamineringsmaskin. Plastmaterialet ger en auditiv återkoppling som knakar och knäpper lite när eleven rör den avlånga platsbiten i luften. På något sätt samspelar plastmaterialet med de remsor av wellpapp som vi förberett. Moment av gemensam närvaro, kanske kommunikation mellan kroppar och material, uppstår vid dörrens fönster längst bort i korridoren där eleven står. Vi byter material, remsor av wellpapp mot plastmaterialet. Vi byter tillbaka. Och igen. Upprepningar av detta materialutbyte och upprepade försök att närma sig rummet, fram och tillbaka genom korridoren en lång stund. Eleven guidar genom att visa och föra våra kroppar med sin kropp. Olika material prövas där dessa korta moment av mellanmänskligt kommunikativt utbyte, med materialen som mellanhand, kan ta plats. En bag-in-box som fångar ljuset från en rymdlampa och ett chips som gemensamt kan undersökas taktilt och visuellt. Så även hur tyget på chipset absorberar ljuset. Eleven vill känna och accepterar att känna tillsammans på materialet. Sen signalerar en av pedagogerna att det kanske är bäst att gå tillbaka till klassrummet. Kanske för att avbryta i tid när nyfikenheten fortfarande finns kvar, innan det obekanta slår över i oro. Eleven försvinner in i klassrummet.

Fokus riktas nu helt mot den den elev som tidigare kommit in i klassrummet. Det är ett energiskt undersökande som pågår, både av materialen men även av gränserna för vad eleven får och inte får. Detta utforskande och förhandlande pågår främst mellan eleven och den pedagog som är med eleven. Vi har svårt att hitta en väg att nå eleven. Våra intentioner och pedagogens intentioner kolliderar.

En tredje elev kommer in. Hen söker kontakt genom kramar och mellanmänsklig kommunikationen kropp till kropp. Hur bekräfta men samtidigt sätta gränser? Gå med men samtidigt avleda i rörelse? Eleven visar mindre intresse vid de material vi förberett. Istället riktas uppmärksamheten mot det som hen vet finns i rummet, dolt i de lådor som alltid står i rummet och som är placerade utanför den del av rummet vi tänkt som det iscensatta rummet. Eleven tycks söka flytklinjerna - bortom det som var tänkt och förberett - och hen hittar dem givetvis! Eleven förstår att det är detta som var tänkt, men vad händer egentligen här borta? Lådorna åker ut en i taget. Innehållet hälls ut på golvet i skenet av scenbelysningen. Hen blickar upp mot pedagogen som inte begränsar eller tillrättavisar eleven inom denna specifika kontext, något som vi senare kommer ha en väldigt spännande samtal med pedagogen om: Friheten och andrummet som det kan ge att det finns ett litet utrymme där rätt och fel och tillrättavisningar och krav inte råder på samma sätt som i den vardagliga skolmiljön, tycks öppna sig. Var finns egentligen inom dessa fria och kravlösa utrymmen? Betydelsen av de rum och de stunder bortom det tillrättalagda. Det komplexa med just dessa elever är att de även kan bli stressade av när de inte förstår förväntningarna eller när rutinerna bryts. Detta är ju uppenbarligen ett sådant tillfälle! Något utöver det vardagliga där andra regler gäller. Eleven tycks finna njutbarheten i denna frihet.

Den elev som vi tidigare inte träffat kommer in. Vi möts i rörelser som upptar hela rummet. Wellpapp som flyger, knackningar och bankningar mot objekten, mot väggen. Ett stort intresse riktas mot lamporna som eleven gärna vill undersöka mer i detalj. Eftersom vi inte känner eleven är vi lite osäkra. Varsamt plockar vi undan de lampor som är mer känsliga. Den nya ovalformade lampan som vi för första gånger prövar visar sig komma väl till pass. Eleven lägger sig för en stund i kojan. Sedan visar eleven helt tydligt när hen är färdig och vill gå ut.

I pausen kommer vi överens om att efter lunch förbereda det ordinarie klassrummet och göra detta när eleverna är där som en öppen transformationsprocess av rummet med mörkläggning, omplaceringar av borden, ljussättning.

Vår gemensamma uppmärksamhet riktas varsamt mot den elev som annars inte lämnar klassrummet och som vi tidigare på förmiddagen mött i korridoren. Eleven möter oss på sin bestämda plats i klassrummet. En annan elev befinner sig också i klassrummet men ligger och vilar. I början visar eleven uttryck för viss oro, rör sig mot dörren och den pedagog som är i rummet. Men tiden visar sig här bli avgörande för hur denna försiktighet kan förändras till uttryck för glädje och njutning av att vara och bli i rörelse med rummet med de olika objekten som successivt ansamlas, näst intill staplats på varandra, runt eleven plats i rummet och vars skiftande karaktärer skiftar med ljusets färger, rörelse och riktningar. Ett långt böjligt rör, bag-in-box påsarna, mattbitarna....Det blir en lång stund på två timmar. Från försiktighet, acceptans till att njuta av stunden i tydliga glädjeyttringar. Att vara i rörelse tillsammans med rummet, objekten, ljuset. Vid flera tillfällen tror vi att vi är på väg att avsluta. Men så uppstår något nytt att ta vid. Vi börjar plocka ner mörkläggningstyget. Men även det blir till ett material som kan dra med eleven i en gemensam omfamnande rörelse som eleven tydligt visar att hen vill vara kvar i.

Foto: Johan Danielsson

Text: Ellen Spens