Efter vår andra vecka på skolan träffar vi Hanna, klassens ansvariga pedagog. Betydelsen av dessa reflektionsmöten är enorm. Vi får en chans att få en djupare förståelse och kunskap om elevernas situation och skolans utmaningar. Denna helhetsbild som pedagogerna kan delge oss tillsammans med våra erfarenheter av att faktiskt träffa eleverna i scenrummet flera gånger, leder oss vidare i utvecklingsprocessen av detta format där förhållningssättet till eleverna i mötet är helt avgörande.

Att som pedagog vara steget före är något som Hanna återkommer till för att för eleverna skapa trygghet samt att ha möjligheten att kunna anpassa inte bara utifrån dagsform, utan snarare ”minut-form” som Hanna formulerar det. Det är många små beslut som pedagogerna hela tiden behöver fatta. Små beslut i stunden men som kan bli avgörande för elevernas mående och upplevelse. Intryck, krav, känslighet för vissa sinnesstämningar, ljud eller intensiteten i kroppsspråk kan utgöra triggers för vissa elever. Hela tiden uppstår oförutsedda saker som pedagoger såväl som elever behöver förhålla sig till.

I relation till processen En elev – en föreställningsvärld och våra möten med eleverna denna vecka riktas samtalet mot just vikten av förberedelse som kan se ut och förstås på olika sätt, tidslig flexibilitet samt upplevelser som kan erbjuda något annat än de krav som skolan, och i vidare bemärkelse även samhället, ofta ställer på eleverna.

Hanna berättar:

R är så glad för er. Det är så roligt att ni kommit flera gånger. Det är ett mönster att hon behöver några gånger på sig för att förstå konceptet och hitta någon typ av lugn och att det kan vara roligt med en ny grej. Hon behöver några gånger på sig för att vänja sig.

Vi kallar det för stora snoezelen när ni kommer för att hon ska förstå att ni kommer. Imorse blev hon jätteglad. Ni är stora snoezelen. Vi har ju ett litet rum med bubbelrör. R älskar det rummet. Så när ni kom första gången så sa jag att nu ska vi gå till stora snoezelen. Då tycker hon att de är roligt. Så jag sa det imorse att stora snoezelen skulle komma. Då blev hon jättetaggad.

Vi frågar Hanna vilken typ av förberedelser hon tycker fungerar bäst för eleverna eftersom det kan vara så individuellt. Vi har ju skickat bilder och filmer. Något mer som kan skapa bästa förutsättningar för elevernas upplevelse? Hanna vänder tillbaka till betydelsen av tid och upprepningar:

När man tänker på förberedelse så tänker man ju på innan ni är här. Men

förberedelse för R är också att ni är här två gånger och hon får ett litet smakprov och sen tredje gången så kan hon verkligen ha en jättehärlig upplevelse i flera timmar med er. Det är också en typ av förberedelse. Eller ett invänjande.

I samtalet riktar vi fokus mot en annan elev där både tid och plats är helt avgörande för att ha en chans att nå fram. Den här veckan gjorde vi ett försök att på förmiddagen möta eleven i korridoren för att se om han kunde tänka sig att följa med in i det rum vi förberett. Flera moment av kontakt uppstod men eleven visade även uttryck för oro. På eftermiddagen valde vi i stället att vara i elevens klassrum, det rum med den plats i soffan som eleven känner sig trygg och helst inte vill lämna.

Hanna reflekterar:

Det är så bra med ert koncept att ni är här så många timmar. Jag är jättetacksam att ni är här så länge, för eleverna har så olika processtid. P har väldigt lång processtid. Han kan sitta med sin tallrik med mat en halvtimme innan han börjar äta den, även om han gillar den och det är samma mat som igår. Det tar honom jättelång tid att processa det som händer och analysera det och tänka ut vad han vill göra och sen handla. Och då är det så fint att han får så lång tid och också får vara lite orolig i början och sedan landa in i det. Jag tror att det gynnar honom mycket att gå från orolig till jättejätteglad. Inte bara orolig till accepterande utan att han för lov att hålla på så länge och processa det så pass länge att han sen verkligen kan njuta av upplevelsen. Och det tar nog honom två timmar.

Att gå in i klassrummet tror Hanna var ett väldigt bra beslut i relation till P eftersom det även kan vara en balansgång när det kommer till hur mycket oro eleven utsätts för innan det tippar över.

Vi pratar om vad som hände under dessa två timmar med eleven i dennes klassrum och om olika former för kommunikation och kontaktskapande. Olika material kunde utväxlas mot varandra i ett gemensamt samspel men materialens egenskaper och dynamik kunde också undersökas. Här kunde vi följa elevens rymt i ett görande och härmande tillsammans där eleven fick möjlighet att sätta i gång en rörelse som vi försökte ta vidare men också kunde följa till ett avslut när eleven valde att stoppa.  

Hanna fortsätter:

Det är ett väldigt fint sätt att hitta samspel med P och blir en jättefin kommunikation med er. Jag tror också att det är jätteviktigt, för det är väldigt ofta de här eleverna möter påtvingad kommunikation. Det kan vara i undervisningssyfte ibland men ofta är det så att vuxna kommer och kommunicerar att nu ska vi göra det här eller peka på den här bilden så får du det du vill han. Att det liksom hela tiden är andra personer som initierar kommunikationen. Det tycker jag också är väldigt fint med det här konceptet att det är eleverna som får lov att initiera samspelet. Att det inte är ett påtvingat samspel.

Vi berättar vidare att vi inom anpassad skola ibland möter personal som gärna vill att eleverna ska känna men att det är något vi försöker avleda för att inte tvinga fram en respons.

Hanna fyller i:

Materialet är en väg till samspel. Det coola är ju inte att man känner på en cool grej utan att man gör det tillsammans. Hela konceptet handlar inte om att känna. Det handlar om samspel. Det är hela syftet tänker jag.

Betydelsen av kravlöshet i kommunikationen leder oss vidare i samtalet och mötet med en annan elev under veckan. Hanna var med när vi träffade O:

Jag kan verkligen uppskatta att vi har olika infallsvinklar i hur vi bemöter eleverna. Ni har ju lyxen att kunna bemöta dem så kravlöst och verkligen följa dem på det sättet. Det är så viktigt att eleverna får uppleva den typen av faktisk kravlös och kreativ miljö. Då är det också viktigt att vi som brukar sätta krav på eleverna backar i den situationen så att de eleverna verkligen får den upplevelsen helt och hållet.

Hanna berättar vidare om hennes egna reflektioner och val i stunden när O börjar dra ut lådor i rummet (bortom det som vi tänkt som det iscensatta rummet):

Jag märker på O att han kikar upp på mig och vill veta: Är det här okej? Han tog en låda. Så slängde ha en blick på mig. Tog en ny. Slängde en blick. Först så tänkte jag: Ska jag avleda det här? Jag började göra det lite men så kom jag på mig själv att nej, jag vill faktiskt inte göra det för han behöver få lov att leka på det här sättet. Men det var väldigt tydligt att han kollade på mig, dels för att han tycker att det är roligt att provocera mig men också för att jag tror att han vill ha bekräftelse. Är det här supertokigt eller? För vi måste ju ha den relationen att vi har lite mer krav på eleverna. Jag tro att det hade varit svårt för O att förstå att ibland när han är med mig får man hälla ut alla lådor och ibland när man är med mig får man inte göra det. Så då brukar vi ha regeln att man inte ska hälla ut alla lådor. Där kan ju ni ha den relationen att när man är med er då får man trampa på saker, riva sönder, kasta grejer. Det är verkligen lyxigt. Och jättejätteviktigt.

När det kommer till olika förväntningar och olika krav reflekterar Hanna vidare om elevgruppen utifrån ett helhetsperspektiv och de olika miljöer, sammanhang och relationer som eleverna befinner sig. Eleverna går på högstadiet – en ålder då det är mycket förändringar som också kan påverka elevernas mående och beteenden drastiskt. Det finns exempel på elever inom anpassad skola som i denna ålder inte längre vill gå ut och inte kommer till skolan.

Hanna:

De går i högstadiet det här gänget. Det är tonåringar. Det är många som funkar sämre hemma än vad de gör här. Jag tror att det är för att de är tonåringar. De ska trotsa, inte lyssna på mamma. Men i skolan är man lite skärpt. Det är många gånger som föräldrar ringer och säger: Kan ni snälla lära dem det här för att det går inte hemma? Och jag säger: ”Ja ha, men det har de gjort här ett år.” Skolan är ju en miljö med mycket mycket högre krav än hemmiljön. Jag tänker att det är så det ska vara. När man är tonåring så ska man inte lyssna på sin mamma men i skolan ska man ändå prestera så bra man kan. Det ingår lite i att vara tonåring. Då är det också väldigt fint att de får en så kreativ miljö med er. 

Ta del av blogginlägget som beskriver detta tillfället med eleverna HÄR

Text: Ellen Spens

Bild: Johan Danielsson