Här följer ett samtal med Ylva Gislén som gjort flera nedslag i projektet Jag är tid, jag är rum, nu senast i samarbetsprocessen med elever och pedagoger på Mellanhedsskolans grundsärskola.
Ylva Gislén är verksam som skribent och översättare. Hon disputerade med avhandlingen Rum för handling: Kollaborativt berättande i digitala medier (2003) och var tidigare föreståndare för den nationella Konstnärliga forskarskolan (2010-2015).
Ellen: I det tidigare utskrivna samtalet med dig (se inlägg 24 april 2020) pratade vi mycket om sinnlig dramaturgi och om hur vi söker en flexibilitet, i mötet med besökarna i föreställningen Jag är tid, jag är rum – En sinnlig upptäcktsresa. Nu försöker vi ju öppna rummet ännu mer. Och jag tänker att vi har ett lite annat syfte med den upplevelse som vi nu försöker skapa förutsättningar för, som mer kan kopplas till en intention om att upplevelsen tydligare ska kunna ge en känsla av att kunna påverka skeendet i rummet och ett utrymme att handla. Men vad tänker du kring de frågor om makt och ansvar i förhållande till det rum du besökt på Mellanhedsskolan i processen med eleverna och det rum vi nu försöker skapa inom produktionen Spiralens mitt?
Ylva: En del känner jag ju igen, väldigt konkret i balansen mellan makt och ansvar inom rummet, det osäkra och att samtidigt hålla någon form av kontroll. Det är på något sätt också det jag ser i spel när jag har besökt er i processen med eleverna. Det är också det jag tycker mig se i dokumentationen, att varje gång sker det något som ni inte kunnat förutse, även om ni laborerat med materialen innan. När barnen kommer in ser de ytterligare andra möjligheter. Varje gång finns det ett moment, där nya möjligheter öppnar sig som ni inte kände till. På det sättet är det verkligen ett gemensamt utforskande. Ni får också en större repertoar när ni har träffat några elevgrupper. Då blir de nya möjligheterna också en del av er repertoar. Jag ser den förändringen bara på de få gånger jag varit med i rummet. Och sen att behålla den öppenheten. Jag ser väldigt tydligt att ni har blivit mycket skickligare på det, att inte låsa er i era egna idéer om hur det ska gå till utan istället vara i undersökandet. Samtidigt blir det ju också viktigt att kunna dra tillbaka om något barn går loss till den grad att det hotar något annat barns upplevelse och utrymme. Det är det jag tänker att kontrollen handlar om, att alla ges ungefär lika stora möjligheter i rummet. Det handlar inte om att kontrollera så att det blir som ni vill, utan att etablera en kontroll så att ett barn inte tar över på ett annat barns bekostnad.
Ellen: Ja, det är också en frågeställning som vi arbetar med: Var går våra och rummets gränser? Precis som du säger, är det något vi sökt i den här processen, att lämna mycket utrymme till eleverna att kunna ta initiativ och att vi i möjligaste mån följer dem, samtidigt som vi vill erbjuda något och är de som är ansvariga för rummet och att vi därför ibland försöker styra det i en viss riktning om en upplever det som att den här balansen håller på att tippa över. Men det är intressant med gränssättningar, om en ska använda det begreppet. Jag tänker på de elevgrupper som vi träffat i den här processen, där antalet elever har varit få, ibland bara en eller två elever. Där har vi också förstått att det finns en anledning till att de är väldigt få, att de eleverna behöver det utrymmet. Och jag tänker på det här med gränssättning… Jag vet inte om det är möjligt fullt ut? Överlag kan jag tycka att de allra flesta eleverna har varit väldigt känsliga för hur de lyssnar in rummet. Det är klart att vi kommer att arbeta vidare med frågan om rummets gränser men det kommer uppstå och kanske måste få uppstå att det drar iväg för långt. Givetvis ska det inte vara en säkerhetsrisk. Vårt främsta intryck är just ändå att det funnits en enorm lyhördhet bland eleverna. Även i fråga om hur de ställer in sig på rummet, något vi sett ske successivt i processen, att rummet är något annat än det vardagliga.
Ylva: Där blir det en skillnad, tänker jag, för på Malmö Konsthall har ni inte den processen, utan där måste ni etablera de här kontrakten på plats, även om ni ändå har de här erfarenheterna i ryggen.
Ellen: Ja, av den anledningen blir säkert det första som sker i mötet, den första inbjudan, extra avgörande. Som vi tänker nu kanske just det skeendet kommer att vara upplagt ungefär samma för alla grupper men att det sen kan gå åt olika håll.
Ylva: Alltså en typ av ritual när barnen kommer in?
Ellen: Ja, så att en hinner komma in i något annat än det som hände precis utanför. Vi har idéer kring det men inga färdiga svar än. Men vi ser det som väldigt betydelsefullt att uppmärksamma just den här övergången ganska märkbart.
Ylva: Det blir lite som att stämma ett instrument, för att se till att frekvenserna är ungefär på samma våglängd.
Ellen: Ja. Jag tänker på det här med upplevelsen av att handla, eller att kunna vara med och påverka och att komma in i ett rum där en som besökare ändå känner att det är andra regler än i vardagen. Vår förhoppning är ju att besökarna upplever att det inte finns någon pålagd berättelse som ska förmedlas, utan att den rörelse, eller den perception, eller det material som är där och då, är det som är. Det är ju ett speciellt rum, ett slags undantagstillstånd, men att det ändå blir en verklig upplevelse, som kan finnas kvar som en erinran, även om det är något annat än den vanliga verkligheten.
Ylva: För mig skulle det inte ens vara en oro, i och med att en bjuder in till andra sinnen på ett sätt som vardagen vanligtvis inte gör, eller som vardagen gör men att det blir bakgrundat, att vi inte tänker på vad sinnena gör med oss. Jag skulle inte vara orolig för det, för om rummet erbjuder något som aktiverar sinnena och varseblivningen på ett annat sätt, då blir det ganska starkt. Att det kan bli en hög intensitet i upplevelsen, behöver ni inte fundera på så mycket.
Ellen: Jag funderar på det utifrån att en zoomar ut, kanske i en fråga om konstens möjligheter att förändra? Vad vi värdesätter? I relation till normativa uppfattningar om vad som uppfattas som viktigt, mätbart? Jag tänker på det utifrån den frågan om konstens möjligheter, eller inte?
Ylva: Ja, men återigen är det ju det ett konstnärligt rum öppnar, om en ser det i vid bemärkelse: Ett what if? Det finns ju många ord för det där rummet vare sig det rör sig om att en läser en roman, eller upplever en skulptur eller lyssnar på någonting. Att det är något som är lite annorlunda och som aktiverar sinnena på ett annat sätt. Om den upplevelsen är stark, i det ögonblicket, så tror jag att en kan lita på att det färgar av sig på ens sätt att uppfatta verkligheten. Det är såklart väldigt svårt att mäta eller säga hur lång tid det varar, eller vilken effekt. Sen finns det ju också många tillfällen då vi tar del av något som vi skulle kunna kalla konst men där vi kanske inte är så närvarande i det.
Jag började nyss läsa Rilkes brev om Cézanne. Han skrev en serie brev till sin fru Clara Rilke i samband med en stor utställning av Cezannes målningar. Efter hans död gjordes en retrospektiv utställning i Paris 1907. Det var egentligen då han slog igenom. Och Rilke går och ser den här utställningen. Det blir väldigt tydligt i breven att han lär sig ett annat sätt att se genom att titta på de här målningarna. Det är ett uttryck för hur det där blir tydligt: Han går och tittar på målningarna och så går han ut i Paris och så måste han använda andra ord för det han ser. Det ligger kanske ganska långt ifrån det rum ni arbetar med, men det finns en parallell till att lita till att om upplevelsen är tillräckligt stark så kommer den att färga av sig, eftersom den öppnar en annan möjlighet. Sen hur individerna kommer att använda sig av den, det går ju inte att styra över men det är också en del av poängen, det kan ta vilka vägar som helst efteråt.
Ellen: Ja, jag tänker att även om det är olika former för uttryck finns det flera likheter. Och förutom specifikt de elever som kommer och som vi försöker ge ett slags rum för sinnesupplevelse och handling, så är det ju också mycket ett försök att uppmärksamma andra former för kommunikation. Andra former för uttryck, något som också riktas till vuxna besökare….
Ylva: Ja, och som kan öppna andra vägar att kommunicera mellan elev och pedagog eftersom pedagogerna blir uppmärksammade på att det här barnet kanske har en förmåga att förhålla sig till kroppsliga förnimmelser som de inte tidigare har använt i undervisningen. Ja, absolut. Det tror jag. Nu tycker jag mig se att de här pedagogerna på Mellanhedsskolan är väldigt känsliga. De har en väldig lyhördhet redan från början för barnens olika förmågor. Men det blir ju väldigt tydligt hur olika de här barnen är, i vad de uppfattar och triggas av, vilka olika rytmer de har. Spännvidden är ju väldigt stor i vilken barngrupp som helst, men här blir det ännu tydligare.
Ellen: Ja, absolut. Jag tänker på en av de första sakerna du tog upp när du var med oss för första gången på Mellanhedsskolan. Du jämförde med vår tidigare process på Korrebäckens specialförskola, där det tydligare var en hel grupp barn.
Ylva: Ja, som fungerade mer som en flock.
Ellen: Ja, precis. Här är ju grupperna mindre. Men vi har ju också haft ett annat fokus på interaktion och utifrån att eleverna är så otroligt olika.
Ylva: Barnen är ju också äldre, något som även det har betydelse. När vi blir äldre blir vi på ett plan mer avslipade men vi blir också mer specifika i vårt sätt att uppfatta världen. Man tränar vissa förmågor på bekostnad av andra. Det gör ju de här barnen också. Särskilt om de har funktionsvariationer och exempelvis inte tar in ljud, då blir det ju andra sinnen som de blir mer specialiserade på. Det kommer fram i det här rummet när man erbjuder andra möjligheter.
Ellen: Om en tänker ännu mer på vuxna och inte specifikt på pedagogerna, utan istället andra vuxna och det här med att lämna plats för andra former för kommunikation än det förväntade verbalspråkliga eller skrivna språket…. just för att skapa en möjlighet att uppmärksamma hur mycket vi tar för givet och förlitar oss på det verbala språket men hur mycket som kanske finns i andra former för kommunikation. Och att genom att uppmärksamma det även försöka förskjuta vår tilltro, det behöver inte vara att en ska dekonstruera det kodat språkliga, snarare att lämna plats för något annat.
Ylva: Öppna för något annat, ja. Dels, tänkte jag, när jag läste och tittade igenom hela dokumentationen igen, att hela förhållningssättet ligger väldigt nära Reggio Emilia. Nu kommer vi in på pedagogik igen. Det här med att barn har hundra språk och betoningen på vuxna och barn tillsammans i rummet, rummet som en aktör och på estetiska uttryck. Det ligger nära ett sådant förhållningssätt och frågor om vad det innebär att vara vuxen tillsammans med barn och vilken plats konstnärliga uttryck och sinnesförnimmelser har i det. Där finns en slags parallell. Men sen har jag också tänkt på det med hjälp av perspektiv hämtade från design-världen och designteori. Jag tänker på Donald Schön, en av de första designteoretikerna. Han använder begreppet designrepertoar. Tänker design i generell mening här, en konstnär jobbar ju också delvis så även om det också finns skillnader. Men rent kunskapsteoretisk är utgångspunkten ganska likartad i det att du har en repertoar av exempel. Det är liksom din verktygslåda. Det är saker du har gjort innan och saker du har sett andra göra och saker du har sett bilder på eller upplevt. D.v.s. du har en repertoar som kommer att påverka hur du löser saker och ting när du ställs inför en uppgift. Då använder du dig inte av ett teoretisk ramverk utan du använder dig väldigt mycket av exempel. Du använder dig också av misslyckanden, det är inte bara goda exempel utan du har också misslyckanden i din repertoar. Vitsen är på något sätt att en designutbildning, eller det att bli skickligare och skickligare, handlar mycket om att få en utökad repertoar. En flexibilitet i det du kan utföra. Schön har flera exempel från musikutbildningar, bl.a. ett exempel från en känd cellist som undervisar en elev att spela ett stycke av Bach. Eleven, som redan är en väldigt skicklig musiker, får kopiera honom exakt ner till minsta placering och han använder lång tid för att jobba med detta. Sen sätter sig läraren ner och spelar hela stycket helt annorlunda och säger: “Nu är det du”. Men poängen är ju att den här eleven utökar sin repertoar genom att härma. Vi tycker ju ofta att härmning inte är något gott men genom att härma lär du dig något nytt och sen kan du förkasta det eller använda det på ditt egna sätt. Jag tänker på det nu när jag har sett er och också hör hur du resonerar om det, att det ni gör som aktörer i rummet är ju att utöka er repertoar. Ni får repertoarsituationer, repertoarmaterial, ni får utvidgad erfarenhet och kunskap om hur de här situationerna fungerar. Sättet att överföra de erfarenheterna och kunskaperna blir er dokumentation, att ha de här exemplen, filmerna, berättelserna om vad som hände, de här anekdoterna. Det går liksom inte att koka ner till ett teoretiskt ramverk utan det är alla de här berättelserna, alla de här dokumentationerna som utgör en repertoar och som någon annan också skulle kunna använda sig av. Lite som svar på din fråga om de vuxna. De vuxna och de pedagoger som går in i det här rummet får ju också, om upplevelsen fungerar för dem, en utökad repertoar. Det är det pedagogerna kan se tror jag, att de försätts i en situation där repertoaren utökas. De ser er använda material, som de kanske inte tänkt på innan och de ser barnen vara i nya situationer, vilket utökar deras repertoarförståelse för det barnet.
Ellen: Väldigt intressant att se det utifrån ett designteoretiskt perspektiv. Det blir ett väldigt tydligt sätt att se vad vi håller på med, vad som händer och vad vi också har för intentioner.
Ylva: Konstnärer jobbar ju oftast på ett annat sätt. Som designer har du ju oftast ett uppdrag men i någon mening har ni ju också ett uppdrag. Ni vet vilka ni gör det här för, väldigt konkret.
Ellen: Så är det ju verkligen. Vi har ett uppdrag och vi måste följa våra syften, även om det är vi själva som formulerat det uppdraget. Vi behöver leva upp till det i relation till finansiering bland annat. Sen finns det ganska fria ramar att undersöka hur vi ska komma dit vi vill.
Ylva: Ja, men det finns ingen som sen kommer att värdera om det, på samma sätt som en värderar om en pryl fungerar. Där finns det en skillnad i hur en värderar resultatet. Jag tänker mer som en mänsklig aktivitet, hur du löser olika saker när du ställs inför uppgifter.
Ellen: Jag tänker också om en sätter det i perspektiv av mångfald och representation inom konst och scenkonst. Också utifrån ett förhållningssätt till att det som sker i rummet är det som sker, det finns inget annat narrativ som en ska förstå eller som ska förmedlas som ett lager ovanpå, eller som de som är i rummet på något sätt ska jämföra sig med. Ifråga om mångfald inom konsten…
Ylva: Det där är lite komplicerat, för att ni tangerar ju också relationen mellan lek och berättelse i det här. Berättelse har ofta uppfattats som ganska negativt, som något bestämmande, att det finns en given berättelse och hur en förhåller sig till den. Jag tror snarare att en måste använda musik och improvisation som en slags metafor för vad ni håller på med. Scenkonst leder tankarna till ett narrativ och har ju oftast också ett narrativ. Kanske inte dansföreställningar. Men kommer en det minsta från teaterhållet så är berättelsen väldigt starkt kopplad till kronologin, hur en än vänder och vrider på det. En kommer från den traditionen och den typen av överenskommelser och förväntningar. För mig gör det väldigt stor skillnad. Jag tänker på er tidigare produktion Jag är tid, jag är rum – En sinnlig upptäcktsresa där det fanns en väldigt tydlig dramaturgi. Det fanns ett kronologiskt förlopp, det fanns en början och det fanns ett slut. Det fanns inte en berättelse i rummet, men absolut en dramaturgi. En växling mellan hög intensitet och låg intensitet, klimax och hur en leds in i något. I det här rummet som ni nu jobbar med finns det ibland också en sån rytm, som mer ger sig själv. Ibland sitter den rytmen mer i er än vad den sitter i barnen. Ni känner in “…nu närmar vi oss slutet, nu samlar vi ihop rummet…” Det finns en sådan rytmkänsla hos er. Men det är ändå mer likt ett lekkontrakt. Eller, ett improvisationskontrakt om en pratar i musiktermer. Men återigen, lek och berättelse är väldigt grundläggande kognitiva tillstånd som sedan går igen i olika konstnärliga aktiviteter. Sen har vi tagit in de här kontrakten in i den vuxna konstvärlden, skulle jag säga. Berättelsen är ju speciell eftersom den också har en kognitiv struktur. För människor är berättelsen väldigt central för hur vi ser på världen. Men berättelsen har ofta fått lite dåligt rykte därför att den uppfattas som tvingande, som en normativ berättelse. Det är klart att en kan prata om det på ett samhälleligt plan att det finns vissa berättelser som blir väldigt styrande för hur vi uppträder. Men det som jag har tyckt varit väldigt intressant är när en i talaktsteori har studerat hur berättelsen fungerar i vardagligt språk. Vi spränger ju in berättelser hela tiden när vi kommunicerar verbalt. Då blir det tydligt att det som är specifikt för berättelser är att de blir som undantagstillstånd i kommunikationen. “Nu ska jag berätta en historia…”. Oftast säger vi det inte så tydligt. Men vi tar nästan alltid mycket längre tid på oss när vi berättar än vid ett vanligt yttrande. När vi sitter i en grupp regleras våra yttranden av ganska specifika och även könsbestämda strukturer för hur länge vi får prata och hur vi lyssnar på varandra. Men berättelsen etablerar ett litet undantagstillstånd så att den personen som kommer med en berättelse får mycket längre tid på sig. Det vi förväntar oss i gengäld är någon slags poäng och den poängen kan se väldigt olika ut. Den kan även se olika ut kulturellt. Men vi tror att vi kommer att få någon form av belöning när vi lyssnar till en berättelse, något slags avslöjande om världen. Det som sedan är intressant är att när en person har berättat en historia, följer oftast en turtagning. Då får andra personer också utrymme: “Det påminner mig om det här….” En berättelse följs ofta av en runda där alla personer får lite längre tid på sig att ge sitt perspektiv på världen. För mig var det här ett perspektiv som öppnade upp berättelsebegreppet. Allt tal om normativa berättelser, bygger på ett antagande om att människor inte har agens. Det blir ett antagande om att om jag berättar en historia, så tar jag ifrån andra människor möjligheten att berätta en historia. Men om du tittar på talaktsteori så förhåller det sig precis tvärtom: Om jag berättar en historia så öppnar jag utrymmet för någon annan att berätta en historia. Jag tycker ibland att en inom olika konstnärliga former har varit lite för rädd för berättelsen. För konsekvensen av att inte vara tydlig med den egna berättelsen kan faktiskt snarast bli att andra människor fråntas möjligheten att ge ett annat perspektiv: ”…fast det tyckte inte jag.” Eller: “…men jag tycker att det förhåller sig på det här sättet…” Det om berättelser. Samtidigt kan jag se att det som är i spel här, för mig är mer ett lekkontrakt. Det som kännetecknar leken är att en går in i ett lektillstånd. När en ser hur barn börjar leka, eller när vuxna leker, för det gör vi ju hela tiden, när vi pratar med varandra, när vi slänger in ironi t.ex., och signalerar att nu rör vi oss med lite andra spelregler. En öppnar upp för att det också pågår en förhandling kring reglerna för kommunikationen. Om du tänker på när barn leker, de kan ju dra igång någonting, men det finns också hela tiden ett lager i leken som handlar om att förhandla och reagera i situationen. Det kan handla om tio sekunder eller om flera timmar, om det är barn som är skickliga på att leka. En leker men sen är det fritt för alla som deltar att säga att: “Nu gör vi så här istället…” Det sker ju både ickeverbalt och verbalt. Det tycker jag, är väldigt tydligt i det här rummet, att det finns en öppenhet kring vad rummet handlar om, reglerna i rummet. Ni öppnar ju också upp för det, inte helt och hållet, men det tycker jag en har rätt till som vuxen i ett sånt här rum. Det är inte fullständigt förhandlingsbart men det är ganska mycket som är förhandlingsbart i rummet.
Ellen: Det är intressant att du pratar om detta med berättelse. Jag håller just nu på att skriva ett inspirationsmaterial till produktionen. Där använder jag musik som referens och metafor och liknar rummet vid ett slags instrument. Men jag försöker även använda begreppet berättelse och berättande men då som någonting annat än vad vi vanligtvis tänker på, något annat än berättelse som en historia. Snarare ett berättande som är rörelsen, eller det som sker och uppstår. Och det som du pratat om inom talaktsteorin… En skulle ju kunna se det som att vi som är i rummet, försöker öppna upp för, uppmärksamma, ett annat berättande. Att vi försöker ge det berättandet utrymme och hur det utrymmet för berättande sedan kan vandra mellan de som är i rummet och tillsammans kan det bli något, en slags gemensam berättelse. Men det är ju också att använda berättelse och berättande på ett lite annat sätt än vad begreppen vanligtvis konnoterar. Jag håller med dig om att det är en lek och ett lekkontrakt. Där tror jag att jag personligen har varit lite rädd för att använda lek-begreppet, för att det ofta associeras med roll-lek. Det är ju en lek men kanske inte den typen av lek. Absolut att det finns ett förhandlingslager i rummet. Det är intressant att försöka förstå vad som händer i rummet utifrån de här olika perspektiven, eller, utifrån olika förståelser för begreppen, där det också ligger en förskjutning i vad begreppen kan betyda.
Ylva: Absolut. Och det har ju också hänt mycket. På 70-talet var lek väldigt positivt laddat. Det är det inte på samma sätt idag. Det är mycket mer “bara lek”. Här tänker jag på vad olika lekteoretiker sagt om lek. Själv brukar jag citera författaren och filosofen Schiller: “Människan är bara människa helt och hållet, när hon leker”. Att leken är något djupt mänskligt, som ett lager vi har. Och konst är väldigt mycket lek, även om det är många konstnärer som skulle motsätta sig en sån beskrivning. Men lek i den väldigt positiva bemärkelsen; det som inte bara är en utsaga, utan som har ett annat lager. När jag pratar om lek är det verkligen i den bemärkelsen.
Ellen: Det förstår jag. Ja, jag tror vi har varit lite försiktiga med lekbegreppet och mer pratat om det som “sinnligt undersökande”. Man försöker ringa in och inte bli missförstådd.
Ylva: Jag förstår precis varför man kanske inte ska använda sig av det just nu, som tiden ser ut. Men återigen, det kan vara värt att titta på olika lekteoretiker, eftersom de gjort många intressanta iakttagelser.
Ellen: Vi har nu pratat om handling, makt, berättelse, representation och lek. Jag tänker på din avhandling Rum för handling och det här med att få utrymme att välja utifrån olika alternativ, att det inte är på förhand givet att en ska göra på ett visst sätt. Är det något kring det som du vill tillägga.
Ylva: Den skrevs i ljuset av retoriken kring frihetsbegreppet under 90-talet och runt milleniumskiftet. Retoriken handlade mycket om berättelser i digitala medier och hur en tänkte sig att det här digitala medierna skulle ge användarna en stor frihet. Men det jag tyckte var tydligt utifrån de projekten vi genomförde, var att det var ett väldigt problematiskt frihetsbegrepp. I efterhand kan jag också se att det har att göra med hela det nyliberala skiftet, att vi kom in i ett annat politiskt paradigm, där frihet blev ett odiskutabelt positivt och okomplicerat begrepp.I de projekten vi genomförde med barn, tyckte jag att det blev tydligt att tanken att allt är fritt och du kan göra vad du vill, inte alls ger någon maximal frihet. Det som ofta händer då är att besökaren kommer in i ett rum där hen inte förstår kontrakten. Då är det lätt hänt att hen bara sitter i ett hörn. Istället, om du som konstnär är tydlig med vad du kan erbjuda, så att den andra personen kan svara, är det då det kan öppna sig. Tydlighet kan handla om valet av material, eller tidsbegränsningar. ”Titta här, här finns det här, här kan man göra så här…. “ Då kan den andra personen svara. Relationen mellan makt, ansvar och frihet, ser ofta annorlunda ut än vi föreställer oss. Makt står inte i motsats till frihet. Att erkänna att makt är en del av rummet och som vuxen erkänna den makt en har som vuxen står inte i motsats till barnens frihet, ofta är det tvärtom. För makt är inte bara något dåligt. Makt är också möjliggörande. Ni som vuxna i det här rummet har makten, det är ni som möjliggör. Och genom att ta ansvar för den makten, kan ni också ge makt till barnen. Det är detta som också är viktigt i relation till det normativa. Det är en balansgång eftersom en också måste ha förmågan till självreflektion; att som vuxen vara lyhörd för hur barnen eller andra svarar. Och att hela tiden kunna rikta blicken tillbaka mot en själv och ens föreställning om vad en trodde skulle kunna hända här.
Ellen: Ja. Det du pratar om nu är så centralt i den här processen och i den produktionen som vi är i nu.
Ylva: Ja, det är svårt just för att de här begreppen makt och ansvar och även gränssättning, är så negativt laddade. Egentligen skulle jag vilja hitta ett annat ord för gränssättning. Tycker det ordet är problematiskt. I sammanhanget förstår jag vad du menade med gränssättning men sett i relation till hur det brukar användas är det inte det det handlar om. Du kan ju också se på barn som är skickliga på att leka, hur de har en förmåga som handlar väldigt mycket om hur de lyssnar in andra och hur de kan inkludera andra i leken och hela tiden har ett öga för de som inte är med och hur en kan dra in dem igen. Men också att de kan föreslå nya möjligheter. Andra barn reagerar ju ofta väldigt positivt på barn som är duktiga på att föreslå nya möjligheter, som är innovativa. Lekandet är något man kan bli bättre på. Det är en djupt mänsklig förmåga. Alla de här barnen har den. Det är också så fascinerande att se tycker jag, barnen har väldigt olika förmågor i termer av med vilka sinnen de kan uppfatta världen, att de har olika kognitiva förmågor. Men de är alla väldigt bra på att leka.
Ellen: Ja, verkligen.
Referenser:
Ylva Gislén (2003) Rum för handling : Kollaborativt berättande i digitala medier. Blekinge Institute of Technology.
I samtal med Ylva Gislén om dramaturgi, delaktighet och makt i ett konstnärligt perspektiv