#Kroksbäck - Första veckan med eleverna

Rörelse, frihet att välja, utforska tillsammans och på egen hand, kanske upptäcka något som vi inte vet vad... Detta är utgångspunkter när vi förbereder rummet och väljer ut material för att träffa fem elever och deras pedagoger på Krokbäcks anpassade skola inom utvecklingsprojektet En elev - en föreställningsvärld.

Vi inleder nu den andra delprocessen av utvecklingsprojektet. Den första genomförde vi i våras i samarbete med Valdemarsro anpassade gymnasium. Mötet med dessa elever utmynnande i sinnesresor uppbyggda kring taktila och visuella uttryck eller taktila och auditiva uttryck. Närhet, långsamhet och sökandet efter att nå varandra inom en gemensam kommunikationsbubbla av frågande och svarande karaktäriserade dessa möten med eleverna, där vi alla runt om eleven försökte förhålla oss som en kropp och förmedlare av materialens olika möjligheter till sinnesupplevelse och relationsskapande med rummet.

På Kroksbäck är förutsättningarna i elevgruppen helt annorlunda än på Valdemarso, vilket just speglar bredden av elevernas olikheter inom den anpassade skolan som läser ämnesområden och i högre åldrar som läser individuella programmet på anpassat gymnasium.

På Kroksbäck är alla elever fullt rörliga. Alla elever har även tillgång till synintryck. Intressen, individuell rytm och energi kan starkt skilja åt liksom förhållningssätt till tid, nya platser och personer.

Vår första vecka på skolan har föregåtts av möten med klassens ansvariga lärare, besök på skolan då vi även kort kommit in i klassrummet för att möta eleverna och hejat på elevassistenterna. Besöket har givit oss en bild av skolans rumsliga förutsättningar. Klassens lärare Hanna, har lite mer ingående berättat om varje elevs intressen, förutsättningar och utmaningar. Skolan har tagit emot informationsbrev om projektet som skickats hem till vårdnadshavare tillsammans med blankett för medgivande rörande bildpublicering. Den senare inväntar vi svar på, därav finns än så länge inga bilder på elever med i detta inlägg.

Med denna bakgrundsinformation har vi arbetat internt för att landa i ett upplägg till första veckan. Vi har försökt hitta en bredd i materialvalen som rör olika sinnen, dynamik mellan det lilla pilliga och det stora explosiva, sökt material som kan undersökas utifrån funktion och form, liksom sorteras eller delas upp samt inbjuda till rörelse, liksom förstärka upplevelsen av den egna rörelsen. Utvalda material har vi därefter fotograferat och filmat i korta sekvenser för att skicka till skolan som en möjlighet till förberedelse för de elever som kan vara hjälpta av det.

• Vattenpåsar med filter i varma och kalla färgtoner, blått, turkos, rött, orange, silver, guld och fyllda i olika omfattning med varierande tyngd i varmt respektive kallt vatten.

• Rör i olika färger och storlekar som kan röras, böjas och viftas med för en extra resonans av den egna rörelsen. Vissa rör kan tryckas in i ett annat rör. De kan skrapas, fyllas med något som rullas eller som rinner ner genom hålrummet. Ett rör innehåller en kedja med ändar som sticker ut och på vilken röret kan dras.

• Räddningsfilt i olika bitar som prasslar och glänser i guld och silver och som svarar mot ljusets förändringar.

• Spagetti och som består av draperitrådar, mestadels i vitt och med några färgsatta trådar i rött, rosa och gult. Trådarna är restmaterial. Här i obearbetad form.

• Träpinnar i ungefär lika storlekar. Obearbetade.

• Strandbollar från skogen i olika storlekar.

• Chimes i metallrör som vi lånat från en tidigare produktion.

• Silkespapper ljussatt i väska med hål.

• Små tygpåsar med ris och gryn som ger viss tyngd.

Hur materialen ska dukas fram och på så sätt presenteras har varit en fråga att ta ställning till och vi landar i att presentera allt i rummet men dolt i väskor eller i kokosfiberskålar med extra skål som lock.

Hur vi ska förhålla oss till eleverna behöver vi förstå just i mötet med eleverna. Givetvis har vi med oss mycket från tidigare erfarenheter. Skillnaden här är att vi möter en elev i taget. Hur gör vi då? Hur går vi till väga för att närma oss, försöka etablera relation, skapa nyfikenhet för stunden, materialen, oss och en förväntan om vad som kan uppstå? Den förundran som vi söker men aldrig kan tvinga fram. Här har eleverna full frihet att lämna rummet om de inte vill.

Första veckan träffar vi fyra av klassens fem elever. De kommer in en åt gången tillsammans med en eller två pedagoger. Vi har rummet med materialen och varandra. Tiden är mest upp till eleven, hur länge hen orkar och vill.

Vårt första möte varar i nästan en timme. Stunden innehåller många skratt och eleven prövar sig fram genom materialen. Några i lite snabbare kontakt. En annan elev närmar sig rummet och oss genom att och krama och putta. Ett slags skapande av relation genom fysisk kontakt med våra kroppar så väl som med materialen. Det som förvånar pedagogerna mest är en elev som annars brukar ha mycket kort koncentrationsspann tidsmässigt. Hen vill stanna hela 20 min och sedan komma tillbaka en stund. En annan elev vill inte lämna det egna klassrummet. Här prövar vi att närma oss eleven där hen befinner sig i klassrummet. Då har vi givetvis inte samma förutsättningar att arbeta med ljuset. Eleven i klassrummet är tydlig med vad hen vill och går ibland långsamt in i ett göromål och ibland direkt. Enstaka stunder kommer det små skratt. Men av vad? Det vet vi inte.

När det kommer till de material vi har med oss kan vi konstatera att de väcker intresse i olika grad där vissa har större potential att behålla en längre uppmärksamhet och andra blir föremål för ett undersökande som tar slut på kort tid:

Rören blir omtyckta av flera. De är på något sätt trotsiga och har egen vilja vilket kanske gör dem spännande. Sakerna inuti uppmärksammas ibland och ibland är det själva rörelsen av rören som är intressant. Böjd uform som går framför och bakom kroppen eller slänger runt hit och dit. Roligt med röret och kulkedjan som kunde dras fram och tillbaka. Svårt uppdrag att stoppa i kedjan i röret igen. Att krafsa på rörens yta, hur det låter och vibrerar. Att rören kan kan stoppas i annat rör och att stoppet för kulorna inuti kan tas bort.

Räddningsfiltens kvalitéer där det händer mycket fångar även uppmärksamheten. Den är härlig att greja med. Kan kastas upp i luften, puffa på, riva sönder, knyckla ihop, göra mycket ljud och stora rörelser. Flera elever kunde hålla på länge.

Vattenpåsar med filter väcker förundran när lampor lyser på dem. Lampintresset gick ibland vidare till andra lampor runt om uppe taket t ex. En skön känsla att ligga med handen på påsen och gunga vattnet och också slå på påsen. Att göra det tillsammans var bra. Långsiktig aktivitet. Också att ha påsen på sig, i knät eller på annat ställe på kroppen.

Spagettibitarna av tråddraperi lyftes upp och släpptes, kastades lite omkring och strös ut men verkar inte ge tillräckligt stor effekt. Vi behövde presentera trådarna.

Skogspinnar kunde röras om dem så det låter, kasta dem, släppa dem så det låter. Rätt kul men inte ihållande och återkommande.

Strandbollarna kunde kastas långt och rullas långt. Kul när de kommer tillbaka och att de kommer så långt bort. Höll på ett tag men hur mycket vill vi rulla bollar?

Små gula tyngdpåsar verkar ge känsla av något bekant, kanske gav trygghet verkade det som men mer som visst disträ aktivitet medan tankarna var någon annanstans. Men de går också att kasta vilket alltid är kul.

Resväska med hål med vitt silkespapper och lampor som lyste ut i hålen. Eleverna visade ett visst intresse att se vad som var i väskan och vid öppnandet mer intressant med lamporna än pappret. Inte många sökte upp den.

Chimesrören glömde vi första dagen. Andra dagen upplevde vi inte riktigt att de hade den tydligheten till att börja och avsluta som vi hoppats på. När de väl användes i denna kontext blev ljuden lite för skarpa och objekt lite för svårhanterligt.

Kokosskålarna i sig, som vissa material presenteras i, delvis dolda, är material med viss potential. De kan sättas i rörelse. Kastas utan att något händer, riskerar att gå sönder. En kan kika igenom. De kan sättas på huvudet som del av en ny kostym.

Betydelsen av rummets ljussättning blir tydlig. Det är den som skapar magi och skillnad från den vardagliga klassrumsmiljön. Kanske är det den som väcker den nyfikenhet som blir incitamentet för eleverna att komma in i rummet? Vissa elever tycks stundtals sjunka in i ljussättningen som helhet av rummet, ett plats att landa i. Ibland uppmärksammar någon en specifik ljuspunkt en längre stund. Ljussättningens betydelse i förhållande till materialens attraktionskraft går inte att ta miste på. Inte heller den mer-rörelse som ljusset skapar med färgerna i förändring och skuggspel när objekten, såsom rören, utforskas tillsammans. Att vara och bli mitt i ljuset med skuggornas förlängningar av kropp och rörelse ut i rummet, mot väggar omkring sig mot väggen.

Dessa dagar träffar vi eleverna för första gången. Vi väntar i mesta mån på initiativ från varje elev. Frågan om hur vi förhåller oss som grupp är något vi återkommer till i våra reflektioner.

Hur jobbar vi som grupp nu när det finns så många möjligheter och mycket som kan hända och när vi inte på samma sätt är lika beroende av varandra? Vilka vägar finns? Vänta in barnens initiativ? Härma? Överraska? Introducera materialen på olika sätt?

Hur förhåller vi oss för till varandra för att skapa ett fokus? Är det ibland bättre att bara en av oss är i kommunikation med eleven? Hur kan den andra avlösa eller introducera något nytt? Backa upp utan att störa? Hur kan vi komplettera våra olika energier i mötet med eleven?

Det som också blir tydligt under vår första veckan är hur de medföljande pedagogerna förhåller sig på olika sätt. Någon vill visa och hjälpa eleven väldigt konkret med vad som förväntas, men backar efter ett tag. Någon sitter vid sidan hela tiden utan att interagera alls, men har valt det av tydliga skäl. Någon är väldigt nära sin elev både mentalt och konkret och parerar mycket vad som får göras och inte. Någon är en liten bit ifrån men är närvarande och iakttagande utan att interagera.

Vi frågar oss vilka instruktioner vi ger och behöver ge till medföljande pedagoger när eleverna är så olika?

I våra förberedelser för kommande vecka diskuterar vi även hur detta format ska kunna utvecklas i förlängningen. Kanske behöver vi alltid träffa eleven minst två gånger för att skapa bästa förutsättningar? Kanske behöver vi se till att pedagogerna får en upplevelse av materialen inom rummets och stundens möjligheter tillsammans med oss? Vilka element differentierar denna stund från andra inom skolans tid och rum så väl som andra rumsliga och tidsliga ramar inom Kollaborativets formatgalleri med de gemensamma intentionerna till skapande och medskapande, upplevelse och möjligheter att uttrycka sig?

Foto: Johan Danielsson, Meike Deppert