"Eleverna fick öva sig i självständighet. Alla svar kan en inte få innan. Det är en utmaning som är bra för eleverna. Att inte veta. Fint att få träna detta i en så bra miljö."
En bit in i januari, efter julledighet och visst utrymme för tidslig bearbetning, är vi tillbaka på Valdemarso för att träffa pedagogerna som under hösten deltagit i processen Taktilitetens vokabulär tillsammans med sina elever i spår 3 och spår 4.
Flera av pedagogerna har vi träffat i tidigare reflektionsmöten under processens gång men några har inte haft möjligheten att närvara då, vilket gör detta tillfälle extra betydelsefullt.
De områden som vi vid detta tillfälle framför allt vill fokusera rör processens innehåll med frågor som kretsar kring vad pedagogerna tror att eleverna upplevt under processen och vad de fått med sig samt frågeställningar om vad pedagogerna upplevt, fått med sig, saknat eller önskat. Frågor om delaktighet är ett annat område som vi avser ägna utrymme, både utifrån elevernas perspektiv och pedagogernas. Processens utvecklingsmöjligheter med tankar om hur både vi och skolan kan förvalta de erfarenheter som processen burit med sig samt aktivt verka för att genomföra idéer som uppstått i förbindelse med höstens aktiviteter är en ytterligare del som vi avser uppmärksamma i detta utvärderande samtal.
Vi har även för detta tillfälle förberett frågor om processens praktiska förutsättningar samt kommunikationen mellan oss och skolan. Möjligheten att delge vidare reflektioner om dessa områden tangeras bland tidigare nämnda frågeområden. Mycket av detta har även tagits upp under processens gång i sitt sammanhang och för en direkt lösning.
Som en avslutande del av mötet är vår intention att tydliggöra och informera om de olika aktiviteter som vi planerar framöver och som kommer ur denna samskapande process på Valdemarsro - en palett av försök från vår sida att bibehålla och fördjupa relationen med eleverna och skolan men även utvidga dessa till elevernas familjer och andra nära vuxna.
Vi samlas på stolar i en stor cirkel i skolans aula. Från skolan närvarar 14 pedagoger samt två personer från skolledningen. Från oss närvarar Lisbeth, Meike, Astrid och Ellen vilka alla varit på plats på golvet med eleverna i stor utsträckning samt Jonna som ansvarat för kommunikationen med skolans kontaktpersoner på olika nivåer men även tagit del då flera elevgrupper kommit till rummet.
Elevernas olikheter och vad det innebär för processens iscensättning synliggörs direkt när vi påbörjar vårt utvärderande samtal. En pedagog delger:
Upplevelsen ligger våra elever väldigt nära hjärtat. Sen har aktiviteten anammats olika i de olika klasserna. Vissa mer som passiv upplevelse och för andra mer som aktiv. Från oss har alla elever som kan lämna sitt klassrum deltagit.
I detta avseende framkommer även betydelsen av den långa bågen av förberedelse och relationsskapande. Flera pedagoger refererar till när eleverna fick uppleva Jag är tid, jag är rum – En sinnlig upptäcktsresa på Inkonst liksom när vi under förra våren var två veckor på skolan med Lilla spiralen. För några elever handlade detta specifikt om att successivt röra vid och låta sig beröras av material, trots att det initialt funnits ett avståndstagande från och aktivt undvikande av beröring. Men även ett trygghetsskapande i att möta oss vid flera tillfällen. I förhållande till mötet med oss och materialen i rummet tycks öppenheten haft stor betydelse.
Det var ett tillåtande klimat att undersöka. Det fanns inga No No. Det gör att mötet med materialet blir på ett annat sätt.
Ni var väldigt lyhörda. Bra att allt var så tillåtande. Eleverna är så vana vid att bli tillrättavisade. I början fanns nog en rädsla för om någon skulle säga att de gör fel.
Varierande perspektiv på denna öppenhet och obestämbarhet till vad som skulle kunna hända i rummet framkommer i samtalet i relation till elevernas varierande behov för att känna sig trygga liksom olika sätt att fungera.
Våra elever behöver mer tydlighet kring vad som förväntas av dem. Vi behöver veta mer om hur vi ska förbereda dem. När de inte vet är det svårt för dem. Men för många av dem fungerade det ändå väldigt bra.
Spännande utifrån sett att de inte får någon verbal kommunikation, eleverna behöver då lita på sig själva i större utsträckning. Det är så vana vid verbal kommunikation.
Bra att ni inte berättade så mycket vad de skulle göra eller förväntades göra. Eleverna fick öva sig i självständighet. Alla svar kan en inte få innan. Det är en utmaning som är bra för eleverna. Att inte veta. Fint att få träna detta i en så bra miljö.
Det är en liten del av livet, gå dit och gå ifrån. Det kan vara jobbigt men fint att få träna i ett sådant här läge.
Ibland skapar denna osäkerhet om att inte veta väldigt mycket inre stress. För vissa blir det obehagligt att inte veta och flera elever kan inte uttrycka detta utan bara visa.
Hur pedagogerna har förberett eleverna under processen gång varierar beroende på elevernas olikheter och pedagogernas arbetssätt. Några har visat bilder på oss från gruppen. Några har använt sig av de tydliggörande pedagogiska frågor och svar med bildstöd som vi skickade ut innan processens början för att på ett enkelt sätt försöka göra aktivitetens innehåll begriplig, med frågor och svar på var, vad, med vem, hur länge osv. Några pedagoger har filmat rummet innan. Andra har återkommande använt sig att bilden på entrén med bildstöd för att skapa igenkänning och trygghet under processens gång.
Den klass som självmant inte ville komma till oss, besökte vi dagen innan vi genomförde ett specialupplägg med dem. Deras pedagog uttrycker att det hade betydelse att eleverna fick möta oss innan på hemmaplan. Detta skedde dock sista veckan vi var på skolan. Just för denna specifika elevgrupp hade det varit en idé att pröva att eleverna bjöds in att vara delaktiga i att vara med och bygga själva rummet det måndagar vi var på skolan.
Jag tror eleverna hade tyckt det var väldigt roligt. Det hade blivit en dubbel upplevelse för dem, att vara med och skapa och sedan visa andra elever.
Detta är ett perspektiv och en erfarenhet som vi nu tar med in i scenkonstupplevelsen Mellan oss emellan som vi skapar utifrån processen på skolan.
Betydelse för processens innehåll liksom förutsättningar för upplevelse av delaktighet har även utsträckningen i tid haft.
I samtalet framkommer tankar om hur dessa förutsättningar hade kunnat laboreras med ännu mer, något som kan vara värdefullt att ta med sig i framtida aktiviteter både arrangerade av oss och i skolans egen regi. Några röster från olika pedagoger:
Väldigt bra att få komma dit de veckor ni inte är där, att kunna tända upp och ha de tyst. Att kunna komma till rummet ensam men med personal eleven känner väl.
Jag tänker på kontinuiteten och möjligheten att komma under 12 veckor. Det var kallt en gång och när vi tog på jackan ville eleven gå på promenad i stället. Det tillfället jag var med i rummet med alla elever så kände jag att alla var delaktiga utifrån sina förmågor, intressen och villkor. Ni hade väldigt fint bemötande och miljön var väldigt tillåtande.
Vad hade hänt om vi kommit till rummet innan er först? Att först få uppleva rummet och sen interagerar med scenaktörerna.
Det är ju så olika behov, vissa elever gynnas av att det finns en person som möter dem och andra blir stressade och hade först behövt uppleva rummet själva.
Trots den relativt sett långa tidsperioden är det några pedagoger som förmedlar upplevelsen av tiden för vissa elever hade behövt stretchas ytterligare med återkommande tillfällen för eleverna i samma rumsliga iscensättning.
Det vore intressant att komma tillbaka till samma rum igen. Vad händer när eleverna känner helt igen rummet, vågar man ta mer initiativ då?
Betydelsen av tiden på dagen är även en fråga som kommer upp då det varit tydligt att vissa tider fungerat sämre än andra. Schemat kom ju att kompromissas lite med just för att alla klasser inom de två spårens kulle få en chans att komma. Pedagogerna reflekterar:
Att fråga varje klass vilken tid som hade varit ultimat för just den gruppen kanske kan vara något att ta med sig till processer framöver? När på dagen har stor påverkan.
Vissa tider på dagen var sämre än andra, just för att vi ville skapa möjlighet för alla.
Rummets placering i huskomplexet kräver också eftertanke.
Lokalen var ibland ett problem för vissa av mina elever, den låg för långt borta. Eleverna blev svårmotiverade att gå dit jämfört med om det varit en bekant lokal.
Samtidigt fanns det ett värde i att inte använda ett centralt placerat rum som eleverna redan hade en relation till, något som visade sig när vi byggde upp Lilla spiralen i rörelserummet i våras.
Rörelserummet var ju ett problem för det hade en annan förväntan.
Även om vi haft en intention om att alltid arrangera rummet under processens gång utifrån olika kroppar och förmågor, reflekterade en pedagog över att tillgängligheten varierat och ibland inte uppnått jämlika villkor.
Vi har en elev som sitter i rullstol. Det var lättare för de elever som inte satt i rullstol att vara delaktiga. Ibland tyger som fastnade, inte så lätt att alltid komma fram med rullstolen. De andra la sig i högar och där kunde den eleven inte riktigt vara med. Hon blev lite utanför kände jag som pedagog.
Detta är perspektiv på rumsliga förutsättningar liksom vårt ansvar i interaktionen inom dessa, som ständigt finns med oss och där vi lyckas i olika grad. Inom denna process reflekterade även vi över de dilemman som kunde uppstå specifikt när elevgruppernas sammansättning varierade enormt i fråga om fysiska förutsättningar, förmågor, olika kroppars tempi och intressen. Detta är frågor som vi uppmärksammar ytterligare när vi nu går in i produktionsprocessen för Mellan oss emellan som kommer att möta både väldigt olika elevgrupper från anpassade skolor såväl som besöksgrupper vid offentliga arrangemang där variationen kan vara än mer spretig.
I fråga om vad pedagogerna har fått med sig och hur processen även kommit att påverka undervisningen i övrigt framkommer flera intressanta reflektioner.
Vi har tagit fasta mycket på icke-vetandet i förhållningssättet. Det har vi tagit med oss i undervisningen i stunden. Ibland förstör vi så mycket när vi tror att vi vet var vi är på väg. Vi pedagoger har backat.
Det som var roligt var att se vad eleverna tilltalades av, vad de gillade att laborera med. Det är något vi kan använda i undervisningen. Nu har vi en bock i klassrummet. Det blir en spännande resa med många olika material men ändå igenkänning. Ljuset var väldigt spännande.
Några pedagoger uppmärksammar erfarenheten av att hålla lite på tystnaden för att stanna i upplevelsen med eleven. Speciellt utmanande var detta i relation till elever med synnedsättning eller blindhet.
I några klasser har pedagogerna även försökt sätta processen i ett sammanhang och valt att parallellt i undervisningen arbeta med olika sinnen som ett tema inom ett ämnesområde.
Frågeområdet om hur processen kommit att påverka undervisningen i övrigt föranleder även frågor om framtidsplaner och utvecklingsmöjligheter.
Vi har diskuterat när vi gjort nya snoozlerum. Då har vi har tänkt på er: Vilka material hade Kollaborativet tänkt på. Taxisätena med träkulor – alla älskade dem!
Pedagogerna berättar även om långtgående planer på material att börja arbeta med. En arbetsgrupp har skapats och listor på material har börjat sammanställas. Bockarna som redan har byggts används dagligen med material som byts ut.
En pedagog uttrycker att allt som står i läroplanen blev tydligt och hände i scenrummet: Respondera, initiera, imitera och interagera!
En annan pedagog reflekterar över betydelsen av det starka fokus som skapas inom rummets förutsättningar och hur denna erfarenhet skulle kunna få betydelse för undervisningens upplägg i mer aktiva och passiva intervall:
Efter upplevelsen var alla helt slut fast på ett skönt sätt. Jätteaktivt och sedan jättelugnt. Många elever har stort rörelsebehov som de fick utlopp för.
Dessa tankar krokar i skolledningens reflektioner över skolan som plats i förhållande till elever som lär sig på väldigt olika och andra sätt, bortom skolnormen.
Detta har väckt frågan om varför vår skola är så lik en vanlig skola trots att våra elever fungerar så olika. Processen gett många tankar kring hur eleverna lär sig. Ska vi ens ha klassrum? Den verbala kommunikationen och att eleven hela tiden väntar på att bli ledd av läraren. Det har varit ett väldigt uppskattat samarbete. Även förvaltningsdirektör och nämndperson blev väldigt imponerade.
En pedagog poängterar även betydelsen av vår närvaro i rummet och i processen:
Vi tar med oss mycket från processen, men ni är ju en väldigt stor del av det som processen gett. Den biten kan inte vi ge som pedagoger. Det är väldigt centralt!
Avslutningsvis går vi igenom de olika aktiviteter som kommer ur den gemensamma processen. Närmast i tid ligger den fullskaliga scenkonstupplevelsen Mellan oss mellan med premiär på Inkonst. På plast försöker vi gå igenom vilka dagar som är möjliga för skolan att komma med elevgrupper som klarar av att förflytta sig för att kunna ta del av upplevelsen på plats. Vi pratar även om hur skolan kan hjälpa oss med informationsspridning till familjerna för de offentliga tillfällena samt vilka språk som i så fall är aktuella att översätta till så att informationen kan gå fram. I nuläget är översättningar till arabiska och engelska aktuella.
En annan möjlighet för familjer att ta del är det utställningskoncept som vi har långtgående planer på att skapa med fokus just på processen och elevernas närvaro genom det dokumenterade bildmaterialet. Vår förhoppning är att denna ska kunna byggas på centralt belägen konstinstitution över flera veckor så att familjer ska kunna ha många chanser att komma och inte vara så beroende av exakta tider eller ungdomarnas dagsform. Detta möts med mycket positiv respons.
Vi passar även på att berätta om vårt nya projekt som påbörjas i april; Nära dig och Vintergatan – Delaktighet i kulturlivet där Du finns och vill vara, som kan erbjudas eleverna tillsammans med deras vuxna nära på fritiden. Projektet syftar till att öka delaktighet och synlighet i kulturlivet bland de barn och unga med funktionsnedsättningar som sällan eller aldrig närvarar vid offentliga kulturupplevelser. Inom projektet kommer vi utveckla fyra mindre format som bland annat inbegriper samskapande scenkonstupplevelser i hemmet och på korttidsboende/barnboenden. Responsen från pedagogerna är positiv och vi tolkar det även som att det kan finnas elever med familjer som skulle kunna vara intresserade av att aktivt medverka.
Fint att ni söker upp familjen så att de också får känna samhörigheten.
Vi måste hela tiden påminna oss om att eleverna och deras familjer har så mycket att lära oss, så mycket att dela med sig av.
Som en sista punkt återkommer idéer om ett fortbildningsupplägg med fokus på material, ljusteknik, ljud och rumsuppbyggnad, något som skolan tidigare efterfrågat. Vi är givetvis öppna och nyfikna på att kunna genomföra detta lite längre fram men bollen lämnar vi nu över till skolan.
Foto: Johan Danielsson