"Vi märker att vakenhetsgraden ökar. Eleverna blir pigga, glada och aktiva men jättetrötta efteråt. Jag tycker det är fantastiska upplevelser för eleverna i klassen. Kanske inte enkelt att se för andra men vi som känner eleverna väl ser detta tydligt. Små leenden. Tiden står stilla."

Taktilitetens vokabulär - vår samskapande process med eleverna på Valdemarsro anpassade gymnasieskola, har nu nått halvtid och vi möts för ett tredje reflektionssamtal med pedagogerna. Några lärare som vi träffat i rummet med eleverna men som inte tidigare haft möjlighet att vara med vid reflektionstillfällena närvarar denna gången. Därför blir det extra spännande att få ta del av deras återkoppling och tankar framåt i processen. Alla kan vi konstatera att tiden gått väldigt snabbt!

Vid mötets början har vi en del praktikaliteter på dagordningen som fortfarande behöver lösas. Det rör sig om blanketter för medgivanden för bildpublicering, liksom frågor om pedagogernas möjligheter att medverka på reflektionsmötena.

När reflektionsrundan väl kommer igång blir det tydligt att vi nu är mitt inne i processen och att allt inte längre är helt nytt, varken för eleverna, pedagogerna eller oss från gruppen.

I samtalet fokuseras inledningsvis de material som eleverna fastnat extra mycket för vid senaste tillfället liksom förhållningssätt och strategier att uppleva tillsammans med eleverna för att på olika sätt försöka ta sig in i deras olika erfarenhetsvärldar. Reflektioner som rör processens mitt och fortskridande uppmärksammar vidare frågor om hur vi kan hitta ytterligare anpassningar för de elever som vi ännu inte lyckats nå, såväl som frågor om hur vi tillsammans kan stötta eleverna i deras egna reflektioner över vad de erfar i rummet och i processen. Avslutningsvis tangeras åter de idéer som tidigare kommit upp, om hur skolan själva kan utveckla den egna skolmiljön.

En pedagog från spår 3 som är ny i detta reflektionsforum, berättar:

För mina elever är det främst ljusupplevelser och det taktila, inte lika mycket ljuden. Det är häftigt att se att det kan bli så starka upplevelser av syn och känsel. Väldigt spännande med rummet i rummet när gummibanden rörde sig i UV-ljuset - att få testa var gränserna för rummet går tillsammans!

Vi märker att vakenhetsgraden ökar. Eleverna blir pigga, glada och aktiva men jättetrötta efteråt. Jag tycker det är fantastiska upplevelser för eleverna i klassen. Vi upplever att alla tycker att det är jättehärligt. Kanske inte enkelt att se för andra men vi som känner eleverna väl ser detta tydligt. Små leenden. Tiden står stilla.

Så spännande att möta materialen med eleverna. Jag brukar försöka blunda och vara i jämnhöjd med eleven för att känna i samma. Har tänkt tanken att testa, sätta på något för ögonen och själv bli ledd. Jag känner också att man går in mer i elevens tempo. Jag saktar ner och blir mer här och nu. Rör mig sakta och kollar efter vad eleven tittar efter. Jag tror eleverna uppskattar detta.

Pedagogen ger också återkoppling kring den taktila upplevelsen vi försökt skapa förutsättningar för på golvet: Häftigt att köra med rullorna över olika material på golvet, men kan det kännas lite mer? Vi responderar att detta definitivt är något som vi kommer att uppgradera till nästa tillfälle!

Detta blir också ett tydligt exempel på betydelsen av pedagogernas återkopplingar med tolkningar och förslag på justeringar i vårt arbete att kontinuerliga försök till förändringar utifrån elevernas agerande i rummet. Vi delger våra intentioner med det senaste upplägget med materialen nät, rep och resår då vi byggde upp skeendet genom att först fokusera rörelsen av rummets utkanter. Idén till denna "runda", som förstärktes av dragljuden från materialen på golvet, hämtade vi direkt från flera av de elever i spår 4 som ofta visat ett intresse och behov att i rörelse först scanna av hela rummet eller under hela stunden i rummet uppmärksamma väggar, vertikala linjer och öppningar. Denna rumsrunda tycks även ha tillfört en dynamik till rummet i relation till de elever som sitter i rullstol, i den visuella rörelsen genom rummet såväl som i de auditiva och taktilt kinestetiska förnimmelser när rullstolen passerar över olika materialstrukturer på golvet.

Så här halvvägs in i processen har eleverna fått chansen att utforska rummet med de olika materialuppläggen vid några olika tillfällen både när vi närvarat i rummet och de "mellanveckor" när elevgrupper och pedagoger själva kunnat besöka det som vi lämnat i rummet. Så här en tid in i processen visar det sig att flertalet av eleverna är med på tåget men inte alla. Tydligt är dagsformens betydelse. Därför är det inte heller säkert att elever som en vecka verkligen har utrymme att delta, våga och samla sin uppmärksamhet i rummet, vill och kan komma tillbaka vid nästa tillfälle.

En pedagog från spår 4 berättar:

I vår grupp är det bara en elev av fem som kan vara med. Vid förra tillfället ville den eleven inte ens gå in. Denna vecka vågade eleven och fastande för repen. Det är positivt. Det är spännande att se hur det kommer bli nästa gång igen. Dagsformen är så viktig.

En annan pedagog refererar till en elev som vid tidigare tillfälle anammade rummet:

Det var synd att en elev inte kom med denna veckan. Förra gången kände hon sig så fri när hon rörde sig i rummet och borstade väggarna. Idag gick det inte för henne att komma.

Och vi behöver fortsatt arbeta på vår tydlighet, speciellt när det kommer till avslut. Det är just dessa moment som kan vara extra känsliga för några elever i spår 4.

Att avläsa och tolka eleverna är något som inte bara kan vara svårt för oss utan även en osäkerhet för några av pedagogerna, dels i de fall de ännu inte hunnit lära känna eleverna, dels beroende på att processkontexten är ny.

En av pedagogerna berättar hur hon förhåller sig till en av elevernas signaler och på olika sätt prövar sig fram i kontakten med eleven och materialen i rummet:

Denna gruppen är helt ny för mig och jag har framförallt varit med en elev som är ganska svårflörtad i detta. Det enda jag vet är att hon säger ifrån om hon inte vill, och det gjorde hon några gånger. Jag märkte att det var enklare för henne när det blev lite avstånd, då lyfte hon blicken och då funkade det bra.

Samtalet leder oss in på frågor om hur vi skulle kunna hitta individuella anpassningar som kan skapa förbättrade förutsättningar för eleverna att delta, exempelvis genom att fysiskt komma åt materielen på andra sätt.

Pedagogen fortsätter:

Vi har ju elever som vill lämna sina rullstolar och som gör det. Det vore spännande om vi kan hitta lösningar för hur de som inte brukar lämna sina rullstolar kan göra det och få ligga i materialen.

En annan pedagog fyller i: Då behöver vi lift och det medicinska som krävs med en del speciella saker. Kanske kan vi nästa vecka prova med lift?

För vår del går det ju utmärkt att grupperna tar in så mycket hjälpmedel som behövs. Om vi får veta på förhand vad som kan vara värt att pröva, kan vi även försöka tänka in specialkuddar och lift med mera i upplägget och rummets komposition, något som vi arbetat med i tidigare processer med travers för lift i taket.

En pedagog undrar om vi skulle kunna hitta ett specialupplägg för en elev som inte får lämna sin säng. Detta är givetvis något vi vill försöka!

Vidare berättar en pedagog från spår 3:

Det var kul att se hur en elev kom igång och skapade en koreografi med pedagog och scenaktör och lyckades i slutet att bli lyft. Men då skrek han nej! Vi andra fick titta på den showen. Efteråt ville eleven berätta om vad han gjort och visade med kroppen.

Vi instämmer alla i ett intresse och nyfikenhet för hur eleverna reflekterar över sina upplevelser liksom frågor om hur vi på olika sätt kan söka vägar att stötta eleverna i deras bearbetning av upplevelserna. Hur kan vi skapa bästa förutsättningar för detta? Hur fungerar återbesöket i rummet de veckor vi inte där? För vissa grupper verkar detta vara givande. Ibland verkar det dock svårt att få ihop med andra aktiviteter som planerats sedan lång tid tillbaka. En pedagog kommer med idén om att skapa en bildvägg på allmän plats i skolan med fotografier från elevernas möten med rummet. För detta delar vi givetvis gärna med oss av de fotografier vi har, så snart alla medgivanden har kommit in. Det framkommer även att pedagogerna tidigare läsår ibland skickat med filmat material hem till vårdnadshavare i skolarbetet i syfte att skapa förutsättningar för att tillsammans kunna reflektera över vad som händer i skolan. Detta är dock inte lika vanligt längre, beroende av varierande faktorer, bl.a. har arbetssättet tangerat frågor om integritet och GDPR för de elever som nu är över 18 år. En annan möjlighet är att låna material från oss som en slags överbryggning. Några pedagoger gör redan detta i viss utsträckning. När det kommer till vägar att skapa förutsättningar för att stötta elevernas olika reflektionsprocesser blir det uppenbart att det även i detta sammanhang är betydelsefullt med en bred palett av möjligheter, då eleverna förmågor, sätt att fungera och intressen är så olika.

Avslutningsvis återvänder vi till frågor om rummets aktörskap i helhetsupplevelsen liksom frågan om hur skolan själva kan utveckla sin miljö mot bakgrund av processen och elevernas responser.

Jag uppskattar att det är så snyggt. Till denna målgrupp blir det annars ofta plastiga leksaker. Jag tycker om att det går ton i ton med mera. Jag kan också bara njuta av rummet!

Eleverna är såklart i fokus men det är ju trots allt ett möte mellan oss, eleverna och er pedagoger, så all energi betyder ju något för helhetskänslan.

En pedagog från spår 4 återkopplar till skolans miljö: De mest lika vi har här hos oss är sinnesrum men de är dessvärre passiva rum och inte aktiva. Ett annat dilemma som en pedagog tar upp är att dessa platser ofta blir ganska statiska eftersom rummen också behöver underhållas av personalen.

I dialogen med pedagogerna återkommer vi till idén om att skapa ett mer interaktivt sinnesrum mot bakgrund av processen och elevernas intressen och responser. Vi återknyter till betydelsen av öppna material som inte har en given funktion liksom material som kan ge taktila, visuella och auditiva förnimmelser. Som de flesta även lägger märke till har ljuset har enorm betydelse. Ibland kan det krävas lite för en väldigt stor skillnad. Avgörande är ju även de vuxnas närvaro tillsammans med eleverna liksom en nyfikenhet på materialens möjligheter i det gemensamma utforskandet.

En fortbildningsdag för pedagogerna har tidigare varit på bordet och kanske borde vi tillsammans gå vidare med den idén? Detta för att tillsammans i lugn och ro kunna fördjupa sig i vissa material liksom gemensamt pröva olika förhållningssätt, strategier och positionstaganden för att om möjligt närma sig olika förutsättningar för sinnliga perceptioner. Ett sätt kan här vara att pröva med ögonbindel, som en av pedagogerna tidigare föreslog. Fokus för en sådan dag skulle vidare kunna vara hur en mer konkret kan gå tillväga för att komponera och färdigställa ett rum som kan bjuda in till sinnlig stimulans och lugn såväl som till aktivitet.

Mötet avslutas. En av pedagogerna följer oss genom skolbyggnaden för att visa oss klassrummet för hennes grupp. Detta för att vi ska kunna komma vidare i planeringen för det anpassade upplägg som vi nu vill skapa för den elev som inte får lämna sin säng. Tillsammans med pedagogen som känner eleven och har erfarenhet av vad hen tidigare gett uttryck för att tycka om, spånar vi kring vilka material och sinnesförnimmelser som skulle kunna passa just denna elev.

Ta del av våra möten med eleverna i inlägget #3 Nät, rep, ringar, resår HÄR!