top of page

Inlägg

#3 VALDEMARSRO - NÄT,REP,RINGAR,RESÅR

Vandring runt. Långsamt eftertänksamt, koncentrerat. Snabbt, rörligt, lustfyllt. Fram och tillbaka runt, runt. Eller tålmodigt ta sig fram längs ljuspunkterna.


Nätet av rep, hål och öppningar. Var är du? Här, nej här, här igen. Närhet på avstånd med mellanrum.


Boing boing. Resår på flera håll. Vill aldrig sluta. Ringarna en annan väg. Vill aldrig sluta.


Ligga, vila, skrapa, stryka, klappa. Små viskande ord.


(Lisbeths anteckningar)

Vi träffar eleverna på Valdemarsro för ett tredje upplägg. Materialen som vi valt för detta tillfälle fokuseras kring nät, rep, ringar och resår. Tillsammans med tidigare prövade runda former skapas materialvariationer med de olika linjestrukturerna. Minnesrester från det tidigare tillfället på temat borstar finns kvar i rummet, bl.a. i form av ljusborsten. Vad vi framförallt vill pröva för detta upplägget är genomgripande fokus- och rörelseförändringar i rummet under stundens gång. En slags anstiftan till dynamisk/dramaturgisk kurva inom den tid vi träffar varje grupp.

Vid ingången finns bitar av nät och flytobjekt tillhands för att kunna erbjudas de elever som behöver en stund att landa i hallen.


Väl genom draperiet mellan hallen och rummet försöker vi fokusera ytterkanterna. Väggarna står upplysta med punktbelysning från golvet. I cirkelrörelse runt rummet försöker vi få med oss eleverna och deras vuxna. Rummets rymd försöker vi accentuera genom att dra bilsätena av träkulor eller en borstlampa mot golvets yttre bana. Fläckar av wellpapp och andra material finns utplacerade för att skapa en variation av dragljud mot golvet.

I mitten av rummet reser sig de två bockarna insvepta i ett stort halvtrasparent tyg som skiftar i grått, guld och aprikos. Även om inget ljus riktas mot denna tältformation drar den ändå till sig viss uppmärksamhet bara genom att vara där med sin volym.


Med rörelsen runt om i rummet försöker vi i nästa skede rikta uppmärksamheten in mot rummets mitt. Ljuset förändras och vi drar bort tyget i en öppning mot tältrummet. På en av sidorna har vi hängt ringar, ihopfästa i varandra med en tanke om att en liten rörelse ska kunna ge ett stort utslag. Grova rep finns fästa mellan träbenen. På golvet ligger den nya nättamarinden. Ett stort objekt att sitta eller ligga på eller vila sig mot. Nättamarinden har ett hölje att svart nätresår och är fylld med fullt synliga pilatesbollar, rep och kulnätsmaterial.

Vid den andra kortsidan finns breda band av resår uppspända, likt en böjlig vägg, som lyses upp i en blandning av varmt ljus och UV-ljus. Flytobjekt hänger på smala resårband och är möjliga att flytta sidledes. Klickande ljud uppstår då de slår i varandra. I ena hörnet finns en hängande tamarindkorv tillverkad av hårda bollar som hållas samman av ett nättyg.


Mitt emot öppningen, längs ena långsidans golv ligger en madrass av skummaterial som formar sig efter kroppen. Det dubbelsidiga nätet är lagt över madrassen men kan även förflyttas eller hängas upp i en av bockarna.


Senare i skeendet, en stund innan avslut har vi en överenskommen möjlighet att rikta fokus från rummets mitt tillbaka ut mot en av väggarna, för ett spel med skuggor.


Vår intention med detta upplägg är att undersöka hur vi kan ta utgångspunkt i den rörelse som många elever, speciellt från spår 4, gett uttryck för när de kommit in i rummet. Ett behov och ett intresse att scanna av rummets ytterkanter, att skapa sig en överblick, att förstå rummets volym, linjer, glipor och öppningar. Vad händer om vi följer detta initiativ som vår utgångspunkt i uppbyggnaden av rummet? Kan vi därigenom skapa en större tydlighet i det gemensamma skeendet? En dymamik och riktning från periferi till mitt, från macro till micro? Kan detta mer styrda förlopp där olika delar av rummet fokuseras inom ett skeende av rumsliga förändringar bidra till en större trygghet i rummet? Och vilket lugn kan denna interna överenskommelse etablera mellan oss inhabitants? En mild dramaturgi att luta oss mot när vi inte vet vart vi är på väg?


Till rummets komposition med materialen nät, rep, ringar och resår har vi anammat ett annat förhållningssätt, mot bakgrund av det tidigare upplägget med borstarna. I jämförelse med de senare, med vilka vi upplevde en begränsning i just de fabrikstillverkade objekten definerade som borstar. Istället för en tydlig funktion, design för handen, förväntan av kontroll i rörelsen, söker vi i näten och resåren andra möjligheter. Här vill vi underöska de egenskaper som dessa material har att med en liten rörelse få en stor påverkan i rummet genom att kroka i, råka komma åt, luta sig mot, vila i. Orsak och verkan inom en form eller rörelse som saknar kategorier om rätt och fel.

När vi väl möter eleverna är det påtagligt att de nu har en förväntan inför stunden i rummet. Elever som är gående i rummet hänger gärna på vår initiala runda längs med rummets ytterkanter. Även de elever som blir rullade eller rullar själva tycks skärpa uppmärksamheten och vakenheten av rundrörelsen. Några elever tar flera varv och tar även initiativ till att själva dra bilsäteskulnäten över golvet, innan vi riktar oss in mot rummets mitt och avtäcker tyget runt bockarna.

Några elever från spår 3 som tidigare varit mer försiktiga, tar vid detta tillfälle större plats både med sina kroppar, röster och känslor. De skrattar mycket, vågar mer och tycks mer vakna än då vi träffat dem tidigare. Påtagligt är även att pedagogerna backar och lämnar plats.

En elev ligger på madrassen och nätet och förstärker själv rörelseimpulserna från oss samtidigt som vi försöker fånga och följa elevens rörelser i nätets rörelse. Det dubbla nätet fungerar tillsammans med det varma ljusskenet för att skapa ett skuggspel. En slags beröring med nätets skugga. Eller en grovmaskig yta att försvinna i för att sedan komma tillbaka, inom en enkel tittut-dramaturgi.


En elev som har lite svårt att hitta något, finner till slut lite vila i en bortsficklampa. Hen målar det halvtrasparenta aprikosfärgade tyget som tidigare täckt in de två bockarna. Det formerar sig på golvet i en hög och kan sträckas ut på ljuset.

Eleven placerar mig på madrassen och lägger nätet över mitt ansikte. Sen drar eleven handen över nätet och mitt ansikte så att jag blundar. Hen lägger sig med huvudet halvt mot min kropp som för att initiera en vila. En annan elev hänger på. Lägger sig också ner på madrassen. Våra huvuden ligger riktade mot varandra. För en liten stund formar vi en vilande skulptur .

(Ellens anteckningar)

Flötena som fästs på ringarna och som kan föras i sidled fram och tillbaka med ett klockade ljud då de möts, tycks absorbera en av eleverna som främst orienterar sig auditivt, under nästan hela stunden hen är inne. En liten rörelse som får stor effekt.


På liknande sätt fungerar den uppspända resåren, vilken fångar flera elevers uppmärksamhet med sin visuella och taktila effekt i mötet med kroppens rörelse. De breda banden vibrerar i UV-ljuset och framstår samtidigt som ett töjbart rum, en yta som kommer tillbaka i ett utforskande av rummets elasticitet.

Under onsdagens drop-in-pass med eleverna från spår 4 upplever vi en tydlig progression i fråga om trygghet och att våga ta plats. Eleverna stannar så pass lång tid att drop-in-passen flyter in i varandra och vi har inte möjlighet att sätta upp tyget runt bockarna inom den planerade tiden emellan. Det gör givetvis ingenting. Ljud och rytmer framträder i elevernas möten med materialen. En av eleverna upptäcker att flytbojen, som delvis är fylld med vatten, kan bli till en fantastisk trumma. Skeendet utvecklas till en konsert i rummet och de behövliga avståndet mellan oss gör att rummet expanderar.


Fortfarande är det dock flera elever från spår 4 som vi ännu inte träffat då det hitintills utgjort alltför stora utmaningar att förflytta sig eller ge sig in i något okänt.

Under torsdagen med spår 3 uppstår även koreografiska experiment mellan tre av oss kroppar i rummet. En elev är under flera minuter strängt fokuserad på att koreografera en från oss i gruppen och en av pedagogerna. Det blir till dans som resten av gruppen med stor spänning följer. Eleven instruerar oss att som final bli lyft långt upp över golvet.


Vår avslutande signal med ljudet från tjongen har nu börjat bli alltmer ägt av eleverna. De vill gärna själva pröva att ljuda på metallskålen. För en elev blir detta stundens höjdpunkt med ett extremt samlat fokus för att greppa pinnen och styra händerna för att få ljud i skålen.

Efter denna vecka reflekterar vi över hur vi ska gå vidare till kommande tillfälle. Vi önskar behålla konceptet innanför-utanför samtidigt som vi vill skapa förutsättningar för att kunna engagera hela kroppen i rörelse. Kanske i ett sökande efter inpackningar som kan veckla ut sig? Vi reflekterar över betydelsen av de olika materialens dynamik, betydelsen av möjligheter till såväl aktivitet och vila. Vi önskar även utveckla ljusets möjligheter att förstärka det yttre rummet, liksom arbeta med taket som yta.


Ta del av pedagogernas reflektioner från detta tillfälle HÄR!


Foto: Herman Müntzing, Astrid Hemer Nordenhake


Comments


bottom of page