Stunder där tiden tycks stå stilla. En påtagligt kännbar koncentration. Eleven tar in. Vi försöker ta in och tolka det eleven utsänder, var och en och tillsammans, för att sömlöst gå vidare eller välja att bli kvar i stundens stillhet. 

Den här veckan är det många vuxna i rummet. Vi från den ordinarie gruppen är Lisbeth, Meike, Ellen samt Johan som dokumenterar i foto och film. Från Kollaborativet är även Chiara närvarande denna vecka på skolan, på besök från Italien. Hon är textilkonstnär och kostymör och ska successivt integreras i processen för att kunna skapa olika objekt som i slutet av utvecklingsprojektet ska finnas med i den palett av objekt och material som vi kan erbjuda och välja mellan inom detta framväxande format. Tidigare har vi endast haft digitala möten med henne men nu är hon med på plats. Dessutom är Helena Dahlberg, forskare från Göteborgs universitet med i rummet för att observera våra möten med eleverna och hur vi arbetar. Just denna vecka kommer hon hålla i reflektionsmötet med lärare och assistenter utifrån de frågor som hon har. Hennes forskningsprocess kommer därutöver innehålla intervjuer med några lärare och assistenter samt intervjuer med oss från Kollaborativet. 

På skolan har projektet väckt intresse och i rummet finns förutom Erika, klassens ansvariga speciallärare och elevernas medföljande elevassistenter vid upplevelsen, även musiklärare, skolans nya bibliotekarie samt elevassistenter som är med av nyfikenhet när de inte ansvarar för specifik elev. 

Vi försöker höra oss för hur pedagogerna tror att eleverna upplever så många kroppar i rummet. Men de tror inte att eleverna egentligen är berörda av det. I vilket fall inte när de mer observerande personerna befinner sig på lite avstånd i rummet. Närheten till det som händer i relation till intryck och uttryck är framförallt den avgörande faktorn för elevernas uppmärksamhet.  

Initialt försöker vi hitta bra placeringar för alla i rummet. Var kan eleven med tillhörande elevassistent bäst befinna sig? Var kan övriga som observerar på bästa sätt kan ta del med lite avstånd? Hur kan kamera ställas upp utan att detta blir störande eller att vi riskerar skymma bilden i för stor utsträckning när vi rör oss runt och nära eleven? Det är en hel del att tänka på när rummet ska organiseras. Veckans första dag är det dessutom strålande solsken ute och den mörkläggning som fungerade utmärkt vid tidigare tillfälle visar sig otillräcklig, något som blir tydligt när vi arbetar med ljusförändringar och kontraster i ett av förloppen. 

Andra veckan vi möter eleverna har vi fortsatt två olika upplägg. Ett som fokuserar på ljuset och ett annat som riktas mot olika auditiva uttryck. Taktilitet och rörelse försöker vi på olika sätt integrera i båda förloppen. Dessutom har vi några moment där vi försöker fokusera på doftintryck. Men uppläggen har vidareutvecklats sedan förra veckan. Vissa moment har vi kvar för att skapa igenkänning såväl som för att förlänga, fördjupa eller på annat sätt vidareutveckla det vi prövade sist, medan andra material har bytts ut. Dessa val har fattats antingen utifrån erfarenheten av att något fungerar väl och att vi känner att vi fått den kunskap som vi önskat, eller att vi valt bort moment som vi inte ser potential i att utveckla vidare. Förloppen får helst inte bli för långa med allt för många olika moment av varierande material samtidigt som vi givetvis vill pröva så mycket som möjligt under den stund vi har med varje elev. Vår intention är att varje förlopp ska upplevas som en liten helhet där de olika momenten avlöser varandra utifrån sin egen logik. Vissa nya moment har vi specifikt lagt till utifrån intressen vi fått till oss att eleverna är särskilt intresserade av. Knäckebrödsknaprande är ett sådant. Den idén till material hade vi nog inte själva kunnat fantisera oss fram till. 

Med veckans ljusförlopp möter vi tre av eleverna som specifikt intresserar sig för ljus och färger genom visuella uttryck. Två av eleverna har vi träffat tidigare medan en elev är en helt ny bekantskap för oss. Detta är alltid extra stort! 

Eleven rullas in och vi visar assistenten den tänkta placeringen i rummet. Inledningen har vi behållit sedan tidigare med kalimbaspel från olika håll som närmar sig eleven. Med eleven som vi möter för första gången är det tydligt att situationen är ny. Inledningsvis tittar hen intensivt frågande på sin elevassistent: Vad ska hända? Hen tittar på ljuset, tittar upp i taket på ljusskiftningarna, följer med blicken.

Ljusbollen har vi behållit från förra veckan. Denna gång försöker vi vara tydligare med placeringen för att träffa varje elevs synfält. En elev är väldigt trött och i relation till den eleven blir denna strävan extra tydligt. Öppnar eleven ögonen en liten grand vill vi vara där med ljusförnimmelserna i dennes synfält. Ljusbollen berör vi för att förstärka det visuella intrycket auditivt. De elever som inte själva kan röra händerna prövar vi att beröra med en liten borste vi har med oss för att söka en koppling mellan de olika intrycken. Responsen är inte helt tydlig. En av eleverna berör själv bollen med hjälp av sin assistents hand. Hen har mer rörlighet i en av fingrarna och utvecklas en antydan till rytm mot ljusmaterialet.

Vi har preparerat en slags skärm av en ställning för att hänga kläder som vi klätt med prassligt silkespapper i oregelbundna bitar. Detta är en konstruktion som pedagogerna själva använder i klassrummet för eleverna när de vilar i sina sängar men då uppställd över sängen så att olika objekt kan hängas över sängen anpassade till elevens position i sängen. Skärmkonstruktionen ställer vi varsamt fram en bit in i förloppet, försöker hitta rätt närhet till elevens perception. Någon gång förflyttar vi ställningen, någon gång får eleven rullas fram lite närmre. Frågan om hur vi ska hitta bästa förutsättningar finns där ständigt närvarande. 

Ett ljusspel utspelar framför eleven. Ljusbollens fiberoptik sken avlöses av en rymdlampa med starka kontraster i färgerna. Stundtals försöker vi förstärka uppmärksamheten till skärmens ljusförändringar genom att stryka mot det prassliga silkespappret. Mellan oss försöker vi kommunicera lampans sken då vi alla inte kan se elevens ansikte bakom skärmen. En elev följer tydligt skenets och färgernas rörelse över skärmen.

Parasollet med metalliskt prasselmaterial avlöser skärmen med rymdlampan. Det är samma parasoll som tidigare vecka men nu introducerar vi parasollet från andra hållet, bakifrån istället. Glimret tillsammans med de gröna laserstrålarna skapar ett litet rum runt eleven. I samma metalliska material introducerar vi efter en stund en en bit prassel med blommig te doft. Momentet med parasollet är det som flera elevassistenter spontant lyfter fram i efterhand, där några av elevernas uppmärksamhet tydligt skärptes.

Varmvattenpåsen kommer fram med ficklampa och kluckande ljud. Vi försöker placera i elevens knä, alternativt bord för de elever som har det framför sig i rullstolen.

Som kontrast till värmen från det rörliga vattnet försöker vi introducera metallrörets kyla och fasthet mot elevens hand genom att varsamt rulla det mot huden. Därefter placeras det bakom skärmen där en av oss långsamt rör en läs/stickningslampa i och runt rörets håligheter medan ljusformationer i varmt och kallt ljus rör sig över silkespappret tack vare lampas två olika ljusdioder. Ljuset koncentreras genom en lins som en av oss håller upp bakom skärmen omgiven av handens skugga. Sedan får ljuset tuna ut och vi går över det avslutningen av förloppet genom att återvända till kalimborna. Efter varje förlopp samlas vi runt eleven och dennes elevassistent för att försiktigt försöka begripliggöra vår närvaro och vilka vi är.

Eleven som orienterar sig auditivt, med extrem känslighet för alla små nyanser i det omgivande ljudlandskapet, kommer denna vecka in i ståstol. Inledningsvis är ögonlocken tunga och eleven gäspar stort. Vi påbörjar sinnesresan med kalimborna som eleven känner sedan tidigare. Efter det följer den tunga påsen med makadam. Då vi träffat eleven flera gånger har vi en större medvetenhet kring den försiktighet vi behöver för att introducera nya ljud och material. Ljuden behöver komma långt bortifrån, aldrig för snabbt inpå. Så även med påsen som vi lägger på elevens bord. Elevassistenten lägger elevens händer på påsen. Vi forsätter trycka på materialet för att förstärka de taktila såväl som auditiva förnimmelserna. Därefter introducerar vi träkulorna i resår. Först med fokus på ljudet och själva kulorna mot elevens händer. Därefter med fokus på vibrationerna från resårtrådarna. Dessa går över i äggkopparna i trä som vi byggt om till ett slags vibrationsinstrument med svagt brummande surr. Koppen kan även läggas mot handen och varieras en bit från örat. Vi samarbetar med elevassistenten för att hitta smidiga övergångar.

Metallprasslande följer och trots att vi försöker vara försiktiga blir det först en häftig reaktion från eleven vilket visar att vi var för snabba och/eller att ljudet varit för vasst. Men elevassistenten lugnar och vi är åter tillsammans i den gemensamma bubbla av uttryck, intryck, sinnesperception och kommunikation. Doft är en del av detta moment för att därefter följas av luftförnimmelser och prassel från olika håll runt eleven, på distans och nära för att expandera rummet omkring i variation med att förtäta. I detta moment uppstår ett slags rytmskapande som eleven tydligt reagerar positivt på något som gör att vi blir en stund i plasslandets böljande luftvågor.

Kex och knäckebrödsknaprande följer, ett ljud som elevassistenen tidigare tipsat om. Ljudens knäckerytmik kombineras med smulande och smulor som får segla ner på elevens hand och på bordet. Detta blir ett förlopp som leder till tydliga glädjeutrop från eleven för att nå ett slags klimax. När kanelchimsen därefter introduceras är det svårt att toppa. Kanelchimsen ger ifrån sig klonkande när vi rör de olika bitarna mot varandra framför eleven. Vi sandpapprar kanelbarken för att doftförnimmelsen tydligt ska komma fram. Men jämfört med knäckebrödet har kanelen inte samma inverkan. 

En favorit som från tidigare vecka är fransar i kombinationen med ljudet från pingisbollar. En försiktig start för att etablera kontakt och ett tydligt samarbete mellan oss och elevassistensen. Tillsammans kommer vi in i en rytm i rörelsen med fransarnas rörelse mellan hand och arm med komp från pingisbollarna. Eleven uttrycker skratt och njutning av den senoriska upplevelsen. 

Pingisbollarna får avslutnignsvis komma upp på bordet och beröra elevens hand. Ljudet blir mindre. Vi avslutar med kalimborna. Ett lugn inträder. Elevassistenten viskar något till eleven som ler stort. Smulor ligger kvar på bordet framför eleven. Vi försöker bortsa bort men inser att elevassistenten får ta hand om det sen. 

För varje förlopp förbereder vi ett slags manus eller turordning för de olika materialen och momenten samt överenskommelser för hur något ska introduceras. Vad som sen händer i stunden och hur varje moment utvecklas beror väldigt mycket på hur vi uppfattar att eleven responderar. Varje förlopp kan därför blir väldigt olika för olika elever. Att något tydligt uppskattas vid ett tillfälle är heller ingen garanti för att det kommer att upplevas spännande, intressant eller positivt vid nästa tillfälle en annan dag. För oss blir samarbetet och denna rörliga och ibland röriga kommunikationen även ett intrikat samarbete mellan oss i gruppen och elevassistenten. Om detta kommunicerar vi vidare med elevens vuxna. Både spontant efter varje tillfälle men även vid varje veckas gemensamma reflektionsmöte. Och ofta har elevernas pedagoger mycket att delge som går oss förbi. Pedagogernas reflektioner finns att ta del av i ett eget inlägg.

Foto: Johan Danielsson

Text: Ellen Spens