"Att få en uppgift, eller bli meddragen i en handling, kan ibland vara lättare för de elever som inte direkt skapar mening genom den sinnliga upplevelsen."
Reflektionerna med pedagogerna pågår även i personalrummen vid kaffeautomaterna, mikrovågsugnarna och diskmaskinerna. Ibland dröjer sig någon pedagog kvar hos oss när en elevgrupp är på väg ut ur vårt rum eller kikar förbi mellan elevgrupperna, för en spontan återkoppling. Eller, viskar en blixtrespons till någon av oss i rummet som ger ett ytterligare djup eller förståelse för det som sker. Dessa korta samtal blir extra betydelsefulla, speciellt då flera pedagoger har svårt att komma till den schemalagda tiden för reflektionsmötena.
Vi samtalar med en av pedagogerna i spår 4 efter att några av hennes elever varit inne i rummet. Hon delger sina tankar om flera av hennes elever med autism, efter det skeende som uppstod: Att få en uppgift, eller bli meddragen i en handling, kan ibland vara lättare för de elever som inte direkt skapar mening genom den sinnliga upplevelsen. Att bli en del av en händelse genom att få en funktion. Så kan det vara för ett ganska stort antal elever. Så om en kan utveckla detta, då kan en nå många.
Vid just denna händelse som refereras till uppstod en situation där långa längder av gasvävstyg matates fram och tillbaka genom en ring som hängde i resår från taket. Denna gemensamma rörelse förstärktes auditivt ut i rummet genom kontaktmikrofon som satt monterad på ringen och kunde ta upp ljudet. Rörelsen förstärktes även visuellt genom de ytor som tygerna tog i anspråk och gav riktningar till ut i rummet tillsammans med ljussättningen som följsamt reglerades mot tyget och kropparna. Att just blir en del av denna rörelse, att mata tyget, men även vara med och styra hur detta skulle ske, ge riktningar och tempi och instruktioner genom blickar och pekningar vad vi andra skulle göra, syntes blivit meningsfullt och begripligt för eleven. För en annan elev, som hellre ville titta på med lite avstånd verkade skeendet bli en extra njutbar stund - kanske i tryggheten att inte själv behöva göra, men ändå aktivt kunna följa i händelsens utkant sittande på en madrass med samma tyg omkring sig.
Vid ett annat tillfälle får vi en viskning från en pedagog som kommit med en annan elev från spår 4. Denna elev vill för första gången stanna en lång stund i rummet. Det blir en kedja av interaktioner mellan oss, eleven, våra kroppar, ljudande röster och rummets olika materialiteter i ljusets förändringar och fläktens luftströmmar. Från pedagogen får vi sedan veta att eleven varit mycket stressad och orolig innan och att stunden i rummet just därför blev en andhämtning.
Vid veckans schemalagda reflektionsmöte är det flera andra pedagoger från spår 4 som närvarar. Även en pedagog som framför allt jobbar i den klass som ännu aldrig kommit till rummet under höstens process. Samtalet kommer därför bland annat att kretsa kring idéer om ett upplägg som skulle kunna passa dem, där vi besöker den gruppen elever i deras klassrum. Ett annat tema som berörs utifrån de grupper som varit i rummet under veckan, är vad som händer innan stunden i rummet och hur det påverkar, då det givetvis inte bara är elevernas individuella dagsformer som har betydelse. Ett ytterligare tema för samtalet blir skolans interna utvecklingsarbete och hur denna process fortskridit sedan sist. Då en av rektorerna närvarar vid detta möte berörs även betydelsen av förankringen i ledningsgruppen och att de också tar sig tid att ta del av vad som händer i rummet. Nästa tillfälle är sista chansen!
Vi konstaterar vid mötets början att det varit flera fina stunder med elever i spår 4. En pedagog som visserligen inte varit med just denna vecka refererar till några av de material vi behållit i rummet: Sist var de alla vita tygerna, det älskade jag och våra elever. Det var frid. En annan känsla än tidigare. Att leka med, känna i ansiktet. Det var häftigt.
Även om denna vecka innehöll stunder där flera elever från spår 4 verkligen hittade något, fokuserar vi på hur vi skulle kunna gå tillväga för att skapa intresse bland de elever som är skeptiska och inte velat komma.
En pedagog berättar att det finns mycket motstånd och att flera elever tycker att det verkar tramsigt, inget som en vill identifiera sig med.
Pedagogerna refererar även till andra tillfällen då vi mött elever från skolan, dels på Konsthallen i Spiralens mitt, dels då vi kommit på skolan med Lilla Spiralen.
Jag var med delar av den målgruppen på Konsthallen på Spiralens mitt och de var mycket svårflörtade. Vissa älskade det.
Att det kan ta tid att få med sig eleverna är något vi känner igen sedan tidigare möten med anpassad skola med elever i de högre åldrarna; högstadiet och gymnasiet.
Pedagogen från den klassen som inte kommit till höstens process, minns elevernas möten med oss från i våras där wellpapp blev ett betydelsefullt material att gå loss på:
Det var så fint förra året med Lilla spiralen när en elev rev hela stället och Kollaborativet bara följde efter och allt funkade så bra. Alla var så nöjda!
Tillsammans försöker vi bena ut vilka strategier vi skulle kunna använda för att få med oss just dessa elever som uttrycker motstånd. Att ”råka” gå förbi rummet och kika in, eller ”råka” ha bloggen uppe med bilder från rummet kan vara sätt värda att pröva för att skapa nyfikenhet. Att vi kommer till elevernas klassrum med ett iscensatt skeende som eleverna kan ta del av om de vill men inte måste, blir en annan idé som vi börjar spinna på tillsammans. Kanske kan vi då jobba med viss teknik som kan appellera till elevernas intressen, såsom kontaktmikrofoner eller webbkamera med projektor? Att se sig själva på film kan vara något som pedagogen som jobbar just i den klassen vi har i åtanke, kan tänka sig att eleverna skulle älska. Vi kommer överens om att ta dessa idéer vidare och att pedagogen ska kolla vidare med mentorn.
När vi fortsätter rundan i samtalet kommer vi till den pedagog som precis varit i rummet med en grupp. Gången innan blev det ett enormt gensvar både från elever och pedagoger. Denna vecka blev upplevelsen en annan:
Det var lite konstigt gång den här gången. Jag känner ju inte denna grupp så väl då jag endast träffar dem denna tiden i veckan. Vi hade en elev i klassen som blev sjuk innan och behövde åka hem, vilket nog gjorde att alla var skärrade. Vi hann inte med någon överlämning.
I rummet var det en elev som var i lite obalans. En annan elev var först jätteintresserad och fokuserad. Sedan blev det för mycket. Det blev också svårt med överblicken när rummet var så uppdelat. Det skapade också lite stress.
Denna reflektion kring rummets uppdelning känns igen hos oss. Samtidigt visades sig det vara en fördel för någon elev att kunna vara själv med pedagog och en från oss i det mörka rummet, för att undvika att påverkas av andra.
Samtalet glider sedan över i uppdateringar kring skolans eget utvecklingsarbetet. Närvarande rektor från spår 3 berättar:
Spår 3 har börjat göra egna stationer. Andra onsdagen i rad har 4 av klasserna gått runt till varandra. Med små medel men med inspiration av Kollaborativet. Det finns även tankar på en större installation framöver.
Den pedagog som tagit sig an att skapa en fotovägg på skolan berättar vidare att hon nu skrivit ut och satt upp foton på två platser i skolan. Fler bilder finns även att ta del av för spår 4, något som de andra pedagogerna från det spåret gärna tar emot.
Avslutningsvis pratar vi om att inte bara rektorerna, utan alla i skolledningsposition, borde komma till rummet och ta del av processen när eleverna är där. En pedagog poängterar betydelsen av att uppleva: Det är ju så svårt att förklara i ord om en inte är med!
Senare, några dagar efter mötet, får vi tillsänt foton på de bockar som elever på programmet fastighet, anläggning och byggnation, skapat till pedagoger och elever i spår 3, som en del i utvecklingen av skolans egna rum och som hämtar inspiration från processen!
Foto: Johan Danielsson / Valdemarsro gymnasium