Barfota vid fläkten

tygerna fladdrar, fläktar

ljuset följer

det gungar ger rytm

Är inte ensam

lyfter tyger

ut från fläkten en bit bort

men vill inte gå

rytmen gungar

(Lisbeths dagboksanteckningar)

Kontraster har vi vid detta tillfälle intentionen att undersöka tillsammans med eleverna. Hur kan kontraster förstärka den taktilt rumsliga upplevelsen? Förnimmelser av kallt och varmt som ytor att beröra eller beröras av och som skiftningar i luftrummet? Växlingar mellan ljus och mörker, tungt och lätt? Detta blir oundvikliga komponenter att laborera med när vi söker efter ledtrådar till sinnesperceptiva intressen bland eleverna.

För upplägget har vi delat upp rummet i två, med påtagliga kontraster mellan ljus och mörker. En ljus tunnel leder direkt in i rummet från hallen. Bockarna har vi vid detta tillfälle placerat så att gången skapas mellan bockbenen. På ena sidan hänger tät filmduk i vitt. Den andra sidan är täckt med den halvt genomsiktiga gasväven. Tunneln formar en böjd kurva för att det inte ska vara möjligt att direkt se slutet från entrén. 

Gruppens ljussättare Meike Deppert har placerat sig precis till vänster om entrén i ett hörn för att om möjligt kunna få en överblick av vad som händer i de båda delarna av rummet och styra reglagen manuellt på ljusbordet. Ljusförändringar som följer rummets skeenden, materialen och kropparnas placeringar, är något som gäller för hela processens rumsliga upplägg. Att kunna förstärka rummets omfamnande taktilitet visuellt genom ljusets skiftningar liksom möjligheter till tydliga fokusförflyttningar med ljusets styrning, är något som visat sig mycket lyckosamt för att uppmärksamma de rörelser och interaktioner som uppstår i stunden.

Den tunnel som delar rummet i två, leder fram till en öppning med en spegelrundning på golvet och upp mot väggen. Ett diagonalt hängande tyg är satt i rörelse av en fläkt. Tygets rörelse förstärks av en scenlampa och påverkar ljusväxlingar med skuggformationer och reflektioner mot den filmdukstäckta väggen. Fläktens motor ger ifrån sig en ton när den är igång och lämnar efter sig en påtaglig tystnad då den stängs av. 

Vi har behållit vissa material från tidigare tillfällen som vi upplevt fungerat bra för att skapa förutsättningar för rörlighet och interaktion. De välkända materialen har vi arrangerat på lite nya sätt och i kombination med element som kan ge förnimmelser av kallt, varmt, tyngd och lätthet.

De ljusa gasvävstygerna kan dras och fläktas genom rummet. Filmduksmaterialet bebor påtagliga kvaliteter att reflektera färg och inte släppa igenom ljus. På vissa ställen i tunneln har vi klippt hål i duken för släppa in det intilliggande rummets ljus. Den mörka nättamarinden med innehållet av pilatesbollar, grova nät, träkulssitsar och hårda platsbollar är på plats men har kompletterats med en värmefilt i sin fyllning. Bitar av kablar och vajrar finns åter fasttejpade på några öppna delar av golvet, för att skapa förnimmelser mot fötter eller rörelse genom rullstolen.

I rummet finns även mindre objekt som vi preparerat för att uppmärksamma sinnesförnimmelser av varmt och kallt. Klumpar av bivax, stora som potatisar, har vi värmt för att det ska vara formbara i handen. Små påsar med ris har lämnats i skolans microvågsugnar i några minuter respektive kylts ner i vår mini-frys från en tidigare scenproduktion, som vi tagit med oss till skolan. Där har vi även lämnat fuktiga bitar av gasvävstyg, som vi sedan tagit fram i omgångar för att tina tillsammans med de olika grupperna.

Flera av de mindre objekt vi tidigare presenterat återfinns nu i det mörka rummet. I några av dessa har Chiara Pellizzer, gruppens textil- och kostymkonstnär, sytt in trådar som reagerar på UV-ljus. Lösa garnbitar ligger spridda över en yta i rummet på svart nålfilsmatta. Borstficklamporna som kan dras mot den svarta filmduken eller andra material finns åter tillgängliga. Ett prassligt objekt skapat av foliematerial från en räddningsfilt finns tillgängligt för handen. Större bitar ligger på golvet och resonerar mot kontakt och rörelse.

Bivaxet återfinns även på de täckta ringar med olika detaljer av snören och nätstrukturer, vilka vi hängt upp, både i den ljusa och mörka delen av rummet. Mönster och strukturer som kan upplevas taktilt såväl som visuellt eller skrapas på med handen för auditiva resonanser eller med en borstficklampa. Ringarna hänger från bockbenen, i resår med varierande töjbarhet.

När de första grupperna gör entré känner vi oss som så ofta tidigare ganska vilsna. Vilka möjligheter till interaktion finns egentligen tillsammans med materialen i rummen? De bivaxklumpar som vi förberett med värme och knådning för ett lagom motstånd, får vi ganska direkt plocka undan efter att en elev i den första gruppen tar sig en stor tugga. Inget giftigt men en av pedagogerna reagerar med bestörtning och vi inser vårt misstag. Detta hade vi egentligen kunna förutse! Ska vi kunna erbjuda bivax behöver vi arrangera detta temperaturkänsliga material på ett annat sätt.

Ganska snart får vi med elevernas vägledning en djupare förståelse för den möjligheter som rummet erbjuder. Elevernas rörelser förstärks genom tygerna som andas, höjs och sänks och skapar rum, gränser, förnimmelser av innanför och utanför. Flera pedagoger som kör elever i rullstol tar sats mot de fasttejpade kablarna. Vi hjälps åt att följa och fläkta med tyglängderna när elever körs fram och tillbaka.

Stampa tunga tramp gå gå vagga

håll mina händer

gå gå vagga

vagga

benen fram och upp

hoppa ner, landa ner ner ner

vagga, vagga

(Lisbeth anteckningar)

Ringarna i resår skapar tillgänglighet att komma nära, känna, titta, lukta. De skapar möjligheter till små egna rumsligheter i det större öppna ljuslandskapet.

På en tom ring har vi precis som tidigare monterat en kontaktmikrofon. Att ringen hänger i två resår denna gången istället för att den är fäst mot bocken, gör att ljudet förstärks på ett annat sätt med en större känslighet för rörelse. Det händer att det blir lite väl våldsamma rörelser med någon elev. Men ringens känslighet skapar även öppningar till att ge förstärkning i den mest subtila rörelsekontakten. Att hänga eller hålla tyget mot den tomma ringen ger även förutsättningar till skapandet av ett litet rum. Ibland kompletterar vi ringens, tygets, ljudets och ljusets möjligheter till att uppleva och interagera, med rörelsen från en liten handfläkt.

I spår 4 uppstår denna veckan flera situationer med elever som annars haft det svårare att vilja stanna i rummet. En elev fångas av en tydlig gemensam handling att dra tyglängderna genom den tomma ringen med kontaktmikrofon. Längderna dras fram och tillbaka och vi knyter ihop flera stycken till ännu längre längder. Eleven ges utrymme att visa, styra, peka, hur det gemensamma arbetet ska utföras. En annan elev medverkar inte fysiskt i den gemensamma handlingen men följer skeendet extremt aktivt och med stor förtjusning från en madrass på golvet.

Det långa tyget dras genom ringen

bort och tillbaka

blir längre och längre

viktigt att mata, mata genom ringen

nej stå där mata

tyget blir kortare

mata mata,

byt håll

jag vet hur, gör som jag

(Lisbeths anteckningar)

En elev som vid ett tidigare tillfälle direkt tog av sig strumporna när hen trampade över de fasttejpade kablarna, kommer in barfota på det kalla golvet. Hen stannar länge till sin egen rytm och rörelse och vi försöker ackompanjera med ljus, fläkt, röster och gungningar på pilatesbollarna. Ett långt skeende genom både det ljusa och mörka rummet. Ytterligare en elev gungar med, med vickande fötter vilandes från madrassen täckt med det vita gasvävstyger.

Uppdelningen av rummet med tunneln skapar ett kretslopp som visar sig inbjuda till en hitta mig/ta fast mig - lek. En elev skrattar sig genom sin stund i rummet, runt runt tillsammans med sin pedagog där vi försöker stötta lekens logik med rörelse från andra sidan om filmduken med håligheter eller genom de uppsatta genomsiktiga gasvävstygerna.

Tygerna ska flyga, alla ska flyga, snurra, lyftas

filmduken tung men kan lyftas

krypa under

genom hålen

hålen gömmer, hålen visar

skratt

Runt runt

spring

Bort. Ta mig!

tunneln skyddar

skratt

(Lisbeths anteckningar)

I det mörka rummet är det flera elever som fastnar för det lysande UV-garnet. De bitar som är fästa på ringen skapar liksom de andra ringarna möjligheter till egna små rum. De lösa garnbitarna kan formas mot den mörka mattan, eller en bit klippt matta som placeras i knät, eller mot kropp och kläder.

Dessa garniga ljuskorvar kan givetvis även undersökas i sin ostyrlighet i kast eller sparkar ut mot rummet. En elev finner detta extra njutbart att undersöka i det mörka rummets avskildhet tillsammans med oss och en pedagog.

I det mörka rummet hänger en värmelampa. Tillsammans med en elev upptår ett skeende där vi tillsammans med pedagogen assisterar eleven att styra ljuset från garntråden som fästs i lampans galler.

I nättamarinden har vi placerat en mikrofon som ligger inne i materialet. Ljudet visar sig bli dock lite för otydligt. Det prasslande objektet i folie av räddningsfilt, visar sig fånga uppmärksamheten bland flera elever då det har tydliga auditiva, visuella och taktila kvalitéer. Det händer mycket när en ser på det. Objektets material har en skönt prasslande. Det kan vara skönt att trycka mot kroppen då det ger lagom motstånd. Eftersom materialet även är värmeisolerande fungerar det för att lägga varma och kalla objekt i, så att temperaturen bevaras en stund.

Ibland uppstår skeenden som vi absolut aldrig hade kunnat förutse eller fantisera oss fram till. Lekar och mellanmänskliga interaktioner som förstärks av objektens möjligheter att pröva roller och andra sätt att vara i rummet - att gemensamt bli (någon) med materialen.

Här kompis här, du ska också

sånger sånger här är jag

de måste se, jag ska synas

kom med hit, kom

sånger sånger vi, till den andre

skratt

(Lisbeths anteckningar)

Ett ytterligare upplägg återstår nu under denna processperiod. Inför våra förberedelser funderar vi på vad som är viktigast att pröva tillsammans med eleverna? En annan fråga vi reflekterar över är hur vi kan tillgängliggöra det dokumenterade bildmaterialet på ett taktilt rumsligt sätt, tillräckligt flexibelt för att kunna anpassas till elevernas olika förmågor och intressen?

Foto: Johan Danielsson

Ta del av pedagogernas reflektioner från detta tillfälle HÄR!