top of page

Inlägg

#6 Pedagogernas reflektioner

"Vi behöver vidga begreppet skola. Vad vi har är läroplanen och ämnesområdesplanerna. Jag tänkte på er och hur mycket en får in gratis. Eleverna uppnår massa mål i läroplanen – via kulturen."


Vid vårt sista reflektionsmöte med pedagogerna uppmärksammas processen i sin helhet; vad den har gett här och nu, potentiellt kommer att kunna ge i ett längre perspektiv, exempelvis i form av utvecklade sinnesrum. Samtalet berör även de tankar och perspektiv på undervisning som processen gett näring till - en skola lika stor som livet. Med det sista uppläggets iscensättning i rummet med den gigantiska luftkudden blobben och projektioner med filmat material från elevernas tidigare tillfällen, tycker sig pedagogerna även få en föraning om i vilken riktning vi är på väg med den kommande fullskaliga scenkonstupplevelsen som den samskapande processen Taktilitetens vokabulär nu lagt grunden till. En del av reflektionsmötet ägnas även åt det specialupplägg vi genomförde på plats i ett klassrum tillsammans med några elever i spår 4. Dessa erfarenheter tillsammans med reflektioner om motstånd för att motivera såväl som kommunicera och väcka nyfikenhet, är betydelsefulla perspektiv som vi nu tar med oss in i den kommande scenproduktionsprocessen.


Vi blir många runt bordet denna eftermiddag! Förutom att extra många lärare och elevassistenter deltar, närvarar även Ylva Gislén, en av de teoretiker som vi under flera års tid fört en tät dialog med och som gjort flera nedslag under denna processens gång. Ylva är med för att lyssna in.


Samtalet tar avstamp i upplevelsen av den enorma luftkudden - blobben - som fyllt halva rummet samt de filmer med eleverna från tidigare tillfällen som projicerats både på kudden och stora delar av den filmduk som klätt rummets väggar. Några olika pedagoger delger:


Denna här gången var helt magisk. Eleven blev helt "SÅ". Det var jättecoolt. Önskar vi kunde haft flera gånger.


Just detta tillfälle blev mycket av en aktiv stund och väldigt lustfylld. Inte lika meditativt som några av de tidigare tillfällena. Alla gav sig verkligen hän!


Fantastiskt med luftgrejen. Vi bara stod och upplevde. Eleverna tycker det är kul att se sig själva! En elev som förstår att hon ser sig själv. Hon var jättelycklig!


När det var slut och gong-gongen ljöd skrek båda eleverna: "Nej, nej!" och "No way!" En elev backade med rullstolen in i rummet och den andra sprang efter.


Kontaktmikrofon använde vi för tredje gången. Vid detta tillfälle arrangerat så att konstruktionen med flöten på resår tydligt förstärktes. Detta kommenteras även av pedagogerna.


Flötena i kork som kan förflyttas. Det är flera i klassen som fastnat för dem.


Under veckan gjorde vi ett besök i den klass med elever i spår 4 som inte velat komma till rummet. Vi hade med oss en stor låda med scenografi och teknik som vi började rigga i elevernas gemensamma rum. Tyger, resårband, några specifika borstar, spegelmatta tillsammans med scenlampor, kontaktmikrofon, högtalare, fläkt och så vidare. Exakt vad och hur vi skulle göra visste vi inte själva men saker hände och eleverna blev delaktiga. Denna erfarenhet har givit oss mycket för det fortsatta arbetet. En av pedagogerna som närvarande på plats tillsammans med eleverna beskriver händelsen:


Jag var med om spektaklet igår. Personalen sa innan: "Vi får se hur det går."

Och så kom ni. Ni började plocka fram saker. Det var bra att eleverna fick vara med från början. Eleverna kom ut ur sina rum. "Oj, vad händer här?" Någon flyttar stolar, sätter upp trådar i taket. Det var full aktivitet. En väldigt begriplig dramaturgi: Här kommer det saker i en låda. Grejerna ska ut ur lådan. De ska göra något och sen ska sakerna tillbaka. Eleverna fick olika uppgifter och hjälpte till. En elev snurrade in sig i ett resårband på golvet och kunde inte komma upp. Det blev begripligt. Det finns många höjdpunkter i det; att vara med och plocka fram och plocka undan. En kontorsstol fanns med i rummet ”Får vi sitta på vuxenstolen?” Vi körde den fram och tillbaka. "Det är lite som en hinderbana." Många av eleverna i den här klassen är verbala. Det behövdes ord i den här situationen. En elev sa: "Jag tror de är målare.” Vad är det närmaste till hands? En annan gissning var: ”Jag tror de testar brandlarmet.” En röd lampa fanns med i rummet. Det var roligt med kontorsstolen. Det blir ett sånt spektakel att se den egna miljön i ett annat ljus. Ett spektakel utan dess like. Ett klassrum – vad kan hända?


En annan pedagog flikar in: Vad bra att ni gick dit!

Pedagogen som var med fortsätter: Det får jag säga. Så modiga ni varit! Både denna gången och tidigare.


Samma pedagog från spår 4 belyser ett tidigare tillfälle där två elever som uppfattar världen på väldigt olika sätt kunde skapa något tillsammans. En elev som skapar mening i sinnesupplevelsen. En annan elev som förstår sin mening genom att arbeta och göra saker: Det var den perfekta gången, då de här två eleverna, med sina olika sätt att hantera och uppfatta världen – gjorde något tillsammans med oss. Å vilken fin stund det var! Just att eleverna skapade något tillsammans. Båda fick ut något väldigt starkt tillsammans – gemensamt i en handling.


Pedagogen fortsätter: Jag kan se att ni iscensatte det vi hade pratat om denna gången. Det ska finnas möjligheter att upptäcka och uppleva orsak verkan med tydliga uppgifter om en vill det. Det är ett väldigt bra sätt om en vill nå flera elever.


Orsak och verkan och en drivkraft att påverka material är något som återkommer bland reflektionerna även från pedagogerna i spår 3. Det blir meningsfullt när det händer något.

Bland våra elever på spår 3 har vi flera elever som är superstarka men inte har så stora möjligheter att förflytta sig själva. Ofta blir det bara smulor kvar. Därför kan det ibland bli begränsat med vilka material som tillgängliggörs. Fantastiskt att få komma där så mycket är tillåtet. Roligt när det händer något. All personal är saliga. Själv har jag bara varit med vid två tillfälllen.


Blobben är ofantligt tilltalande. Vi har en elev som kör i 120, som kvicksilver. Två andra elever har ett annat tempo. Otroligt roligt att det är tillåtet att det är lite högre energi, att den också får vara där. Ni fångar upp det. Skönt med att få lov att få komma upp i energi. Det blir något extraordinärt. Eleverna blir medupptäckare, spelare och de blir bekräftade. Ni blir möjliggörare. Det finns mycket kraft i det.


En annan pedagog från spår 4 uppmärksammar betydelsen av tid och upprepning men tar även upp tråden om komplexiteten att hitta ett förhållningssätt hos sig själv som personal, speciellt då många elever har en erfarenhet av att vara så påpassade och därför försöker förstå vad som förväntas av dem: Eleverna kan bli lite perplexa. Får jag ens vara här? Det är få som bara kör på, få som vågar och har den förmågan. Som personal kan det vara svårt att väga av. "Du får gå härifrån – men stanna gärna!" Det blir en balansgång att entusiasmera utan att tvinga. Jag vill ju gärna själv att eleverna ska gå loss. Jag tror att det behövs längre tid och mer frekvens.


Ytterligare en pedagog poängterar betydelsen av att även en av rektorerna fick uppleva tillsammans med eleverna! Något som tangerar perspektiv på skola och lärande för livet.


En pedagog refererar till reflektioner med skolledningen: Vi behöver vidga begreppet skola. Vad vi har är läroplanen och ämnesområdesplanerna. Jag tänkte på er och hur mycket en får in gratis. Eleverna uppnår massa mål i läroplanen – via kulturen.


Vi behöver kulturarbetare i de här verksamheterna. Det är som hand i handske - att kunna scenografi och ljud, ljus, musik, bild. Här finns alla möjligheter. Lokalmässigt och läroplansmässigt.

 

Även status kring skolans interna utvecklingsprocess återkopplas till: Vi har börjat bygga upp grejer. Jag ska se om jag kan ta mig upp till fiskaren för att hämta material.


En annan pedagog fortsätter: Kanske kan vi ha kvar rummet...om många ber om att ha kvar rummet. Det är egentligen inte vårt. Det är lite "halvvårt". Vi kanske bara kan ha lite saker där. Rummet finns ju nu.


Avslutningsvis ställer Lisbeth en fråga till pedagogerna utifrån vårt perspektiv i det fortsatta arbetet: Hur mycket motstånd behöver eleverna? Motstånd att använda sin kraft? Grundläggande grej som finns mellan de olika sakerna. Har ni något som ni vill ge till oss? Motstånd som något utvecklande, positivt.

 

En pedagog reflekterar och refererar till en elev: Motstånd kan bli en motivation. Jag skulle kunna ta mig in om jag kämpar lite. ”Jag ska in, jag ska in!" Ibland går det för snabbt om det inte finns motstånd.

 

En annan pedagog fortsätter: Motstånd kan väcka nyfikenhet. Vad är det där? Att börja dra där sitter fast. Att locka fram kommunikation. Eleverna kan inte be om en sked om allt är framdukat.


Reflektionsmötet pågår runt bordet med tårta framdukat. Vi har fått presenter från skolan. Brickor och skärbrädor i underbara mönster som eleverna skapat på bildlektionerna! Dessutom inleddes mötet med att Marie Wetterstrand, bildlärare och speciallärare samt vår kontaktperson på skolan, förberett ett fantastiskt tacktal som hon läste upp! Vi är så stolta och rörda att vi inte kan låta bli att publicera talet i sin helhet i ett eget inlägg som finns HÄR! TACK!


Ta del av mötet med eleverna i inlägget #6 Minnen, luft mellan oss HÄR!


Foto: Johan Danielsson

 


Comments


bottom of page