Ha
Skaka, skaka, slänga runt
det stora tyget
den stora luften
Ha
springa under
fram och tillbaka
under
Stopp helt stilla
en bild
en människa
jag
stilla länge
(Lisbeths anteckningar)
Vi har kommit till vårt sista upplägg och avslutande vecka med eleverna och pedagogerna på Valdemarsro anpassade gymnasieskola inom processen Taktilitetens vokabulär. Vid detta tillfälle finns flera komponenter som vi vill ha med i utforskandet tillsammans med eleverna.
Dokumentation från processen, i form av filmklipp med eleverna från tidigare tillfällen i rummet, är en central komponent. Under hela processen har Johan Danielsson varit med oss för att fotografera och filma ögonblick och skeenden som uppstått i rummet. Förutom att detta bildmaterial kontinuerligt utgjort ett betydelsefullt verktyg för oss, som en gemensam reflektionsyta för att ge riktning i processens framåtrörelse, har vi hela tiden haft intentionen att materialet även ska komma eleverna till del, även om detta behöver ske på olika sätt beroende på förmågor och intresse. Ett exempel på hur detta redan har skett är den bildvägg med fotografier från processen som nu finns på skolan, uppsatt av en av skolans engagerade lärare. Syftet är att skapa förutsättningar för visuell återkoppling och ett gemensamt såväl som individuellt berättande utifrån processens erfarenheter.
Johan har klippt ihop några olika filmer; tisdagsgrupperna, onsdagsgrupperna och torsdagsgrupperna. Detta för att maximera chansen att eleverna ges möjlighet att se sig själva och/eller klasskamrater och pedagoger som är kända ansikten, i det fall hen har förutsättningar för uppfatta och tolka bilderna. Det dokumenterade materialet vill vi gärna iscensätta på ett sätt så att det tillåts möta rummets material liksom kan interagera med elevernas uttryck, perceptioner och rörelse. Kanske inom en form där olika tidsliga lager kan sammankopplas?
Rummet är vid detta tillfälle näst intill delat. Diagonalt breder sig en enorm luftkudde - blobben - ut sig. Scenograf, Marta Cicionesi, har skapat denna för en tidigare produktion och nu har vi möjlighet att pröva blobben som rumsligt material tillsammans med elevernas olika kroppsliga förutsättningar för att undersöka vilken potential blobbens luftiga egenskaper har till att omsluta, formas och andas i interaktionen med eleverna.
Blobben tar närmast halva ytan av golv och luftrum i anspråk, åtminstone inledningsvis. Den ändrar karaktär och form, likt ett timglas, i takt med att tiden går under den stund varje grupp är inne i rummet och luften alltmer försvinner. I våra förberedelser har vi beslutat att blobben behöver vara uppblåst i starten. Detta för att undvika fläktarnas ganska brutala ljud. Hade ljudet varit mildare hade en även kunnat tänka sig det omvända, att tyget började blåsas upp som en rumslig förändring och moment av överraskning efter att eleverna kommit in och börjat bekanta sig med rummet.
Det är inom blobbens rumshalva som det dokumenterade bildmaterialet i projektionernas rörelse, ljus och färgsättning dominerar genom att breda ut sig över blobbens tredimensionella yta. Den enorma blobben omsluts av ett hörn med draperad filmduk längs väggarna. Även dessa blir projektionsytor för det dokumenterade filmmaterialet som spelas upp tyst i halv hastighet, något som skänker filmerna på elevernas görande och närvaro i storformat en poetisk karaktär. Projektionerna skjuts från två olika projektorer som kör filmerna osynkroniserat, oberoende av varandra.
Vi är medvetna om att alla elever kanske inte uppfattar innehållet i filmerna. Då får ljuset och färgerna ge en stämning och förstärka materialets rörelse. Materialet i sig ger också både taktila och auditiva förnimmelser för den som navigerar på andra sätt än visuellt.
Till blobbens storformat och visuella fokus är tanken att balansera med den andra delen av rummet där mindre objekt kan undersökas, taktilt, auditivt och visuellt liksom förflyttas och sammankoppas. Denna rumsliga del kan sägas bli ett försök att skapa förutsättningar för att agera i skeenden som en kan påverka och som kan ge tydliga orsak-verkan upplevelser såväl som förnimmelser av att vara del i något större inom ett görande tillsammans.
Denna delen av rummet är uppbyggt med två av bockarna som stabila konstruktioner för olika upphängningar och dragningar av olika material.
Vid den ena bocken återkommer olika cirkelformer hängande vertikalt med uppspända material i broderiringar. Dessa former ger visuell återklang mot väggarna men materialen har också tydliga auditiva egenskaper förutom de taktila. Det är bland annat färgfilter, foliematerial, bubbelplast och olika nätstrukturer. Marta Cicionesi och Astrid Hemer Nordenhake, scenografer, har även konstruerat en slags nätgunga som med en horisonell yta hänger ner från mitten av bocken. Intill finns olika korgar med material som kan röras över nätet såsom bollar och rispåsar med olika tyngder och strukturer.
Ett av de objekt som Chiara Pellizzer, textil- och kostymkonstnär, skapat i form av ett gasvävstyg där hon fäst olika pärlor och lite större kulor, har fått en ny form då det spänts upp i borderiringar med hängning från taket.
Från den andra bocken utgår en ring- och resårkonstruktion som sammankopplats med rummets pelare. På en av ringarna finns en kontaktmikron monterad. Den tar upp ljudet både från det tyg som kan dras i ringen såväl som de olika flötobjekt, borstobjekt och andra materialsammansättningar i filt och gummi som kan dras längs med de olika resåren. Rörelsen mot resåren och det långa gasvävstyget ger en rumslig atmosfär såväl som en auditiv förstärkning av rörelsen.
Mellan bockarna löper även ett långt gasvävstyg med flera ringar som kan flyttas, krocka med varandra och skapa rörelse i hela tygets utsträckning. Konstruktionen är tänkt att bjuda in till skeenden av görande; ett system av gemensamt arbete och förnimmelser av påverkan.
När de första grupperna från spår 3 gör entré är vi först lite korta med personal från oss. Mötet med eleverna sker verkligen i ett prövande av den stora blobben och vi blir snabbt varse om att materialet kräver sina händer för att skapa förutsättningar för en omslutande beröring i andningsrörelse som inte upplevs som skrämmande och som kan hanteras och hållas lagom kontrollerad i sin monstruösa form. Det är just detta vi behöver pröva ut!
I takt med att luften alltmer går ut, blir blobben lättare att hantera och bjuder mer och mer in till rörelse och omformande. Vi prövar på olika sätt att lyfta blobben och forma för att skapa rum och tunnlar i, genom och under blobbens luftighet. Blobbens fantastiska egenskaper att samla ljuset förstärker den omslutande känslan.
Blobben tycks fungera som bäst när den omsluter eller kan skapa rum under sig. Att rulla över blobben med rullstol fungerar inte riktigt. I en grupp från spår 3 där några elever är rörliga till fots medan en elev är buren av sin rullstol, blir det tydligt att det inte blir på lika villkor.
I en annan grupp från spår 4 skapar blobben förutsättningar för en rörlig dynamik som vi tidigare inte upplevt tillsammans med just dessa elever. Eleverna rör sig livligt under en lång stund fram och tillbaka över blobbens bulliga luftlandskap fram till dess att luften nästan helt gått ur. Då öppnar sig ett lugn där det framför allt är projektionernas ljusförändringar som står för rörelsen medan kropparna vilar på blobbens tyg mot golvet. Pedagogerna är högst delaktiga och fascineras av de projicerade bildernas poesi på den draperade filmduken längs väggarna och mot tyget på golvet. Några elever uppfattar och kan tolka vad de ser och ger uttryck för förvåning och glädje. För många elever förblir projektionerna ett föränderligt visuellt landskap som ger atmosfär till upplevelsen i rummet.
Molnet möter
stort men stilla
en liten andning
kommer vi fram?
Molnet kommer
nära …fniss
så nära hihi
nära igen, jaa hihi
Molnet som vågor
omsluter
igen och igen
aaah
bild
jag känner igen och igen
hihi axlar skakar
igen och igen
(Lisbeths anteckningar)
Kontaktmikrofoner och objekt att förflytta på resår är en mycket bra kombination. Speciellt visar sig dessa rumsliga förutsättningar skapa tillgänglighet för de elever som har svårt att röra händer och armar och ibland inte heller har synen. De kan vila händerna på resår eller objekt men samtidigt uppleva en påtaglig förnimmelse taktilt såväl som auditivt. Minsta lilla rörelse ger direkt responsivt utslag.
Nu är vi här
du borstar ringen
jag borstar ringen
tittar länge stadigt
du drar i ringen
jag drar i ringen
det gungar
tittar länge stadigt
Nu är vi här
du drar den röda fram och tillbaka
jag drar den röda fram och tillbaka
det låter
tittar länge stadigt
nu är vi här
du drar den röda fram och tillbaka
jag drar den röda fram och tillbaka
tittar länge stadigt
(Lisbeths anteckningar)
Vid nätgungan visar det sig svårt att hitta ett läge som fungerar både för kroppar i rullstol och som stående. Det blir lite varken eller. Någon elev vill sätta sig i gungan, vilket dessvärre inte är möjligt. Några elever fastnar för de små objekten som kan rullas eller undersökas i gungan. Något objekt smulas helt sönder. Det är härligt när det händer något! När materialen påverkas med en tydlig effekt!
Vi kan även konstatera att broderiringarna fungerar absolut bäst när de hänger i resår. Då kan de ge följsamhet och återklang i relation till kroppens rörelse och styrning. Även de uppspända materialen får sin hållfasthet prövad. Att kasta, eller i upprepande rörelser pröva materialets motstånd är ett återkommande intresse som vi mött hos flera elever under hela processens gång.
De uppspända materialen i broderiringarna undersöks även mer varligt. Exempelvis med borstficklamporna mot materialytan. För en elev blir detta ett moment där uppmärksamheten spetsas markant. En av pedagogerna hjälper eleven att hålla borstficklampan mot det uppspända bubbelplasmaterialet. En av oss stöttar genom att hålla ringen såväl som följa och ge riktning i borstlampans rörelse.
Här
en boll
paus
en annan boll
paus
en annan
aaaah
smulor som popcorn
ramlar
aaaah
(Lisbeths anteckningar)
Några elever söker sig till teknikplatsen för att undersöka och assistera ljusförändringarna tillsammans med Meike Deppert, ljussättare och tekniker. Det är spännande att trycka på knapparna, dra i spakarna och förnimma att något händer i rummet. Ibland hittar eleverna även någon apelsinklyfta eller halv banan där bakom ljusbordet, som de smakar på.
Innanför blobben öppnar sig en plats i hörnet med tydliga projektioner vilka förvrängs något av filmdukens drapering. Här utspelar sig flera oförglömliga stunder där några elever faktiskt uppfattar att det är de själva som visas. Kluckande skratt uppstår som aldrig vill ta slut.
Gemensamma danser tillsammans med projektionernas rörelse är andra skeenden som stannar i våra minnen. Några elever vill aldrig gå därifrån.
Hit och dit
fram och bak
upp och ner
Åh ah no way
molnet lockar
stanna vill jag
igen och igen
nu är det slut
Nej!
jag backar bort från ut
jo slut
jag backar backar igen
Här vill vi stanna
(Lisbeths anteckningar)
Processen med eleverna och pedagogerna har nu nått sitt slut. Nu påbörjar vi istället den interna processen mot en fullskalig scenkonstupplevelse som många kan ta del av. Till denna kommer vi givetvis bjuda in alla elever, deras pedagoger och familjer för att uppleva tillsammans. Vår förhoppning är att både skapa förutsättningar för igenkänning och stolthet bland eleverna. Premiär på Inkonst i Malmö 16 mars!
Varmaste TACK till er alla elever och pedagoger som vi haft glädjen att få samarbeta med!!
Ta del av pedagogernas reflektioner från detta tillfälle HÄR! Där berättar vi även om det specialupplägg vi genomförde sista veckan tillsammans med en av klasserna i spår 4.
Ta del av det fantastiskt fina TACK-tal som vi fick efter denna avslutande vecka på skolan HÄR!
Foto: Johan Danielsson