Vid vårt avslutande reflektionsmöte återkommer pedagogernas tankar till hur flera av elevernas andning tycks påverkas, även ryckningar i händer och armar som pedagogerna frågar sig om de stillas samt frågor om specifika elevers förmågor som pedagogerna vill fortsätta att utforska mer, så som att uppfatta ljus och mörker.

Vid detta samtal kommer de olika elevernas processer i fokus. De allra flesta har vi haft förmånen att få möta fler gånger. En elev bara en gång. Men att den eleven verkligen kom till skolan sista dagen vi var där, efter en lång tids frånvaro, är något som alla uttrycker stor glädje över.

Det blev en riktig lyckoträff. Riktigt roligt!

Kanske första gången för honom att uppleva en kulturupplevelse. Åtminstone första gången på många många år.

Det här med andningen. Det är något som jag skulle vilja lyssna lite mer efter. Jag har nog inte lyssnat så mycket på det innan. Jag har inte varit så uppmärksam som nu under de här tre tillfällena. När man blundar och hör att man kan höra skiftningar i det. Det kan man ju inte göra när vi har ett annat brus och andra lektioner. Men just när det blir så pass tyst så uppfattar man jättesmå uttryck som man inte hört eller sett förut.  

Väldigt uppmärksam. Som om han funderade: Vad är det som händer här? 

Han ville vara med när det hände något. Tittade upp. Hann se alla momenten men inte i ett streck. 

Tror att han tyckte det var mysigt men värmen på händerna. Upplevde inte att han hade så mycket ryckningar under den här stunden. För det har det varit tidigare under den här veckan. 

Det var så fint att se idag. Hon var med på ett annat sätt. Sen pratade vi om att det kanske berodde på att hon stod. Hon var med från början till slut. Hon ville inte sluta. När ni väl avslutade så tog hon filtren och började prassla med dem. Sen ville hon stoppa in dem i munnen. Hon gillade också värmepåsen. Det häftigaste var nog att ni följde takten. När hon började banka med fingret så körde ni igång. När hon slutade så pausade ni och så var det helt tyst. Så höll de på så i kanske 5 min. 

Eleven följde ljuset jättemycket idag. Det var väldigt tydligt. Och det var mörkt i rummet så man kunde verkligen se ljuset. Och spännande med lamporna. Allt var jättebra idag. 

Hon log och tittade fram och tillbaka. Tittade upp och sen ner när ni gick ner. Och vänster och höger. Hon följde med jättemycket. 

Han var väldigt mycket sin egen i den stunden. Med vattnet fanns en tydlig igenkänning. 

Hur olika material påverkar varandra. Varmvattenpåsen blir en avspänning som gör att andra sinnen kan arbeta och öppna sig. Man kan nästan se en utveckling: "Jag vet inte vad jag ska vara med om men jag känner igen det. Nu ska något hända, jag vet det, och jag är trygg." Han var otroligt lyssnade, i varje liten sak. Ingen gäspning eller att zooma ut. Han var stor i stunden. 

Jag upplevde att han kände en förväntan redan när han kom in och kände igen situationen. 

Pedagogerna reflekterar även över hur de kan arbeta vidare och vad de inspireras av:

Det här vill vi inte släppa. Att vi blivit uppmärksamma på att kunna göra det här en och en. Man behöver inte göra det hela gruppen men att vi avsätter två personal, en som gör och en som är med eleven och att vi tar oss tid att undersöka detta. Jag tycker det har varit jättespännande och gett eleverna otroligt mycket. 

Det var det jag tog med mig, ert förhållningssätt och ert bemötande och hur ni är i rummet. Hur ni förhåller er till eleven, rummet och sakerna. Att ni kan göra det magiskt. Ni är ju flera som samspelar. Ljuset, ni med sakerna. Det ska inte avverkas. Det blir respektfullt. Vi tar vara på tiden här och nu. 

På ett sätt är det ju första gången en kan få en professionell lärdom på det sätt att någon annan driver det, dvs ni. I vardagsdagen behöver jag driva det fråmåt. Då backar jag, en annan kraft, ni tar över. Att ha med sig det i sin professionsryggsäck själv. 

En fråga vi har till pedagogerna är vad de skulle vilja skicka med till pedagogerna på Kroksbäck, den anpassade skola som vi kommer att arbeta vidare med till hösten och där får möta sex elever inom utvecklingsprojektets andra del.

Jag skulle säga: Spela in. Hade jag fått börja om nu från början hade jag nog satt in en egen filmkamera. Jag vill se mer. Jag har jättevårt när man är där. Det är mycket känslan som man är i, så jag hinner inte alltid med. Jag skulle satt upp en egen kamera så att man direkt dagen efter kan ta upp ett span under den här processen. 

Så klart frågar vi även vad vi ska tänka på. Svaret blir tydligt att det är bra att fråga om varje specifik individ och dennes förmågor och intressen. Att börja där.

Avslutningsvis får vi en liten dikt uppläst för oss av en av klassens elevassistent som hon författat till denna avslutning. Även om vi alla är säkra på att ses igen.

Varmaste tack för sinnlig samvaro med er 

Låt det aldrig ta slut - vi vill ha mer. 

Tillsammans har vi rest på ljusets och ljudets vågor. 

Tagit tillvara varandra och elevernas förmågor. 

Tänk vad som kan språkas i ett till synes tyst rum.

En rungande evighetens fanfar - rörd bortom ord härmed stum. 

Ta del av blogginlägget som beskriver detta tillfälle med eleverna HÄR.

Text: Ellen Spens

Foto: Johan Danielsson