"En kommunikation som börjar från vederbörande - en reverse maktposition"
Varje vecka vi besöker skolan och träffar alla elevgrupper har vi även en timmes reflektionstid med berörda pedagoger. Alla medverkar inte vid alla tillfällen men planen är att alla lärare och elevassistenter ska kunna vara med vid några tillfällen.
Dessa reflektionsmöten med pedagogerna är för oss helt avgörande för att processen ska kunna bli så bra som möjligt för eleverna så väl som för oss och pedagogerna. Vi känner ju inte eleverna och deras signaler och är beroende av att kommunicera med pedagogerna för att kunna tolka och omförstå vad som händer i scenrummet.
Det är eleverna i spår 3 och 4 som vi arbetar med i samarbetsprocessen. Alla elever är i behov av mycket stöd från vuxen. I spår 3 går elever med flerfunktionsnedsättningar som ofta har intellektuella såväl som fysiska variationer. Många av eleverna sitter i rullstol men inte alla. I spår 4 går elever som ofta har en diagnos inom autismspektrat i kombination med en intellektuell funktionsnedsättning.
Vi träffas för gemensam reflektion i skolans gröna mötesrum. De flesta av pedagogerna som närvarar har varit i rummet med eleverna men alla har inte haft tillfälle att vara med på grund av sjukfrånvaro eller andra omständigheter. Därför blir samtalet också ett tillfälle att introducera dem i processen genom kollegornas tankar. Vid detta första tillfälle är vi nyfikna på pedagogernas spontana reaktioner, reflektioner och frågor.
Flera pedagoger framhåller den speciella känslan i rummet som bjuder in till att smaka, lukta, lyssna till ljuden, känna och utforska rörelse på ett annat sätt än i vardagen och i ett sammanhang där de som pedagoger inte behöver tillrättavisa eleverna. En upplevelse som ger ett lugn i den specifika elevgruppen men även skapar utrymme för energi och triggar en motivation som räcker länge. "Vackert och fascinerande", är ord som beskriver händelsen.
En pedagog framhåller kommunikationen i det tysta och vad denna förutsättning skapar för förskjutning av positioner. "Detta blir en kommunikation som börjar från vederbörande - en reverse maktpostion". Den verbala kommunikationen, som annars handlar om att förmedla till eleven vad som sker, tenderar att stanna vid en envägskommunikation. Här öppnar sig ett utrymme att verkligen invänta svaret. Pedagogen framhåller att detta är något som de arbetar med hela tiden men att det i denna iscensättning blir extra gynnsamma förhållanden för att byta position. "Det är kul att byta position".
En pedagog uppmärksammar det intuitiva och responsiva förhållningssätt som vi prövar oss fram med i mötet med eleverna och där våra speglingar av elevernas egna rörelse för att nå fram i kontakten, blir en strategi från vår sida. Pedagogen framhåller att detta kan fungera men att det även kan innebära risker; såsom att vissa elever tenderar att fastna i vissa rörelsemönster och att dessa rörelser då förstärks i den speglande kommunikationen. "Lägg större vikt vid att presentera än att spegla", blir pedagogens reflektion. En annan pedagog spinner vidare på denna återkoppling, just utifrån perspektivet att spegling som strategi för att nå kontakt och ge bekräftelse, är högst betydelsefullt för många av eleverna inom den elevgrupp som hen ansvarar för. Hen betonar därför betydelsen av att pedagogerna i detta sammanhang får tillfälle att mötas kollegialt över elevspåren.
Avstånd och integritet i förhållande till några av eleverna, är ett annat tema som en pedagog uppmärksammar. Vi diskuterar hur pedagogerna kan kommunicera med oss när det är läge att vara extra varsamma. En annan pedagog belyser integritetsfrågan i det omvända förhållandet; i det fall elever blir väldigt närgångna i relation till våra kroppar.
Några pedagoger jämför med Lilla spiralen, som de tillsammans med eleverna mötte i våras, då vi byggde upp detta färdiga format på skolan. Att gå in i det scenrummet upplevdes som lite kusligare jämfört med detta rum. "Stunden i detta rum började så mjukt", uttrycker en pedagog. Hen framhåller även att avslutet tydliggjordes med ljuset och rörelsen vid draperiet, för att förstärka det larm som just en elev behövde som stöd för att förstå att det nu var slut och dags att gå vidare.
Konkreta frågor som vi har till pedagogerna kretsar kring vilka material de önskar ska återkomma även i nästkommande upplägg. Vi undrar även vilka material som de skulle vilja behålla även den vecka som vi inte är på skolan. Bilsätena av träkulsnät är en storfavorit. Även vi har överraskats av potentialen inom detta material, både i fråga om sinnlig förnimmelse och i fråga om inbjudan till handling. Den uppspända nätet med större bollar, finns en önskan om att faktiskt kunna klättra i. Och den tyginklädda pilatesbollen fylld med en liten mängd vatten, skulle en pedagog gärna använda i sin egen undervisning.
I samtalet framkommer en önskan att rummet ska lämnas kvar i så stor utsträckning som möjligt så att grupperna kan besöka rummet enligt det schema som redan finns. Därför landar vi i ett beslut om att lämna kvar så mycket vi kan, även enklare teknik med några lampor för att undvika vardagens belysning.
Positivt sett från vårt perspektiv är att flera pedagoger uttrycker att de verkligen vill ta chansen med denna process för att lite mer på djupet undersöka utvecklingsmöjligheterna i den egna skolmiljön.
En pedagog öppnar upp frågan: "Hur vill vi jobba vidare? Hur kan vi skapa miljöer, vad kan locka? Vi har så många förutsättningar här på skolan! Vad tar vi med oss? Tänk om vi skulle välja topp 1-5 av alla material från denna process för att skapa ytterliga ett sinnesrum? Sinnesrum handlar ofta om att man köper ett koncept. I detta fallet skulle responsen komma från eleverna."
Vi pratar vidare om skolans möjligheter och spinner vidare på de planer som redan finns formulerade kring en fortbildningsdag med fokus på material.
Innan vi skiljs åt konstaterar vi att vi behöver ta bort de objekt som tillverkats av kastanjer. En försiktighetsåtgärd då kastanjer faktiskt räknas inom familjen nötter.
Foto: Johan Danielsson