Den stora vattenbollen med sina runda handtag.

Hur kommer vattnet in? Varför far det inte ut? Det är ju hål.

Vi rör den sakta i sidled och den gemensamma balanspunkten rycks med av vattnets viktskiftning.

Sida till sida. Sida till sida.

Vi följer med och rörelsen blir större och större.

Vi gungar gemensamt i sidled länge länge

Med boll, utan boll.

Vill aldrig sluta.

(Lisbeths anteckningar)

Former och material som kan kommunicera med kroppens material och kroppens former. Som kan skapa förutsättningar för att uppleva kroppens egen tyngd och gravitationens kraft genom kroppen på nya sätt - i den egna rörelsen liksom i kroppens rörelse i rummets rörelse.

Det är detta vi söker skapa förutsättningar för i scenrummet, i mötet med eleverna inom den process vi kallar Taktilitetens vokabulär. Detta är vår första vecka på Valdemarsro anpassade gymnasieskola!

Efter många möten, under en lång tidsperiod, med pedagoger och skolledning, om planering, schemaläggning och alla praktiska förutsättningar och detaljer som rör samarbetet, är vi nu på plats på skolan, för att möta eleverna i spår 3 och spår 4.

Alla blanketter som rör medgivanden från vårdnadshavare om bilddokumentation och publicering är ännu inte på plats, varför detta första blogginlägg från processen i nuläget inte har några bilder från mötena med eleverna.

Vi har byggt upp rummet i en del av skolbyggnaden som annars inte används, vilket betyder att eleverna inte har någon tidigare relation till rummet. Lokalen är i markplan med direkt ingång från skolans utemiljö, något som underlättar för oss när vi lastar in scenografi och teknik. Framförallt har lokalens läge betydelse för tillgängligheten. Elever som sitter i rullstol kan enklare komma in i lokalen och elever som kan distraheras av för många intryck på vägen, kan komma rakt in i rummet utan att behöva passera korridorer eller andra våningsplan.

Inom denna process träffar vi elever inom spår 3 och 4. Tidsupplägget ser lite varierat ut för de olika elevgrupperna. I dialog med våra kontaktpedagoger har vi försökt ta fram ett veckoschema, utifrån elevernas olika förutsättningar.

På tisdagar och torsdagar träffar vi elevgrupper från spår 3 om grupper med 3-5 elever och ungefär lika många pedagoger/elevassistenter. Flertalet elever sitter i rullstol. Elevernas förmågor och funktioner varierar. Grupperna kommer till rummet på bestämda tider och stannar ca 30 min. Första grupperna träffar vi kl. 9. Sedan följer dagarna med grupper fram till sista tillfället efter lunch.

På onsdagar träffar vi elever från spår 4. Detta är elever, ofta med en autimsdiagnos i kombination med intellektuell funktionsnedsättning. I samråd med pedagogerna prövar vi ett slags drop-in-upplägg där eleverna kan komma inom ett tidsspann om 1 h; mellan kl. 9 - 10, 10.20 - 11.20 eller sista drop-in-tiden 12.30 - 13.30. Eleverna får i högre grad själva styra över när de kommer in i rummet och när de vill avsluta.

Sammantaget träffar vi 13 elevgrupper, totalt ca 60 elever under de veckor vi är på skolan. De flesta av eleverna har minst en medföljande pedagog eller elevassistent. Detta innebär många kroppar i rummet, liksom många mänskliga kontaktytor under processen i sin helhet.

Vi som alltid finns på plats i rummet från Kollaborativet är Lisbeth Hagerman, Herman Müntzing och Ellen Spens. Meike Deppert ansvarar för ljussättningen, står placerad bakom ljusbordet och kan styra live, utifrån vad som uppstår i rummet. Johan Danielsson dokumenterar processen i foto och rörlig bild. Vissa dagar i veckan är Astrid Hemer Nordenhake på plats på skolan med fokus på materialen och rummets komposition. Nedslag i processen gör några av de forskare vi för en dialog med, just denna vecka Ylva Gislén. Ibland får vi besök av vår producent Jonna Wakeham Ölund, som fram till nu är den som haft mest kontakt med skolans alla kontaktpersoner inför processtarten. Marta Cicionesi och Chiara Pellizzer som tillsammans med Astrid haft en intensiv process av materialförberedelser, besöker rummet en av dagarna för att uppleva hur rummet och materialen fungerar på plats.

Vid detta första tillfälle möter vi eleverna i hallen. Vi har med oss mindre objekt av runda former, träkulor ihopsatta med resår. Detta gör vi dels för att introducera oss själva, dels för att skapa en uppmärksamhet kring de former och material som eleverna kommer att få möjlighet att undersöka i större skala och på olika sätt inne i scenrummet. Träkulsobjekten ger ifrån sig lite ljud i mötet med handens rörelser. Efter en stund hämtar någon av oss en ljudande skål för att signalera att vi ska gå in. Vi öppnar draperiet av klippt gummimatta. Ljuset fokuseras utrymmet närmast ingången.

Det är ett rum med flera fokuspunkter och öar av material. En mörk gummimatta klippt i cirklar skapar visuella avgränsningar. På den första cirkeln närmast ingången finns flera klotformiga plastmaterial placerade, vilka delvis är fyllda med vatten. I en av de fyllda bojarna skapar vattnet en fördröjning i rörelsen. Vattnet i de mindre plastbollarna skapar ett lågmält kluckande ljud. Bollar och bojar i rummet är äldre fiskematerial med patina från havet. En stor boll klädd i tyg utgörs av en pilatesboll med lite vatten i. Den skapar ett annat resonansrum än den mer stumma hårdplasten.

Centralt i rummet står bocken. På långsidan hänger en grov nätstruktur inom vilken platsbollar delvis kan flyttas. På ena kortsidan är tre bilsäten av träkulor fästa i en cirkel. De skapar en rundel, ett eget rum att omslutas av. På en andra kortsidan hänger tunna rep med bollar längst ner som kan flyttas längs med repens längder uppåt men även i sidled genom ett handtag.

De olika gummimattorna ger även en taktil kontrastverkan samt förändrar rummets ljudmiljö då andra material möter dem i konstrast mot det resterande golvets glatta och friktionsfria struktur.

Längst bort från ingången sträcker tamarinden ut sig. Ett stort objekt i tyg och rep med fyllning av tre pilatesbollar. Tamarinden är skapad utifrån tanken att ge en möjlighet att ligga ner på rygg eller mage, sitta på eller luta sig mot i vila. Den är placerad på samma matta som en filtskida med öppna hål där platsbollar har sin plats. Objektet kan liknas vid en enorm ärtskida som ger tyngd men även viss rörlighet rörlighet och som i sin tur kan uppmuntra kroppen till vidare rörelse.

Rummets luftighet tyckts fungera utmärkt för eleverna i rullstol. Det finns gott om plats både för eleverna och deras vuxna och oss. De elever som har rörligheten och styrkan kan ganska fritt rulla eller gå mellan dessa iscensatta öar.

Rummet tycks vara en större utmaning för de elever vars fokus genast dras mot de glipor som öppnar sig; dörrar på glänt som vi inte lycktas stänga till eller låsa till angränsande rum, fönstrens mörkläggning, och andra strukturer i rummet som redan finns där som i sig kan bli ljudliga resonansytor eller ge taktila förnimmelser. Många elever behöver scanna av hela rummet en stund, ofta röra sig i snabbt tempo runt i rummet, för att i ett senare skede komma till ro och hitta ett fokus att stanna vid i ett mer stilla utforskande.

Några av eleverna dras till de material vars tyngd inbjuder till att mäta den egna muskelstyrkan. Flera elever vill lyfta materialet eller slå på det. För andra är det materialens ytor i den direkt kontakten mot kroppen som ger mer tillgänglighet, genom vibrationer, tryck eller tyngd.

Tydligt är att bilsätena av träkulsnät tycks bebo intressanta möjligheter i mötet med ett flertal av eleverna men på väldigt olika sätt. En elev vill knåda och näst intill skulpturera materialet för att sedan höja det mot ljuset för visuella förnimmelser. En annan avfärdar de flesta andra material men utbrister i ett leende med hela ansiktet, i mötet med just bilkulornas taktila yta mot händerna, senare, nacke, rygg och armar och slutligen ett omslutande av kulorna i den rundel som hänger från ena bocksidan. Träkulorna har tydligt ett mer behagligt ljud än de större platskulorna.

De mindre grå rundformerna fästa som stora pärlor på ett rep kan rulla över kroppen för mer subtila och mjuka förnimmelser som ändå tydligt är något annat än en beröring från en annan kropp.

I en elevgrupp blir de ihopsatta stora kulorna på golvet en yta för att utmana den egna balansen. Eleverna i den gruppen ställer sig på kulorna och hjälper varandra att hålla balansen. I nästa stund ligger en av pedagogerna på plastbollarna med två elever över sig och några lager av bilsäteskulor. Det blir många skratt.

Vi konstaterar den enorma spännvidden både vad gäller förmågor såväl som intressen bland eleverna, mellan spåren såväl som inom spåren. Elevernas varierande kroppsliga dispositioner och rörlighet skapar ytterligare utmaningar för oss i hur vi väljer att organisera rummet och hur vi kan erbjuda materielen.

Att vara nära och i direkt fysisk kontakt är en förutsättning för vissa elever och något som de även är mycket vana vid från vardagen och den ständiga närheten från en vuxen. För andra elever är fysiskt avstånd och kroppslig integritet en förutsättning för att kunna känna sig trygg i rummet och vilja vara kvar.

När vi går igenom det dokumenterade materialet är vi delvis redan på väg in i nästa steg i processen. Vissa material har vi ganska snabbt konstaterat behöver omarbetas eller har visat sig begränsade. Andra, såsom bilsäteskultorna har visat på potential.

I det rörliga bildmaterialet tycker vi oss se elevernas nyfikenhet och glädje, vilken förstärks inte bara i ansikten och kroppar, utan även i och genom ljudliga uttryck. Givetvis uttrycks även viss avvaktan och undran. Så måste det få vara. Några vill stanna en enstaka minut, andra vill aldrig gå därifrån.

Ta del av pedagogernas reflektioner HÄR!

Foto: Johan Danielsson, Marta Cicionesi