"En elev borstade hela rummets väggar och jag tror att hon kunde känna sig fri. I vanliga fall är hon väldigt påpassad för det händer mycket kring henne."

Under reflektionsmötena med pedagogerna försöker vi förstå elevernas reaktioner, ta del av pedagogernas egna upplevelser, gå igenom hur schema och praktiska ramar fungerar, liksom bena ut andra frågor som uppkommit sedan vi sist samlades. Intentionen är att skapa en stund för tänkande tillsammans där våra olika perspektiv och uppdrag kan mötas. Detta för att stärka samarbetet och även lämna utrymme för pedagogerna att spåna kring idéer till hur den egna verksamheten kan utvecklas mot bakgrund av vad som sker i den gemensamma processen.

Vi träffas efter vår andra vecka på skolan, denna gång med borstar som tema. Borsten som idé, rörelse och konkret materialtillgång i rummet. Några av pedagogerna var med under vårt förra reflektionsmöte två veckor tidigare, några är här för första gången. De allra flesta, men inte alla, har tagit del av processen tillsammans med någon av eleverna i spår 3 och 4.

Samtalet tar avstamp i pedagogernas observationer och frågor. Vi försöker möta dem men även delge våra intentioner såväl som funderingar över vad vi inte kände fungerade och hur vi kan komma vidare.

En initial fråga från en av pedagogerna i spår 4 rör början och avslut i relation till de elever som behöver tydlighet. När börjar det? När är det dags att avsluta? En skillnad i fråga om tidsliga ramar mellan elevgrupperna i de olika spåren är att eleverna i spår 4 kommer till rummet inom ett drop-in-upplägg. De har ett tidspann på en timme där de tillsammans med pedagogerna kan komma så som det passar dem och stanna så länge de tycker det är intressant. Elevgrupperna i spår 3 kommer i högre grad som samlad grupp och har en bestämd tidsslott på 30 min med en gemensam start och ett gemensamt slut. Drop-in-upplägget, som vi kommit överens med pedagogerna att pröva för att sträva efter mesta möjliga flexibilitet och de förutsättningar som kan passa eleverna, gör dock att start och avslut blir mer flytande. Vi försöker därför klargöra att pedagogerna i spår 4 kan styra tiden själva genom att kommunicera direkt med oss i rummet, eftersom de är de som kan avgöra när det är dags att gå vidare. På detta sätt kan vi genom ljudsignaler, ljusförändringar, vår rörelse och placeringar göra det lättare för eleven att uppfatta att det nu är slut för den här gången. I det fall eleven själv tar initiativ till att avsluta är detta inte lika nödvändigt även om vi försöker runda av besöket. Ifråga om tydlighet i starten kommer eleverna ofta in vid olika tidpunkter och inte som samlad grupp. Fortsättningsvis ska vi dock ändå försöka tänka på att signalera början genom markerad ljudsignal.

En pedagog återkopplar till vårt möte i rummet med en elev. På plats informerade pedagogen diskret en av oss om elevens känslighet för att andra människor kommer för nära. Pedagogen framhåller betydelsen av att den information direkt fördes vidare mellan oss och att vi därför förändrade förhållningssätt till eleven i stunden på plats, istället för att vänta till kommande tillfälle.

Just i fråga om flera elevers behov av fysiskt avstånd, liksom hur trygghet kan byggas genom processens återkommande möten med eleverna, delger en annan pedagog: Den elev som förra veckan tyckte att någon kom för nära, sökte denna gång till och med kontakt med den från Kollaborativet som fotade. Tryggheten verkade större denna gång.

Reflektioner och observationer över hur intresset för de olika materialen och objekten varierar bland eleverna, är ett annat tema som tar plats under reflektionsmötet:

Skönt med ett tillåtande rum, inget som blev farligt. En elev borstade hela rummets väggar och jag tror att hon kunde känna sig fri. I vanliga fall är hon väldigt påpassad för det händer mycket kring henne. Jag noterade också att ljudet av borste på tyg var ett ljud som många fastande för.

Kul att se elevernas uttryck i det lilla. Det mindre bollnätet gav nya ljud och en elev skrattade så mycket till ett av ljuden som kom från just det objektet. Häftigt att ett litet ljud kan ge den reaktionen.

En elev låg på tamarinden nästan hela tiden och njöt av det. Hon är den som tillåter mest – deltar mest. Hon har inget verbalt språk men visar med ljud att hon gillar det. För våra elever funkar material som läggs på kroppen.

Flera pedagoger framhåller ljusets betydelse och som en wow-faktor.

Tänkte på detta med starten denna gång. Det var mörkt och sen lystes det blå trådobjektet upp. Då drogs vi dit.

En stor yta som var tom när vi kom innanför draperiet. Den elev jag jobbar med fastnade för den lysande bollen och kände på den taktilt.

En pedagog uttrycker att trädgårdsborstarna inte var lika intressanta. En annan pedagog har gjort likande observationer rörande just kvastarna. En pedagog som inte är med på mötet har dock skickat vidare med de andra: Borstarna funkar väldigt bra! Vi kan alla konstatera variationen av intressen men även att olika borstar, hur de används och hur vi kan förhålla oss till dem, verkligen kan skilja sig åt.

Frågorna rör även våra intentioner med materialen och objekten i rummet:

Bollarna – var de utsmyckning eller skulle en gå fram och känna? Bollen med päls drog ögonen till sig.

Vi försöker vara tydliga med att allt som finns i rummet är tänkt att utforskas med kroppens olika sinnen och på olika sätt. Materialen finns där som erbjudanden eller som en fråga: Vad skulle en kunna göra här? Vi har dock inga rätt eller fel i frågan.

Funderingar kring hur pedagogerna ska förhålla sig i rummet är en fråga som återkommer. Någon uttrycker att hen den här gången kunde känna sig mer delaktig. En annan uttrycker: Jag tänker mer att jag är ett stöd till den elev jag arbetar med närmast.

Även i denna fråga försöker vi kommunicera att var och en av pedagogerna måste känna sig fria att delta på det sätt som känns bra. En kan vara väldigt aktiv eller mer betraktande och att det ju även beror på eleven. Att uppleva materialen med eleven kan dock ge en gemensam erfarenhet av att göra något tillsammans på mer jämlika villkor, då ingen riktigt vet vad som ska hända, eller hur en ska göra. På detta sätt kan något uppstå, unika stunder bortom formulerade mål. Vi försöker även framhålla att det är helt okej att känna sig vilsen och lite obekväm i rummet och att även vi kan känna så ibland. Situationen är ju ovanlig, ovardaglig och så annorlunda mycket annat som sker inom skolan och samhällets rutiner och strävan mot förutsägbarhet.

En av pedagogerna lyfter fram en formulering från Skolverkets direktiv inom läroplanen för gymnasieskolan. Det är paragraf 2.3 som rör elevernas ansvar och inflytande. Skolans mål är att varje elev stärker sin tilltro till den egna förmågan att själv och tillsammans med andra ta initiativ, ta ansvar och påverka sina villkor. Pedagogen poängterar att detta är något som skolan ska skapa förutsättningar för men att det inte alltid är helt självklart hur detta ska kunna göras i praktiken. Inte minst kan det vara svårt i förhållande till eleverna i på de individuella programmen i den anpassade gymnasieskolan och i detta fallet eleverna inom spår 3 och 4. Inom samarbetsprocessen ser hon dock öppningar och förutsättningar, där just detta av läroplanens mål fokuseras. För oss i Kollaborativet är det givetvis mycket värdefullt att få samarbetsprocessen synliggjord utifrån läroplanens perspektiv, samt de möjligheter som kan öppna sig när skola och kulturskapare samverkar utifrån de ramar och förutsättningar som kan gagna elevernas utveckling.

Samma pedagog fortsätter att delge sina reflektioner över hur hon fått idéer till den egna undervisningen i bild: Förra veckan kollade jag på en elev som kastade objekt med en av er från Kollaborativet. Det pågick en stund för att sedan avslutas. Då rullade eleven fram och tog ett eget intiativ. När jag observerade detta skeende fick jag idéer till uppgifter vi kan göra på bildlektionen! Pedagogen berättar hur själva intresset för att kasta kunde bli utgångspunkten i arbetet med färg.

Sedan sist är det flera av grupperna som varit i rummet med de material och enklare belysning som vi lämnade kvar från upplägget med runda former den första veckan vi var på skolan.

Kul att vi fick vara där veckan ni inte var på plats. Elever som inte kunde vara med första veckan, fick nu tillfälle att vara där i egen takt. Det uppskattades mycket. Fint att känna att vi som grupp kan vara där hur länge som helst – med ljudet, ljuset och rummet.

En pedagog från spår 4 delger att en elev hade saknat oss från Kollaborativet. I rummet hade eleven frågat: Var är tanten? Var är farbrorn? Vi avslutar mötet med ett gemensamt leende.

Ta del av våra möten med eleverna i inlägget #2 Borstar HÄR!

Foto: Johan Danielsson