top of page

Inlägg

Taktil rumslighet och tidslighet

I samtal med Helena Dahlberg och Maurice Merleau-Ponty

I beröringen ingår allt som inte är bestämt. Hela kroppen och själen är närvarande i denna beröring. Det är en nyfikenhet. Vad är detta? Vart är vi på väg? I beröringen är detta det mest grundläggande. I mellanrummet, mitt emellan det ena och det andra, den ena och den andra. Då kan vi varsebli det som är emellan dig och mig. När en sen skriver det i ord har vi definierat att det är detta vi beskriver. Men när en är i det, pånyttföds det hela tiden.

(Helena Dahlberg)


Helena Dahlberg är filosof och idéhistoriker, verksam vid institutionen för vård och hälsa vid Göteborgs universitet. Hon är även Feldenkreispedagog och hennes doktorsavhandling Vad är kött? Kroppen och människan i Merleau-Pontys filosofi (2013) gav oss mycket betydelsefull inspiration i vårt arbete med projektet Jag är tid, jag är rum (2019-2022). Helena medverkar i Kollaborativets antologi med texten Rörelsens början (finns att ladda ner som pdf längst ner på sidan) och dialogen med henne är nu en del av vår verksamhet och ett värdefullt bidrag i den samskapande processen Taktilitetens vokabulär med eleverna på Valdemarsro anpassade gymnasieskola.


Efter sommaren hade vi ett digitalt internt seminarium med Helena utifrån textavsnitt som vi valt ut från Varseblivningens filosofi (1945/2023) av Maurice Merleau-Ponty, ett av de mest centrala verken och nu för första gången översatt till svenska i sin helhet.


Några veckor senare besökte Helena oss i Malmö och var med oss under en dag då vi mötte eleverna på Valdemarsro i det rumsliga upplägg som vi byggt upp på temat borstar.

I vår dialog med Helena tar vi avstamp i hur vi kan förstå sinnenas olika förhållande till tid och rum i mer generell bemärkelse d.v.s. hur sinnesintryck från känseln, synen och hörseln, fungerar på olika sätt utifrån varierande sinnesstrukturer; samtidigt som olika sinnesintryck står i ständig kommunikation med varandra. Sinnenas olika sätt att fungera blir tydligt i förhållande till närhet och avstånd i rummets och kroppens utsträckning. Merelau-Ponty uttrycker sig på följande sätt i Varseblivningens filosofi:


Det faktum att känseln på en och samma gång bara kan omfatta en obetydlig utsträckning – den hos kroppen och dess instrument /… / Vi kan förstå detta så att det taktila fältet aldrig är lika omfattande som synfältet, att det taktila föremålet till skillnad från det visuella aldrig är helt närvarande i alla sina delar – kort sagt, att det inte är detsamma att vidröra och att se. (s. 280)


Vi kan konstatera att syn och känsel utgör olika sätt att varsebli. Synen innefattar en annan rörelse då en kan förnimma strukturen emellan, allt det runt omkring den punkt som faktiskt fokuseras i synfältet. Det taktila fältet är inte lika rumsligt omfattande. Istället blir det som att överlämna sig åt mittpunkten. Beröringen blir gränsen mellan kroppen och världen. Helena betonar att denna rörelse även är en annan än det vanemässiga sättet att röra sig.


Utifrån Merleau-Pontys sätt att jämföra synen och känseln genom att uppmärksamma de begränsningar i avstånd som de taktila sinnesintrycken har, tycker vi oss skönja en viss hierarkisk uppdelning. Hur kan vi förstå detta? Vilka möjligheter rymmer isåfall denna begränsning?


Vi reflekterar över att denna begränsning kan öppna sig mot en större detaljrikedom än den visuella förnimmelsen. I det taktila finns hela tiden saker som kan och behöver nyupptäckas. Taktila sinnesförnimmelser kan också sägas bli mer personliga då de inte delas av andra på samma sätt som när vi tar del av något visuellt eller auditivt i ett gemensamt rum. Upplevelsen påverkas ju då sannolikt av en medvetenhet om att alla andra ser eller hör samma, även om dessa förnimmelser kan uppfattas på olika sätt. Vi kan även konstatera att vi har mycket begränsade verktyg för att analysera och jämföra taktila upplevelser mellan oss då vi inte riktigt har något fullt utvecklat vokabulär för att i ord beskriva den varseblivning som initieras av taktila sinnesförnimmelser.


Ofrånkomligt kommer vi även in på de olika sinnenas tidslighet. Merleau-Ponty uppmuntrar oss till att ge tid till det visuella. Denna reflektion kan vara intressant att bära med sig i vårt visuellt orienterade samhälle där bildkommunikation förmedlas i en enorm hastighet och vi kanske även har skapat oss föreställningar om av vi faktiskt hinner uppfatta mycket genom synintrycken, vilka ofta dominerar andra sinnesintryck.


Helena betonar direktheten i den taktila förnimmelsens, det vi erfar just nu i beröringen, det som en känner med en gång i en slags snabbhet.


Här uppstår behovet från vår sida av att reflektera över upplevelse av tid i mötet med barn och unga, som främst kommunicerar extraspråkligt, bortom den verbala kommunikationen och uttryck som håller sig inom vanor, normer och det förväntade. För flera av oss är det så tydligt att taktilitet utgör en sinnestruktur som har en annan tid.


Helena frågar vad vi menar med den långsamhet vi tycker oss erfara när vi uppmärksammar känslen i kommunikationen med deltagare i scenrummen?


Den direkta sinnesförnimelsen kan vara snabb och djup. Men att gå in i och vara i en perception och kommunikation med eleverna inbegriper behovet av tid och en väntan. Kanske blir skillnaden mellan sinnesintryck och varseblivning extra tydlig här; i tiden det tar att bearbeta ett sinnesintryck till en helhetsvarseblivning. För oss handlar det nog även om en ovana; att vänta in en respons och försöka avläsa svaret och de många frågor vi står inför i varje ögonblick. Vad uppstår i det mellanrum där respons och svar kanske dröjer eller kommer till uttryck på oväntade sätt?

I samtalet med Helena berör vi även Merelau-Pontys tankar om hur de olika sinnena samverkar och påverkar varandra.


Formen hos ett veck i ett linne- eller bomullstyg låter oss se fibrernas mjukhet eller strävhet, tygets svalka eller värme. /…/ Vi ser tyngden hos ett gjutjärnsblock som sjunker ner i sanden, vattnets flytande tillstånd, sirapens klibbighet. På samma sätt hör jag gatubeläggningens hårdhet och ojämnhet i bullret från en bil, och man talar med rätta om ett ”mjukt”, ”matt”, eller ”torrt” ljud. /…/ Om ”de olika sinnenas data” förstådda som ojämförbara kvaliteter, alltså tillhör lika många separata världar, så kommunicerar alla likväl genom sin betydelsekärna, då varje kvalitét i sitt särskilda väsen är ett sätt att modulera tinget. (s. 287)


Sinnena översätter varandra utan att behöva någon tolk, de förstår varandra utan att tvingas ta vägen över idén. /../ ”Människan är ett ständigt sensorium commune, berört från än den ena, än den andra sidan”. /…./ Min kropp är alla föremåls gemensamma textur och, åtminstone vad gäller den varseblivna världen, det generella instrumentet för min ”förståelse”. (s. 293)


Hur kan vi uppmärksamma känseln genom auditiva eller visuella uttryck som kan omge den direkta taktila förnimmelsen mot kroppen? Kan vi på olika sätt utveckla uttryck för att förstärka den sinnesförnimmelse som grundar sig i det taktila och kroppens upplevelse av rörelse mot omvärlden, genom andra sinnesintryck. Hur kan vi stötta och förstärka känselsinnets förnimmelser?


Dessa frågor angränsar till hur vi kan skapa förutsättningar för att förändra vårt fokus, att rikta en uppmärksamhet och nyfikenhet mot ett specifikt känselintryck?


Ett exempel som Helena refererar till är Merleau-Pontys beskrivning av att "bli tagen av det röda", för att sjunka ner i det röda för att fokusera där. Hur kan en specifik rödhet träda i förgrunden? Hur kan vi på liknande sätt skapa förutsättningar för att specifika taktila förnimmelser fokuseras?

Om en uppmärksammar en specifik beröring, vad får det för vidare påverkan på resten av kroppens varseblivning? Hur kan perspektivet förskjutas mot det röda, eller i detta fallet känselintrycken och upplevelsen av kroppens rörelsen, inom ett helt universum där just beröringen uppmärksammas som språk?


Vi kommer bland annat in på andningen som verktyg för förändra uppmärksamheten riktning, något som vi sannolikt återkommer till i processen och senare reflektioner.

När vi några veckor senare träffar Helena på skolan i Valdemarsro i det upplägg vi byggt upp kring temat borstar, har hon många frågor till oss utifrån vad hon observerar i våra möten med eleverna.


Herman påminner om att vi sällan går in i en direkt beröring hud mot hud utan snarare söker en kommunikation med materialet emellan. Detta är ett val vi gjort. I en kommunikation hud mot hud, kommer så mycket annat. Vi behöver ofrånkomligt handskas med frågor om intimitet och personliga sfärer. Det söker vi oss bort ifrån.


Som del av denna processen ingår ett utprövande av dessa material emellan som kan vara olika stora i volym, beröra en liten del av kroppen eller omfamna en hel kropp eller flera tillsammans.

För oss ger materialet emellan i beröringen ett slags skydd och en fördröjning i skeendet. Det påverkar även hur vi riktar vår blick då vi söker oss bortom en normativ kommunikation.


Helena frågar oss hur vi vet att eleverna verkligen möter oss i rummet?


Vi försöker ge exempel på små skillnader som kan avläsas i ansikte, i rörelser, andning. Nyanser av förändringar i uttrycket under det som sker. Ibland kan det även bli ett spel med pedagogerna som ser att eleven reagerar på ett annat sätt.


Helena belyser att det blir en skillnad i var uppmärksamheten fästs; mot borsten eller den egna rörelsen.


Vi försöker ge exempel på olika sätt att undersöka borsten som objekt, idé och rörelse. Det kan handla om att presentera materialet för att låta materialet beröra. Det kan även vara att uppleva och förstå borsten genom ljuden, som en mer rumslig upplevelse i närhet till ljud och musik. Vi beskriver även hur vi försöker använda oss av borstar som ett material som kan ge upphov till en rörelse, snarare än borstandet som aktion och att lägga fokus mot hur denna rörelse kan bli en del av hela kroppen, inte bara koncentrerad till händerna.


I samtalet delger vi de begränsningar som vi uppfattat. Borstarna i sig skiljer sig från allt annat, vissa egengjorda objekt som vi tidigare undersökt i scenrummen. Många borstar väntar på att bli använda som just borstar. I borsten som definierat objekt med en funktion riskeras en begränsning. Nu har vi till största del prövat färdigproducerade borstar av olika slag men i förlängningen söker vi en förhöjning, en mer abstrakt form. Något som en kan associera till borstar, eller inte. Var slutar eller börjar en borste? Hur kan vi använda borsten, fråga sig vad den är, vad den gör?


Vi glider också in på frågor som rör "förrummet" eller den hall där vi ofta möter upp eleverna och hur denna stund blir en slags etableringsfas inför att vara tillsammans i rummet.


Helena frågar oss hur vi tänker oss vår relation till eleverna och till rummet utifrån det vi söker skapa förutsättningar för och hur eleven kan erfara gränsen mellan rummen och den egna kroppen. Har vi något gemensamt som vi gör? Hur har vi utvecklat förhållningssätt till rummet och till eleverna?


Lisbeth beskriver det på följande sätt: Här har vi ett rum. Varsågod. Det finns möjligheter. Genom att vandra genom rummet. Längre bort, nära. Söka skapa en relation genom krafsande. Luft. En elev gör något, försöker i det rumsliga och i vad de andra gör. Gå iväg, hämta något annat.


Astrid lyfter fram betydelsen av att skapa förutsättningar för att lyssna och att ge respons på de extraspråkliga uttrycken, då återkopplingen på dessa uttryck inte uppmärksammas på samma sätt i många andra mer vardagliga rum.


Jonna understryker även att det finns en form av ömhet, en mänsklig kontakt och ett intresse för den andre. Detta skiljer sig från andra sammanhang där en kanske är mer i sitt eget. En slags omsorgshandling i försöken att komma så nära även om vi inte vet så mycket om eleverna och inte heller om andra som kommer in i rummet.


Vi belyser de reflektioner och samtal vi har med med pedagogerna, deras tolkningar och hur en respons från en elev kan bli något annat än vad de har förutsett. Med hjälp av pedagogerna som tar sig in i leken och görandet kan vi få reda på saker, få fler ledtrådar till elevernas upplevelser.


Vi avslutar samtalet med Helenas frågor: Hur förhåller ni er där i rummet med eleverna? Hur kan ni vara i den omsorgen? Hur är jag i punkten mellan oss?


Litteratur:

Dahlberg, Helena, Vad är kött? Kroppen och människan i Merleau-Pontys filosofi. Glänta produktion (2013).


Dahlberg, Helena "Rörelsens början", i: Jag är tid, jag är rum - Sinnligt språkande scenkonst tillsammans med barn och unga med funktionsvariationer. Kollaborativet (2023). Ladda ner:

AntologiHelena
.pdf
Ladda ner PDF • 762KB

Merleau-Ponty, Maurice, Varseblivningens fenomenologi. Daidalos (2023/1945). Översättning Jim Jakobsson.




コメント


bottom of page