Den här veckan håller Helena Dahlberg i samtalet. Hon är forskare vid Göteborgs universitet och under årens lopp har vi fört en dialog med henne och inspirerats av hennes texter. Nu gör hon en mindre studie inom detta utvecklingsprojekt som lite längre fram kommer publiceras som en artikel. Det är Helenas frågor och följdfrågor till klassens speciallärare och elevassistenter som ger riktning i samtalet idag. Förutom de pedagoger som arbetar i klassen finns skolans musiklärare och skolbibliotekarie i rummet. Helenas fokus kretsar kring frågor om mening och helhet inom denna process. Vad har de vuxna upplevt? Vilka pedagogiska beröringspunkter finns i arbetet? Vad är egentligen meningen med alltihop?

Samtalet vindlar sig iväg! Något som tydligt framkommer är personalens enorma kompetens, lyhördhet, engagemang och ständiga reflektion över att vara med eleven under hela dagen i alla stunder. Även de många och långa stunder som hör till de dagliga omvårdnadsrutinerna - en så stor del av elevernas dagliga verklighet.

Vad en berättelse är och skulle kunna vara blir ett annat tema som bland annat skolbibliotekarien reflekterar kring.

Härvaro är ett begrepp som återkommer och som tydligt ramar in pedagogernas upplevelse av händelsen. Elevernas enorma känslighet och kompetens när det kommer till stämningar är ett tema som återkommer i reflektionen liksom hur omedvetna signaler tydligt kommer fram, såsom andningen. Dessutom reflekterar pedagogerna specifikt över upplevelsernas ljus- och ljuddimensioner i relation till elevernas förmågor att navigera och orientera sig i rummet samt vad i processen de kan ta med sig i undervisningen .

Ett återkommande tema är även elevernas möjligheter att ta plats och uttrycka sig, något som kan sägas vara just meningen, eller den yttersta intentionen från vår sida i upplägget.

Här nedan följer några citat från samtalet:

Jag tycker att vi har upplevt fantastiska scenkonstupplevelser för våra elever där våra elever har varit högst delaktiga. Det är det jag tycker är så häftigt att se att Kollaborativet följer eleverna och att det är eleven som är i centrum. Våra elever har inte så jättestora uttryck men uttrycken ges utrymme. Intryck som ger avtryck som kommer till uttryck. Jag blir väldigt berörd när jag ser eleven och så ser jag de här små uttrycken som besvaras. Det är eleven som på något sätt styr och påverkar och har inflytande över scenkonstupplevelsen. Jag upplever en väldigt härvaro i det här mötet med eleven, att de följer. Sen tycker jag att det är spännande det här med tempo och tajmingen och intensiteten. Hur de följer eleven, för det är jättesvårt. Det är jättejättesvårt och något som vi brottas med dagligen. Att ge eleven det utrymmet, att kunna vänta in, hur länge ska jag vara kvar i det här, när ska jag sluta och när ska jag börja med nästa. Det är en hårfin tajming.  

Det känns väldigt högtidligt. Det känns i luften när man ska gå in. Det tysta lugna och man vet att nu är det något helt fantastiskt. 

Känslan i rummet. Jag blundade ibland. Det är som att man kan ta på stämningen. Vad är det som händer? 

Våra elever, tänker jag är mer känsliga för stämningar och att ta emot i och med man kanske inte har fullgod syn eller hörsel. Man kan inte sträcka sig efter saker viljemässigt. Men jag upplever att eleverna är väldigt känsliga för stämningar. Det var en god stämning och man upplevde ett lugn. Eleven fick utrymme i det här. Kollaborativet stannade kvar och sen följde eleven. Det var nästan som en berättelse som man kan kunde följa med i. 

Det påminner lite om improvisationsteater för där finns det ett svarande. Kollaborativet, ni har ju en idé om vart vi far. Jag kommer in med min elev, jag vet inte vart vi ska, det vet inte eleven heller. Så far vi tillsammans i det trygga rummet av ljus, stämning och vårt varande och att vi är bara här. Ofta ska man någonstans. Vi ska till en lektion… även när vi har lektion har vi ett framåtdriv. Framåtdrivet i det här varandet är så lugnt och på något sätt svävande, det görs även smygande, och följer elevens reaktion. Just det maximerar känslan av härvaro. För vi står ju i princip still. Det blir en förstärkning av att kunna läsa. Nu är vi bubblan och nu tar vi in nästa sinnliga intryck eller nu gör vi det inte. När vi är i bubblan känns det på ett sätt, när jag ser det utifrån, är det på ett annat sätt. Det är två helt olika känslor om du är medskapare eller mottagare. Det är många lager. Pulsen är så mycket vi, i andetagen och i rörelsen. 

Omedvetna signaler, såsom andningen. Det blir också ett sätt att kommunicera. Under den här tiden har det blivit tydligare för mig med andningen och hur det också är ett sätt att kommunicera, ett språk, något som inte riktigt var lika tydligt för mig innan. Det är en jätteupplevelse. 

En elev kan få kramper av plötsliga ljud. Men det såg vi ju ingenting av. Det var så snygga övergångar. 

Och att eleven höll sig vaken. När vi gick in så var han väldigt trött. Men han var väldigt närvarande. Avslappnad andning. Han är väldigt hostig annars. Det försvann. 

Jag får vidga begreppet berättelse. Att en berättelse kan vara ljud eller en känsla. Det tar jag med mig. 

Vi har ju pratat om böcker. Och det här är ju en form, en annan form, fast på ett annat sätt. En sorts berättelse. 

Vi har flera elever som är intresserade av ljus. Och där är ju ni en inspiratör med ljussättningen.  Om det är något jag ser förändras över den tid de 4 år eleverna är i skolan, är att kunna fästa blicken och följa med i olika intressanta ljusupplevelser. Det är något som eleverna har nytta av hela livet. Våra elever tycker också, precis som alla andra, om att titta på fina saker. Här är det verkligen ljusupplevelser. 

I förloppet blir ljuden blir rumsliga och på så sätt skapas en möjlighet att förstå rummet. 

Var är vi någonstans? Elever med grav synnedsättning eller bildhet lever ju med ljudbilden runt omkring sig hela tiden. Här kan man få vara fokuserad på en sak i taget. Här blir det ett annat fokus. 

Jag skulle vilja att vi fortsättningsvis utforskar detta. Att ha en elev i taget. En som är med eleven och en som sköter förloppet, eller berättelsen. 

Knäckebröd. Tänker på andra ljud. Jag får fundera på vilka andra ljud det finns som jag inte tänkt på tidigare. 

Med mig är eleven trygg i situationen. Och att det leks fram. Så som att vi stannade kvar i smackeriet med knäckebrödet för att det var kul och så byggs glädje. Då blir eleven stor i det. 

För våra elever där uttrycken kanske inte är så jättestora och andra kanske inte riktigt kan se, tycker jag att det är så helt häftigt och fantastiskt att eleverna får ta plats. Det är jag enormt tacksam för. 

Att skapa utrymme för språkande. Det sker ett språkande. Eleverna pratar - det är det jag känner att de gör. De pratar mycket. 

Rummet skapar aktiva pauser, vi backar och det egna jaget tar plats. Jag tänker på en elev, som annars har svårt att le. Men nu log han. Det händer saker med elevens andning. De får blomma på ett helt annat  sätt än vi får utrymme för i samhället. Vi är ett microsamhälle här, microsamhället som är skolan. Allt som händer i den här föreställningen, den är också uttänkt. Den har mitten, början och slut. För varje dag jobbar vi för att eleverna ska få ta plats. Jag har sett mer på de här stunderna med vissa elever. Det jag fick på den stunden med den eleven, är mer än vad jag sett på ett halvår. Så det var "Wow"! Det var då vi satt och grät. 

Vi behöver plocka ner det här till att ha en till en. Idag i skolan tycker jag att man pratar om att vi ska lära tillsammans. Det är gruppen. Jag tror vi måste tillbaka, just med våra elever, till det här, en till en. Tillsammans och gruppen inom anpassad skola, absolut, men jag tror att, att få tillfälle så att varje elev en gång i veckan kan få det här utrymmet på 20 min med två personal, där man skapar någonting. Det blir ett helt annat fokus när det är eleven och personal. Det blir så avskalat. Det är häftigt. Man ser så mycket mer. Det blir så mycket tydligare. 

Ta del av blogginlägget från mötet med eleverna samma vecka HÄR!

Foto: Johan Danielsson

Text: Ellen spens