I dialog med Ylva Gislén om kunskapande och konstnärliga val i processen med eleverna på Valdemarsro anpassade gymnasieskola.
Ylva Gislén är skribent och översättare, oavlönad docent i konstnärlig gestaltning vid Lunds universitets konstnärliga fakultet samt f.d. föreståndare för den nationella konstnärliga forskarskolan (2010-2015). Hon var tidigare under lång tid verksam som teaterkritiker och har därför i sin profession tagit del av en enorm bredd av scenkonst genom åren.
Sedan 2018 har vi inom Kollaborativet haft en kontinuerlig dialog med Ylva internt i gruppen så väl som vid offentliga kunskapsdelande sammanhang. Hon har medverkat vid ett flertal av våra seminarier, både som teoretiker och som moderator. Ylva har följt våra olika samskapande processer med barn och unga med funktionsvariationer, vilka legat till grund för de fullskaliga scenupplevelser vi skapat för bredare målgrupper. På så sätt har Ylva för oss blivit en betydelsefull reflektionspartner när konstnärliga frågeställningar och val ställts på sin spets i görandet på golvet såväl som placerats i relation till samhällets normer och institutioner.
Under höstens samskapande process Taktilitetens vokabulär med elever och pedagoger på Valdemarso anpassade gymnasieskola har Ylva gjort fyra nedslag. Dessa dagar av observationer och gemensamma reflektioner har varit utspridda i tid under processens tre månader för att Ylva ska få en känsla för uppläggens utveckling och kunna följa våra frågeställningar och konstnärliga överväganden. Vi har även försökt lägga Ylvas besök så att hon ska kunna ta del av så många olika elevgrupper som möjligt för att just få en uppfattning om den individuella bredden bland eleverna såväl som de likheter som kan skönjas mellan grupperna i mötet med oss och rummet.
Ylvas övergripande perspektiv rör just konst som kunskapande och i denna processkontext
kretsar frågorna kring hur våra val behöver förhålla sig till de unga vi möter i rummet; till deras olika perceptioner, responser, intressen och initiativ i relation till den upplevelse vi vill skapa förutsättningar för här och nu i processen på Valdemarsro såväl som i förlängningen till den fullskaliga scenkonstupplevelse som vi har sikte mot och som vi valt att kalla Mellan oss emellan. Detta blir ett prövande och ett kunskapande på olika nivåer som grenar sig ut i valen av materialens möjligheter, rytmer, platstagande och sinnliga resonanser, vår repertoar av alternativ i fråga om förhållningssätt till de vi möter, vad vi uppmärksammar, dröjer kvar vid, låter växa såväl som passera samt hur kontakt kan etableras och ett kontrakt förhandlas fram bortom ordliga instruktioner inom en estetisk helhet som i sin rumsliga och tidsliga båge kräver öppenhet såväl som tydlighet i sin form.
Just relationen mellan grupp och individ, del och helhet, micro och macro, styrning och öppenhet är några av de aspekter som Ylva ofta återkommer till. Hon har ju också följt oss i dessa processer tidigare; på Korrebäckens specialförskola och på Mellanhedens anpassade grundskola och kan därför jämföra dessa med vår nuvarande process på Valdemarsro, liksom hur de konstnärliga frågeställningar som aktualiserats inom respektive process delvis fått olika utgångar i fråga om konceptuell form i produktionerna Jag är tid, jag är rum - en sinnlig upptäcktsresa och Spiralens mitt.
En spontan reaktion från Ylva i processen med eleverna på Valdemarsro är att elevernas uttryck och intressen är än mer individuella och specifika än tidigare. Eleverna är äldre och har hunnit utveckla sina unika sätt att vara i världen, vilka sinnen och kommunikativa strategier de använder sig av för att orientera sig och skapa mening. Liksom vi i gruppen framhåller Ylva tydliga generella skillnader mellan elevgrupperna. Eleverna inom spår 3 förhåller sig mestadels till rummet som grupp, de samlas i entrén med sina medföljande pedagoger för en gemensam start och är ofta men inte alltid beroende av de vuxna för förflyttningar i rummet. Ofta krävs en rumslig fysisk närhet i kontakten med varje elev för att en respons ska uppstå i kommunikationsförsöken från oss genom materialen. Eleverna i spår 4 har ofta en autismdiagnos och är fullt rörliga. De har ofta ett behov och ett intresse att snabbt och direkt få en rumslig upplevelse av rummet och vill gärna scanna rummets gränser genom kroppen i rörelse. Interaktionen mellan eleverna är inte lika tydlig. Som vi tolkar det håller de sig oftast i sina egna sfärer. De interagerar med oss och med materialen men i mindre utsträckning med varandra - även om sådana skeenden uppstått i processen som mycket starka och unika stunder. Dessa olika förutsättningar och olika sätt att förhålla sig kräver något av oss i fråga om hur vi arbetar med rummet. Ylva vill gärna just uppmärksamma betydelsen av att det behöver finnas en rikedom av möjligheter i rummet, en balans mellan de stora omslutande materialen och de små mer pilliga detaljerna att gå in i. Vi behöver kunna erbjuda en palett av uttryck som appellerar till de olika sinnena, till hela kroppens upplevelse eller en liten del av kroppen liksom växlingarna däremellan. För just denna process lägger vi extra uppmärksamhet vid det taktila uttrycket och upplevelsen av kroppen rörelse men de andra sinnena finns hela tiden närvarande som möjligheter för att perceptivt förstärka såväl som att skapa kontraster.
En annan aspekt i fråga om valen av material som Ylva gärna påminner oss om, är betydelsen av att även vi finner materialen intressanta. I processen med eleverna är en av våra frågeställningar som vi söker svar på vilka material som talar till eleverna, vad som fångar deras uppmärksamhet och som kan initiera en handling. Ylva vill gärna lyfta fram värdet av att materialen också talar till oss för att kommunikationen och de skeenden som potentiellt kan vecklas ut ska kunna uppstå. Det är vi som bjuder in, lämnar plats och försöker skapa förutsättningar för agens och interaktion. Men materialen behöver ge oss impulser och inspiration om vi ska kunna göra detta med en bibehållen autentisk nyfikenhet, då materialen som ytor för kommunikaton är våra främsta verktyg att nå fram till eleverna i ett ömsesidigt utforskande.
En annan aspekt är den betydelse som överenskommelser mellan oss som är i rummet skapar. Det kan handla om gemensamma tempoväxlingar, fokusförflyttningar i rummet eller växlingen mellan uppmärksammandet av dialogen med specifika individer i relation till gruppen som helhet. Det har att göra med styrningen av rummets skeende, vilket vi vill lämna öppet och flexibelt men samtidigt hitta en intressant form för. Under processen har vi därför pendlat mellan det väldigt öppna och något mer förutbestämda strukturer av skeenden som vi kommit överens om att vi skulle kunna laborerar med inom stundens repertoarer av möjligheter. Detta ger en viss trygghet för oss men sannolikt även en tydlighet för eleverna och inte minst pedagogerna.
Just den rumsliga och tidsliga helheten är något som skiljer sig åt i våra tidigare produktioner Jag är tid, jag är rum - en sinnlig upptäcktsresa och Spiralens mitt. Båda har en sinnligt dramaturgisk uppbyggnad förankrade i scenografi och material men där den första är mer styrd i ett förutbestämt förlopp i rummet är den senare betydligt mer öppen i sin form. Det vi närmar oss för Mellan oss emellan är möjligtvis något ytterligare där emellan där vi söker förutsättningar för att tillsammans med besökarna bygga upp strukturer och skeenden i mellanrummen utifrån en tanke om att rummet är något föränderligt som vi skapar tillsammans, det är inte färdigt när besökarna kommer in. Att söka ett sceniskt helhetskoncept innebär för oss ta till vara och beakta de olika sätt att vara i världen och att utforska den, som vi erfarit i mötet med eleverna på Valdemarsro. Om vi inte förhåller oss till elevernas olikheter när vi nu utformar ett helhetskoncept kan vi komma att exkludera någon eller kanske många. Vi behöver i våra konstnärliga val i utformandet av en estetisk helhet, skapa bästa förutsättningar för att nå fram. Processen med eleverna har givit oss en enorm bredd av erfarenheter som fördjupat vår kunskap och repertoarer av strategier. Däremot kommer vi alltid att möta besökare som är nya för oss i sina unika uttryck!
Under åren har frågor om makt och maktförskjutningar varit ett tema som återkommit i dialogen med Ylva. Vi har ju ansvaret för rummet men vårt utövande av makt som konstnärer skiljer sig också från pedagogernas. Ylva formulerar sig gärna genom att betona makt som möjliggörande i den konstnärliga kontexten i jämförelse med det pedagogiska uppdraget. Dessa perspektiv krokar i frågeställningar om hur vi ska förhålla oss till det som uppstår i rummet utifrån pedagogernas återkoppling och deras perspektiv. Exempel är att de kan se att vakenhetsgraden bland många elever ökar eller att pedagogerna får syn på kognitiva förmågor som de inte visste eleverna hade, som exempelvis uttryckts genom att eleven tagit sig an rummet i samma ordning som vid tidigare tillfälle. Detta ser vi givetvis som fantastiskt positivt. Det som kan vara betydelsefullt för oss att påminna oss om är att bibehålla de intentioner vi har med rummet, ett utrymme att i frihet utforska bortom rätt och fel i ett undvikande efter instrumentellt sökande efter förutsättningar som kan träna elevernas olika förmågor. Ylva återkommer ofta till konstens närhet till leken och betydelsen av ett fredande av det rummet. Ett perspektiv som kanske är extra viktiga i mätbarhetens nyttiga tider och specifikt relevant att ha i beaktande inom kontexten konst- och kultur för och tillsammans med barn och unga.
Det första tillfället som Ylva besökte oss med eleverna på Valdemarsro reflekterade vi tillsammans över andningens gränslöshet. Ylva formulerade sig om sin egen upplevelse med en elev i rummet som hade svårt att andas. Eleven rosslade och hostade och fick hjälp av två assistenter för att luft och syre skulle kunna strömma i bibehållen rörelse genom kroppen. När det kommer till andningen och uppmärksamheten riktad mot att en annan människa får den luft hon behöver infinner sig en slags mellanmänsklig gränslöshet i upplevelsen. Allt stannar upp. Kroppens andning måste fungera innan några vidare initiativ till kommunikation, lek eller perceptionsförskjutningar är aktuella. Denna erfarenhet har återkommit vid några tillfällen under processen gång i mötet med eleverna på Valdemarso. Luften och andningen som gemensam handling såväl som var och ens unika rörelse, är en företeelse som vi sannolikt kommer att arbeta vidare med som ett tema till den fullskaliga scenkonstupplevelsen Mellan oss emellan. De kommande veckorna innebär en mängd val för att den estetiska helheten ska kunna förvalta de erfarenheter vi fått med oss från processen Taktilitetens vokabulär såväl som bli ett nytt rum för upplevelse och kunskapande genom konsten.
Läs mer!
Ylva Gilsén medverkar i vår antologi Jag är tid, jag är rum - Sinnligt språkande scenkonst tillsammans med barn och unga med funktionsvariationer. Hennes text "Precis som leken behöver konsten ett stort mått av frihet" finns för nedladdning.
Nedan finns länkar från vår hemsida till två tidigare publicerade samtal med Ylva:
Foto: Meike Deppert, Casper Wijlhuisen